EN LITEN UTMÄRKELSE
Jag har fått en utmärkelse av Anna! Tack så mycket! Jag skickar den vidare till Karin, Finna och Ewa. [30 juni]
LIVET I STÖRSTA ALLMÄNHET
Vår snart 15-åriga dotter befinner sig i Brighton för en tre veckor lång språkresa. Hon for i går och jag längtar redan.
Jag har sen semester i år och får vänta ända tills 21 juli med att vara ledig.
På jobbet fortsätter det att hända saker paralllellt med stor osäkerhet på många håll och kanter. För min egen del känns det relativt lugnt. *puh*
Har varit på stor frackmiddag med dans till levande orkester och mycket annat skoj. Det var himla kul!
Midsommar firar vi i vanlig ordning med svägerskans familj.
Har icke cyklat en endaste gång till jobbet i år.Noll lust!
Har icke planterat minsta lilla blomma i trädgården, varken i rabatt eller kruka. Noll lust!
[17 juni]
BRA ATT VETA OM ÖSTERSUND (pubilcerad i ÖP 17 juni)
Sommaren är här och turisterna börjar anlända. Här kommer därför några handfasta råd och tips till den som inte besökt Östersund tidigare.
• Ta med ett ombyte när du går ut! Det väder som på morgonen gav snöfall och ishavsvindar kan vid lunchtid erbjuda gassande sol och tropisk hetta. Trots detta lyckas påfallande många Östersundsbor med att alltid bära kläder efter väder. Ett par shorts i skrivbordslådan på jobbet kan vara hemligheten. Turister rekommenderas ryggsäckar med noga genomtänkt packning.
• Umeå sägs vara björkarnas stad - Östersund är de många rondellernas. Och fler ska de bli! Det här innebär att det finns gatuarbeten litet här och litet där som kan begränsa framkomligheten, men på semestern har man ju tid att ta det lugnt. Se bara till att köra en bil med klimatanläggning.
• På tal om trafik så är inte östersundarna några stora vänner av högerregeln. I stället tillämpas den så kallade "nu är det jag som kör här så du får fanimej vänta"-principen. På många ställen i stan förekommer dessutom inofficiella huvudleder. Men se det som spännande och charmig folklore!
• Javisst är Storsjön en stor sjö, och visst går det att bada i det rena vattnet, så varför gör inte östersundarna det? Det är för kallt! Ett sekundsnabbt dopp för att kyla ned en solvarm kropp är det mesta man står ut med. Annars finns risk för hypotermi.
• Det här med namn kan vara förvirrande. Många som bott länge i Östersund har litet svårt att greppa att Tempo faktiskt sedan många år tillbaka heter Åhléns. När folk pratar om hotell Radisson (eller ännu värre, hotell Winn) menar de Clarion Hotel, säger de A 4 pratar de om Mittuniversitetet och nämns Stadskällaren är det O´Learys som avses. Stora kyrkan kallas i folkmun Nya kyrkan trots att den invigdes för 68 år sedan!
• I Östersund och resten av Jämtlands län känner vi gärna att vi är litet speciella, litet annorlunda. Vi vill till exempel inte bilda storregion med andra Norrlandslän utan står helst på egna ben (med stöttning av Sundsvall och Ånge) eftersom vi anar att alla andra är ute för att lura oss, samt att ingen annan än vi själva riktigt kan förstå oss. Inta därför en ödmjuk hållning. Ni färdas i unika marker. Stryk oss medhårs.
• Klaga inte på värmen! Det spelar ingen roll om det är över 30 grader varmt och Saharatorrt i markerna. Att offentligt säga att man tycker att det är för varmt är lika tabubelagt som att säga "jag tycker att dina barn är fula".
• Det är fullt tillåtet att klaga på bensinpriset.
• GIII är inte en feltolkning av 3G. GIII är en danskrog som lånat sitt namn efter kung Gustav III som grundade Östersund 1786.
Ha en trevlig semester!
(Kicki Gustafsson är webbredaktör på ÖP. Hon bytte efternamn 1992 men svarar fortfarande Rasmundson ibland i telefon.)
DÄR DE HÄRLIGA LAGRARNA GRO (publicerad i ÖP 3 juni)
Sjungom studentens lyckliga dag! Ja, i övermorgon är det dags igen. Lastbilarna kommer att cirkulera i centrala Östersund med horder av avgångselever som bara måste få skrika ut att fy fan, vad de är bra. Och vi som jobbar i centrala stan kommer att tycka att det är litet charmigt och litet gulligt, men efter en timme känns den där dunkade musiken som dånar från lastbilsflaken ganska påfrestande. Efter två timmar är man beredd att slita upp fönstret och vråla "på måndag är ni arbetslösa!!".
Men bortsett från att man blir galen på oljudet så går det inte att komma ifrån att man faktiskt känner sig lätt avundsjuk på de vitmössade filurerna på flaken. Den där fantastiska, omtumlande frihetskänslan som fyller varje cell i hela kroppen... visst skulle man önska att den gick att buteljera så att man kunde ta fram den och sniffa på den de dagar när livet känns extra tungt? Den jublande känslan av att hela världen ligger öppen och jag kan göra vad jag vill och aldrig mer behöver jag sitta i skrivsalen och få ångest över franska verb?
Själv tog jag studenten för mer än ett kvarts sekel (!) sedan, 1982. Jo, jag säger att jag tog studenten även fast jag vet att den formella studentexamen avskaffades 1968. Men att ta studenten har blivit liktydigt med att gå ut gymnasiet och vad är det egentligen för fel med det? Det är ju en prestation trots att de skräckinjagande censorerna inte längre finns kvar.
Inte alla elever som gick ut Wargentinsskolan 1982 hade studentmössa på huvudet. Det politiska 1970-talet fanns fortfarande i färskt minne, och då var det verkligen inte korrekt med vit mössa. Därför kände vi mössbärare oss nästan djärva.
Min klass hittade på en liten mösspåtagningsceremoni någon vecka före skolavslutningen som vi bjöd in alla andra klasser till (få kom). Champagnefrukostarnas tid var ännu icke kommen, ej heller balernas (fast fester hade vi). Vid bysten av Pehr Wargentin skålade vi i Opéra och Mats Eljas, lärare i filosofi och religion, sa några tänkvärda ord. Vi kände oss märkvärdiga och framtidsrusiga. Sen tog vi av oss mössan och satte verkligen inte på den förrän själva studentdagen.
Vid midnatt sista dagen var det dags att äntligen, äntligen ta Rådhustrappan i besittning. Jag hade visserligen varit där både när jag gick ut ettan och tvåan, men bara som storögd åskådare en bit ifrån. Nu hade jag och mina klasskamrater studentmössa på huvudet och därmed full rätt att betrakta trappan som vår egen. Östersunds kommun hade ännu inte kommit på idén att sätta upp en scen och ordna någon sorts program, men jag kan inte komma ihåg att jag saknade något sådant. Jag var alldeles för upptagen med att kramas, skratta, gråta, minnas och prata käken ur led.
Nästa gång studenten blir en lika viktig angelägenhet för mig som den var 1982 är när det är dags för mina egna barn att gå ut skolan. Förmodligen kommer jag att gråta mer än på min egen skolavslutning och förhoppningsvis kommer mina barn att känna sig lika oövervinnliga som studenterna som skjutsas på flaken i övermorgon:
Inga stormar än/i våra sinnen bo/hoppet är vår vän/och vi dess löften tro!