MIN NYA SYSTUDIO!

Min syvrå har uppdaterats till en systudio! Jag är så supernöjd att jag går dit upp flera gånger varje dag bara för att titta :-)
Om ni vill se en massa fler bilder går det bra att göra det här. Man kan till exempel få se att en Bruno Mathsson-fåtölj gör sig riktigt bra insvept i ett lapptäcke! [29 januari]

ÖSTERSUND: EN KÄRLEKSHISTORIA (publicerad i ÖP 22 januari)
Det damp ned ett mejl förra veckan. En kvinna i södra Sverige hade eventuellt ett jobb på gång i Östersund, och nu ville hon veta hur det var att bo här. Hon hade läst min blogg på OP.se och ville ha en annan bild av Östersund är den Turistbyrån skulle kunna tänkas ge.

Oj, tänkte jag. Vad svårt! Vad är den osminkade sanningen om Östersund? Eller ska jag ta på mig rollen som ambassadör? Jag funderade ett tag och skrev sen något om vacker natur, nära till fjällen, framtidstro och entreprenörsanda trots (eller kanske snarare tack vare) tre regementsnedläggningar, långa avstånd för någon som kommer från Skåne, snåla ekonomiska villkor för kulturlivet, ingen konserthall (dock Storsjöyran på sommaren), endast ett lag i sportens högsta division, karga växtzoner... men på det stora hela taget en liten affärstät storstad och ett självklart centrum i regionen.
Med viss tvekan klickade jag på sändknappen. Svaret från kvinnan blev tack och lov positivt: "Sammantaget tycker jag det låter väldigt tilltalande att flytta till Östersund".

Men ju mer jag funderar på frågan om hur det är att bo i Östersund, desto mer känner jag att det är nästan omöjligt att ge ett svar. Östersund är ju jag! Jag är Östersund! Jag har bott här i nästan hela mitt liv och så gott som allt av vikt som inträffat i detta liv har skett här. Jag vet inte var Östersund börjar och jag slutar. Vart jag än går i Östersund ser jag platser där monumentala händelser utspelat sig:

• Här utbytte jag den allra första kyssen när jag var 10 år (i ett kombinerat förråd och skyddsrum på Körfältet).

• Här finns Badhusparken där vi satt sena försommarkvällar i nian och yttrade visa profetior över hur våra liv skulle bli.

• Här finns björkarna vid Parkskolan där jag stod en hel natt och hånglade med C som gjorde lumpen på I 5 (vilka hånglas det med nuförtiden? Studenter från Mittuniversitetet?).

• Här finns det klassiska läroverk som blev Wargentinsskolan och som formade mig till den person jag är än i dag.

• Här finns ÖP där jag blev journalist (även om jag rent praktiskt utbildade mig i Göteborg) och där jag fortfarande jobbar.

• Här träffade jag Mitt Livs Stora Kärlek (men vi gifte oss i Brunflo).

• Här finns sjukhuset där jag födde barn (och var på vippen att ringa tidningen för att häpet berätta att här ligger det kvinnor och föder barn VARJE DAG!).

• Här finns sjukhuset där jag höll min mammas hand när hon dog.

• Här finns mina föräldrars grav.

• Här är jag.

När vi gick ut gymnasiet kunde vi inte ta oss från Östersund fort nog. Vad kunde väl Östersund erbjuda oss? Vi var livserfarna, coola, krävande, snygga och redo att erövra världen. Det fanns ingen jämtländsk John F Kennedy som sa till oss att vi inte borde fråga vad Östersund kunde göra för oss, utan vad vi kunde göra för Östersund.

Klyschor innehåller mycket sanning. Här kommer en: Gammal kärlek rostar aldrig.
Östersund finns i min själ.

(Kicki Gustafsson är webbredaktör på ÖP. Hon rekommenderar varmt Östersundsboken ”Änglamakerskan” av ÖP-reportern Bengt Eriksson.)

k o m m e n t e r a

ÅH, HEJ VAD DET GÅR!
I går avgick ÖP:s chefredaktör Bosse Andersson. Knappt två år var han här. Och nu snackas det i korridorer och tjänsterum... Man har ju varit med om några turer vid det här laget och ärligt talat är jag pissless. I mina fantasier är jag ekonomiskt oberoende och tillbringar dagarna med att sy, skriva för nöjes skull och pilla mig i naveln.
Men det är bara fantasier. Tyvärr. [17 februari]

k o m m e n t e r a

ÅRET SOM GÅTT – SÅ BLEV DET (publicerad i ÖP 15 januari)
Det nya året är drygt två veckor gammalt. Hur blev det? Gjorde du det du hade tänkt dig? Var det ett bra eller dåligt år?
Ja, jag vet att det kanske är i tidigare laget för en årskrönika, men vi i massmedia älskar ju att göra listor så varför vänta tills 31 december när alla andra lägger fram sina sammanfattningar?
Så, med två veckor innanför bältet konstaterar jag följande om anno 2008:

Årets kallaste: Charlotte Kalla. Rena vinstmaskinen.
Årets ballaste: Mats Hurtigh som gör comeback i Östersundsrevyn.
Årets magplask: Magkatarren som däckade mig i förra veckan.
Årets räddning: Losec.
Årets presidentkandidat: Hillary Clinton som kom in i matchen igen efter att ha blivit uträknad.
Årets president: Ewert. Som alltid. Tänk vad han skulle kunna uträtta i New Hampshire!
Årets nyårslöfte: Äta bättre och träna mera. För sjuhundrafemtielfte året i följd.
Årets julklapp: Men! Gick du på den lätta? Vi har ju inte fått några julklappar än!
Årets VM: Det måste bli skidskytte-VM här i stan. Förberedelserna pågår ju för fullt i alla fall, så det är så gott som redan i gång.
Årets landshövding: Just nu heter hon faktiskt Maggi Mikaelsson. Men vem kommer efter?
Årets högtid: Nyår och trettonhelgen.
Årets mustasch: Hårdrocksbandet Mustasch som fick grammisen för Årets hårdrocksband. De var inte hårdare än att de kunde gråta av rörelse i direktsändning.
Årets kvinnliga artist: Annika "Hon kommer ju från Östersund!!" Norlin alias Säkert!.
Årets resmål: Stockholm (weekendtripp med maken).
Årets smaskens: Semlan
Årets trippelnamnsdag: 6 januari - Kasper, Melker och Baltsar (de tre vise männen, eller är det kariestandtrollen?).
Årets temperatur: Klart över det normala
Årets sorgligaste: Britney Spears allt märkligare beteende. Går i såväl Marilyn Monroes som Janis Joplins och Courtney Loves fotspår.
Årets plånbok: Min. Illavarslande tunn.
Årets mesta skjuta-upp-i-det-längsta: Ta ned julgardinerna i köket och sätta upp de vanliga vardagsgardinerna. *aaarrrghhh*
(Kicki Gustafsson är webbredaktör på ÖP. Hon vill gärna vara först med det senaste.)

k o m m e n t e r a

VILL DU SE MIN LEGITIMATION? (publicerad i ÖP 8 januari)
Scenen: Dambutiken Eva på Prästgatan i Östersund.
Tidpunkt: Våren 1979.
Aktörer: Kicki, en 16-årig skolflicka som går sista terminen i nian. Hennes mamma. En äldre expedit.
Handling: Kicki har fått en ny skjorta som ska invigas på Parkskolans skoldans. Men tyget är lite väl tunt, så en behå ska inhandlas.

Akt 1, scen 1:
Kicki, den 16-åriga skolflickan, har aldrig använt behå tidigare och känner sig lite obekväm vid tanken på att bära en sådan. Ännu mer obekvämt känns det att handla den i sällskap med mamma.
Inne i butiken tar mamman initiativet och förklarar ärendet för expediten.
Expediten kastar en erfaren blick på Kicki men vänder sig sedan till mamman och säger:
- Hur gammal är hon, flickan? Fjorton?
Här öppnas en lucka i scengolvet som 16-åringen tacksamt faller igenom.
Ridå.

Ja, om det hade varit så väl ändå. Men nej, det här var en scen hämtad ur det verkliga livet, men åh, så jag verkligen ville att golvet skulle öppna sig under mina fötter den där gången. Fjorton år! Moi! Jag var ju för bövelen 16 år, s-e-x-t-o-n! Jag var kränkt ända in i djupet av mitt hjärta. Hon trodde jag var en fjortis! Vilket grovt övertramp, vilken svidande förödmjukelse. Fast det har gått 28 år minns jag fortfarande hettan i kinderna över att behandlades som en bebis.

I dag har jag förlåtit expediten, jag har till och med den allra största förståelse för henne. I dag är jag 44 år och kan sällan avgöra åldern på någon enbart genom utseendet. 22? 27? 19? 34? Vad som helst kan vara rätt.
Men inte nog med det. Jag märker också att jag liksom buntar ihop alla som är under 30 till den minst sagt luddiga gruppen "ungdomar". Själv är jag vuxen, men de är ...inte det. Inte riktigt, i alla fall. Jag är med andra ord exakt en sådan hopplös typ som jag själv djupt föraktade när jag var en av ungdomarna. Förlåt, vi kan säga när jag var 26 år.

Ibland rasar man ned från sina vuxna höga hästar och blir tonåring igen, till exempel om man träffar vännernas föräldrar på stan. Då blir man ogift och har inte längre några barn utan är bara en klämkäck tös som glatt hälsar och kanske säger något småroligt om att "det är på barnen man ser att man åldras!".
Fast ibland är det roligt att vara medelålders. Äntligen får man med fog gnälla över dagens popmusik och säga att det där gjorde ju David Bowie/Rolling Stones/infoga-valfritt-70-talsband redan för 30 år sen men nu låter allt likadant och är bara dunka-dunka.
Eller så kan man gläfsa att man minsann aldrig kommer att ta på sig de där hemska kläderna som HM och Kapp Ahl säljer nu för jag hade dem när det var aktuellt första gången 1982, tack så mycket!
Och så kan man förfasa sig över att de inte får lära sig någonting i skolorna nuförtiden, jag menar snälla nån, det var inte så himla länge sen Berlinmuren stod upprätt!

Men innerst inne bär vi alla tysta en hemlig dröm som vi inte törs berätta för någon, och det är att vi ska få visa leg när vi handlar på Systemet.
Man kan ju alltid hoppas.

k o m m e n t e r a

BRA OCH DÅLIGT
Vi var till Stockholm maken och jag och hade kulturhelg! Bodde på Rica vid Hötorget, perfekt läge. Åt middag på mat-Niklas krog 1900 samt på Belgobar. Bra ställen båda två. Vi såg den stora Roslinutställningen på Nationalmuseum samt två andra utställningar och kände oss mycket, mycket kulturella. Och så såg vi Trettondagsfeber på Berwaldhallen (konserten sänds på tv nu på lördag 12 jan) och det var så bra att jag var tårögd mest hela tiden. Shoppade lite grand.
Sen for vi hem och då blev jag förkyld och sedan heldäckad av den jävla magkatarren som flammar upp när man som minst behöver det! Så nu har jag varit hemma fyra dagar men tänker gå i morgon. Basta!

Jag har sytt en del sen sist – jag har ju ny symaskin...! Gå in på min sysida så ser ni själva. [10 januari]

k o m m e n t e r a

GOTT NYTT ÅR OCH GOD FORTSÄTTNING!
Jag är faktiskt inte helt säker på när jag lade ut Just nu-sidan första gången, men jag tror det var hösten 1997. Men de där första åren har jag inte sparat här, har dem bara på papper hemma.
Snart har jag bloggat ett år på ÖP:s hemisda, och det har onekligen påverkat den här sidan som snart bara är en uppsamlingssida för mina krönikor. Med jämna mellanrum funderar jag på att lägga ned just nu, men... jag tror jag kommer att ångra mig! Däremot har jag lämnat Facebook för andra gången, och nu tror jag det är för gott.

I december skrev jag på denna sida om nya Husqvarna Saphire 870 Quilt . Kan ni gissa vad världens underbaraste man, Lassegubben, gav mig i julklapp?! Ja, just det: Symaskinen som jag dreglade över! Han hade helt enkelt läst den här sidan och sedan stegat in på Husqvarnabutiken. Hemlighetsmakeriet var totalt: Jag var nämligen in på butiken en andra gång (köpte sytråd) och passade då på att fråga om de hunnit kolla på vad priset skulle bli om jag bytte in min ett och ett halv år gamla maskin. Nej, tyvärr, det hade varit så mycket nu inför jul... Då hade Lars redan varit där! Men de i affären röjde inte med en min att de faktiskt inte kunde göra det jag bett dem om! Sällan har jag blivit så paff som när jag fick paketet i famnen på julaftonen.
Vi firade julen i Ramsele med svägerskans familj, och för att jag inte skulle bli misstänksam när vi packade bilen hade Lars skeppat iväg det med systern några dagar före jul... Det är kärlek det! Och i dag ska jag lämna in min gamla maskin.
Om jag är nöjd med den nya? You bet! [3 januari]

k o m m e n t e r a