TILL TV-SOFFAN
Fast det är en bit kvar. Och jag har inte bestämt hur det ska se ut upptill och nedtill. Det ska inte bli ett helt fyrkantigt täcke, så jag måste ha nån sorts kant. [28 oktober]
k
o m m e n t e r aNU KROKNADE JAG...
Det här är fjärde veckan på raken som jag tänkt träna två gånger, men hittills
har det bara blivit en gång... Skulle ha tränat i dag, men jag var
för trött och håller dessutom på att få mens så det gick bara inte!
Jag var svimfärdig tamejfan. Men kanske kan jag ta mig iväg på söndag?
Och varför måste jag redogöra detta för omvärlden?
Jag har blivit utmanad av Finna och Ewa:
Här är reglerna:
1. Länka till den som utmanat dig.
2. Berätta 7 sanningar om dig själv.
3. Utmana 7 personer i slutet av ditt inlägg.
4. Lämna ett meddelande till dem du utmanat.
1. Jag är vänsterhänt och blir vid 44 års ålder
fortfarande irriterad när folk säger att "det ser ju så bakvänt
ut!" när jag skriver.
2. Jag har just köpt Robert Plants och Alison Krauss duettskiva Raising
Sands trots att jag inte hört en låt utan bara läst recensionen
i DN. Men jag vet ju att båda två är fantastiska sångare.
3. Det är snart 18 år sedan jag och min man blev tillsammans
och jag älskar honom fortfarande lika innerligt.
4. Jag blir verkligen irriterad på idioter i trafiken och slår
gärna hårt på tutan!
5. I hela mitt liv har jag tyckt att jag varit lite för tjock.
6. När jag växte upp tyckte jag det var pinsamt att min pappa
var 14 år äldre än min mamma, men i dag tycker jag det är
fascinerande.
7. Jag har alltid önskat att jag och min bror bodde närmare varandra
(han bor i Uppsala, jag i Östersund).
Nej, jag tänker inte utmana någon för jag är så sent
ute. Men det är klart, Anna, att om du vill hänga på så är det ju kul!
;-) [26 oktober]
NÄR BLIR DET ANDRA BULLAR? (publicerad i ÖP 23 oktober)
För
några år sen var jag på ett så kallat
plastparty - ett gäng kvinnor träffas hemma hos någon
som upplåtit sitt vardagsrum för hemförsäljning
av all sköns plastbyttor (jo, män är förstås
också välkomna, men jag upplever starkt att de är extremt
sällsynta på den här typen av tillställningar).
Plastföretagets representant var en synnerligen effektiv kvinna.
Snabbt och rappt demonstrerade hon nyheterna och klassikerna och berättade
vad man kunde använda dem till. Och trots att det gått flera år
minns jag fortfarande tydligt när hon med lätt triumf i rösten
redogjorde för vad det som var så särskilt bra med en
av de mindre burkarna:
- Den här använder jag alltid när jag bakar vetebröd.
När man blandar pärlsocker och hackad mandel är den här
perfekt när man ska strö över bullarna.
Så bakorganiserad skulle jag också vilja vara. Men jag är
rädd för att jag inte ens är i närheten av det.
Jag minns mig egen mamma, som också hade en speciell burk (dock ej av plast) för just pärlsocker- och mandelblandningen. När jag var liten fick jag hjälpa till att hacka mandeln, och varje fredag gjorde mamma en vetedeg som blev tre flätade längder och resten bullar (och varje gång tyckte jag det var så konstigt att hon inte gjorde bullar av hela degen för det var ju ändå det som var godast).
Men har jag förvaltat detta arv? Icke sade Nicke. Mina barn kommer inte att minnas mig som en bullmamma. De kommer snarare att minnas hur de inte fått vara med och baka, eftersom de bakningsideal jag haft alltid stressat upp mig så till den milda grad att jag vill göra allt själv, för då blir det bäst. Vet ni hur tålamodsprövande det är att göra kanelsnurror på min mammas vis? Ni skulle inte heller låta barnen vara med, så mycket kan jag säga.
Faktum är att mina bullbak är så få att de kan räknas på ena handens fingrar. Det känns inte bra. Mamma, bullar - det är nästan synonyma begrepp, eller hur? Stridbara feministen och professorn Ebba Witt-Brattström, som har fyra söner, har berättat hur hon alltid bakade bullar hemma. Hon ville helt enkelt att pojkarna skulle förknippa feminism med doften av nybakade bullar. Se, det kallar jag en riktig mamma!
Mina barn kommer tyvärr inte heller att minnas några roliga pepparkaksbak med mig. Även där har min lätt neurotiska läggning lagt krokben, och även där är det min mammas höga standard som gett mig röda stressrosor på kinderna. Mammas pepparkakor var en dröm; möra, spröda och elegant tunna. Jag vill inte påstå att mina kakor blir lika bra, men det är vad jag strävar efter. Men att samtidigt jonglera kavel, bakplåtar, kakmått, ugn och barn som vill göra Pippis häst av pepparkaksdeg - där kommer jag till korta.
Som tur är har barnens far inte lika hetsig läggning som deras mor - helt utan degkontakt har inte uppväxten varit. Och vem vet - jag kanske blir en fenomenal bullmormor? Det är i alla fall ett löfte att det ska bli en målsättning.
(Kicki Gustafsson är webbredaktör på ÖP. Hon har faktiskt med framgång gjort egna semlor vissa år.)
SÅDÄRJA!
Nu är det tredje veckan på raken som jag ska styrketränar
två gånger. Ja,
jag har förstås en gång kvar den här veckan innan
jag egentligen kan säga ovanstående, men i alla fall! Jag är
på god väg och det känns
jättebra. Men tre veckor måste bli många, många
fler. Ändå känner jag
redan nu skillnaden... Wish me luck! Give me some damn hållfasthet,
please!
Har
tiggt åt mig prover på Absolue
Premium Bx, både dag- och nattkrämen. Nattkrämen känns inte så...maffig,
som jag hade föreställt mig, å andra sidan är dagkrämen som en dröm! (Att
nattkrämen inte känns maffig behöver inte betyda att den inte gör det den
ska...)
Absolue-krämerna är tyvärr dyra som tusan: 1300–1500 kronor. Men. Lancôme ägs av L'Oreal, och L'Oreal har också en ny serie krämer: Derma Genesis.
Bägge innehåller den patenterade ingrediensen Pro-Xylane (som
orsakat all the hoopla i tidningar som Allure), men Derma Genesis är mycket,
mycket billigare, under 200 spänn. Absolue sägs vända sig till den äldre
kvinnan och Derma Genesis till den yngre, men det är osäkert om huden verkligen
tar hänsyn till sådana affärsstrategier! Alltså har jag köpt Derma Genesis
nattkräm och ska testa den när Absolue-provet tar slut (bör bli i morgon).
Ja, förlåt, men jag är en hopplös krämnörd! Och tycker ni att jag grottar
ner mig i detaljer kan
ni kolla här... [16 oktober]
FLYGET
HAR TAPPAT GLAMOUREN (publicerad i ÖP 16 oktober)
Det fanns en tid när flygresenärer omgavs av en särskild
sorts glamour.
Den som reste med flyg var någon som låg i framkant. Som var
litet mer. En kosmopolit. Bemötandet var därefter. Personen som
fick kliva in i kabinen kände sig utvald, snudd på privilegierad.
Kort tid efter take off serverades förfriskningar utan att man behövde
be om det eller betala för det.
Den som reste med flyg signalerade också att tid är pengar -
det var viktigt att vara framme snabbt. Mer än en slank övernattningsväska
som rymdes i hyllan ovanför stolen skulle man inte behöva ta
med sig, för då slapp man checka in bagaget.
Men allt det där var länge sen.
I dag får du slanta upp för kaffet som serveras i pappmugg
och den svettiga muffins som omges av ett svårforcerat plastfodral.
Det händer att kaffet hälls upp först när planet
börjar gå ned.
Övernattningsväskan måste du checka in, eftersom tandkrämen,
deodoranten, schampot, hudkrämen och sminket annars skulle slängas
när du går genom säkerhetskontrollen. Necessärer är
nämligen inte kompatibla med dagens flyg.
Att flyga har helt enkelt blivit en omständlig procedur. För
att hinna stå i kön fram till biljettmaskinen, checka in bagaget
och sedan vänta i kön till säkerhetskontrollen måste
du ge dig av hemifrån en bra bit innan flyget går.
Dessutom ska du hinna med stressen som uppstår vid gaten när
apparaten som ska läsa av ditt fingeravtryck vägrar att erkänna
vem du är, och du i stället måste krångla fram
biljetten. Allt medan du, personalen och människorna bakom dig svettas.
Att flyga är numera något som måste planeras minutiöst.
Vad har jag egentligen i handväskan? Ryms mina läppstift, handkrämen
och clementinen i 1-literspåsen? Törs jag lägga vinflaskan
jag fick i present i resväskan? Jag får ju inte ta med den
i handbagaget. Vad ska jag ta för skor? De snygga med spännen
gör att metalldetektorn börjar tjuta och det är snudd
på förnedrande att gå igenom bågen i bara strumporna.
Och så måste skärpet av, och klockan. Tjocka, glassiga
modemagasin är inte heller bra. De måste bläddras igenom
innan det är grönt.
När du är framme måste du vänta igen, den här
gången på att få din väska. Och sen ska du in
ta dig in till stan. Inte en minut sedan du klev upp strax efter fyra
i morse har känts glamorös.
Efter årsskiftet börjar snabbtågen gå. Då ska
det bli möjligt att ta sig till Stockholm på mindre än
fem timmar. Inte en människa kommer att titta misstänksamt
på dina skor eller kräva att du ska lämna ifrån
dig din nyköpta dricka. När tåget är framme är
faktiskt du också framme. Mitt i stan.
Plötsligt känns idén med tåg fräsch och modern.
Det finns till och med vagnar där det är förbjudet att
prata i mobiltelefonen - vilket paradis! Dessutom är tåget
miljövänligt.
Att resa med tåg är kanske inte glamoröst, möjligen
en gnutta romantiskt. Och jag känner att jag är redo att bli
förälskad.
(Kicki Gustafsson är webbredaktör på ÖP. Hon har aldrig rört ned sprängmedel i läppglansen eller förgiftat läsken.)
GET A GRIP!
Jag lever en livslögn. Jag säger att jag försöker styrketräna två gånger
i veckan, men i dag gick jag igenom min kalender med kritisk blick,
and honey it just ain't so! Jag tränar aldrig två gånger i veckan två
veckor eller mer på raken! En typisk cykel ser ut så här: v1: 2 ggr,
v2: 0, v3: 1 gn. Det måste bli en ändring på detta. Förra veckan tränade
jag två, i morgon blir det veckans andra träning. Och nästa vecka ska
det också blir två gånger. I CAN DO IT!
Dagens mascara: Först Lancômes Flex WP, sedan Hypnôse
ovanpå!
Lancômes hudvård har jag inte varit så imponerad av, men nu skriver Allure så
entusiastiskt om deras Absolue
Premium Bx att jag vill testa! Men krämjäveln går på drygt
1300 spänn...
[11 oktober]
IT'S
MAKE UP-TIME!
När hösten kommer vill jag alltid uppdatera mig på smink. Jag har länge
varit nyfiken på Diors
5 Couleur Eye Palette i färgen 440 Sunset Cafe och nu kan jag berätta
att den är väldigt trevlig. Känns som en palett som jag kan leva länge
med...
Allra bäst blir den med en ögonprimer
från Urban Decay. Jag måste erkänna
att jag var skeptisk till all hype runt denna produkt, men för en gångs
skull visade det vara välförtjänt.
Sen är jag verkligen nyfiken på Lancômes
nya mascara Virtuôse!
Det här låter ju för bra för att vara sant: "Incredible 12 hour curve
and longer looking lashes. Stunning lash curler effect with the unique
KeepCurl™ brush. Extraordinary wear that’s virtually smudge-proof
and tear-proof. Easily removable."
Majj gadd! [9 oktober]
VI HAR INGET ATT TA PÅ OSS
(publicerad i ÖP 9 oktober)
Hösten är här.
Vad gör ni då? Kollar förra säsongens vinterdäck,
krattar löv, ställer undan hammocken, typ?
Själv har jag slutgiltigt tagit bort nagellacket från tårna
för den här gången. Nagellack hör sommaren till, punkt
slut. Nu är det i princip bara min familj samt de som befinner sig
i omklädningsrummet på gymmet när jag är där
som får se mina nakna tår, så varför göra sig
till i onödan? Sandalerna är inställda i garderoben.
Ja, och sen är det där eviga frågorna att ta ställning
till när årstiderna skiftar: Vad har jag egentligen för
skor och kläder? Ska jag investera i ett par stövlar? Det verkar
ju vara så hett i höst. Men är jag verkligen en stövelperson
till min läggning?
Med pannan i djupa veck tillbringar man några lunchraster med att
vanka av och an på stans skoaffärer. Det är mycket klackar
i år och det är ju visserligen snyggt, men herre gud, man
ska ju kunna gå också! Det är ju så lätt
att få ont i fötterna om klackarna är för höga.
Märkligt nog verkar 19-åringarna i butiken inte alls besväras
av sådana krämpor.
Äsch, jag kan ha de där skorna jag köpte för två år
sen! Eller...?
Och så är det kläderna. Sällan har väl affärerna
haft så många olika kappor att erbjuda som i år, men
sen måste man ju ha något som är lite sportigare också,
jag menar om vi ska till Fjällhalsen och gå upp på toppen
kan jag ju inte komma i en rutig kappa även om den är snygg,
fast nästan alla fina jackor kostar ju så infernaliskt mycket
pengar - i alla fall om man vill ha någonting med kvalitet?
Eller ska man ha bara en skaljacka och kanske en fleece under ... eller
en tjocktröja? Och vad hände med den där jackan som -
[Plats för akut panikattack]
- men jag höll ju på att glömma barnen!!! Nya jackor,
nya jeans, nya skor och kanske nya gummistövlar, nya kläder
till idrotten och hur kan alla strumpor och kalsonger liksom bara gå upp
i rök?!
Och varför måste det stå nitton (19) olika par skor
i hallen på samma gång? NI KAN JU INTE HA PÅ ER ALLA
DEM SAMTIDIGT! Och hur kan egentligen era sockar blir så skitiga?!
Har ni inte skorna på er när ni går ut?!
Men vantar då? Det är ju kallt nu, särskilt på morgonen.
Och mössor har ju alla nu, det måste väl ni också kunna
ha...? Och varför säger ni inte till om ni inte har några
pengar på busskortet??
[Tio djupa andetag senare]
... kanske jag skulle kunna ta min skidjacka men det känns ju inte heller så kul. Eller ska jag försöka sy någonting...?
Ja, så där håller man på tills det är dags
för nästa säsongsskifte. Och trots att garderoben innehåller
så mycket kläder att man inte längre kan proppa in något
mer har man ändå ingenting att ta på sig.
Hur gick det till?
(Kicki Gustafsson är webbredaktör på ÖP. Hon kastar sig hejvilt mellan hopp och förtvivlan.)
MITT
LIV SOM VARUMÄRKE
Torsdag på jobbet:
Lila linne: HM
Lila kofta: Gudrun
Sjödén
Jeans i tvättad denim: Lindex
Boots/stövletter: Gabor
Halsduk: Liberty of London
Handskar: Kapp-Ahl
Kappa: Kapp-Ahl
Mascara: Lancóme
Ögonpenna: Lancóme
Concealer: Lancóme
Puder: Lancóme
Ögonbrynspenna: Dior
Rouge: Nars
Lipgloss: Lumene
Parfym: LaCoste [4 oktober]
HUR ÄR DET I SKOLAN...? (publicerad
i ÖP 2 oktober)
Och barnen blir större.
Det är slut på den tiden när föräldrarna förväntades
ordna och hålla i skolans vårfester, luciafika och roliga studiebesök.
Du sörjer inte utan tycker att det känns skönt. Äntligen
fri! Det är ju inte precis så att du har för lite att göra även
utan de där plikterna.
Till den nya skolan är du inte välkommen. Jo, kanske vad rektor och
lärare beträffar, men dina barn har strängt sagt ifrån.
Kom. Inte. Hit. Det är skämmigt! Inga andra föräldrar hälsar
på i skolan!
Du skrattar lite milt överseende och säger att de inte behöver
vara oroliga. Bara du får vara med på skolavslutningen i nian så är
du nöjd. Barnen är skeptiska.
Så går tiden och du märker att du bär en naggande
liten oro i bröstet. Hur är det i skolan egentligen? Vad gör
de? Trivs de? De enda barnen har att säga är "det är
väl bra" medan de rycker på axlarna.
När terminens första föräldramöte hålls är
du nästan sprickfärdig av alla frågor du har. I klassrummet
som bågnar av tonårsangst känner du dig som 14 igen.
Du känner igen klottret på bänkarna från din egen
skoltid. Du minns K och Ö från ditt plugg och hur de regelbundet
gjorde snatteriräder hos närbutiken. Du minns U och A som alltid
skulle slåss, käftas, retas. Du vet att de inte går
här eftersom de är lika medelålders som du, men att de
har sina nutida motsvarigheter är en självklarhet. Men vilka är
de? Och vad gör skolan för att kontrollera dem?
Men om det här pratar ni inte. Det är i stället den vanliga informationen om föräldraråd, friluftsdagar och vikarier. I en korridor ser du en skymt av en av dina egna lärare som tydligen är still going strong. Det svindlar lite och för ett ögonblick vet du inte vem det är som går i skolan - du eller dina barn?
Det pratas också en del om mobiltelefoner, mp3-spelare och dåliga lås till skåpen. Och betygen, förstås. Snart är det dags! Och era barn ser fram emot det, de vill verkligen visa vad de kan, försäkrar klassföreståndaren, förlåt, handledaren. Du nämner inget om dina mardrömmar som fortfarande slår till, där du står i Wargentins ljushall och inser att du ska ha salskrivning i franska fast du har inte läst på sedan 1982.
Plötsligt vill du ta tjänstledigt för att följa
med dina barn hela dagarna. Skydda dem från stöddiga typer,
göra deras prov i stället för dem, lära dem användbara
polisgrepp så att de kan freda sig mot mobbare och bråkstakar.
Och vilken sekund som helst väntar hjärtesorgerna. Du får
nästan panik när du inser all smärta som tonårstiden
rymmer och du är beredd att göra nästan vad som helst
för att just dina barn ska slippa. Varför ska föräldrarna
lägga så mycket energi på barnens första år
i skolan när det mesta fortfarande är en lek? Det är ju
nu allvaret är här, mellan barndom och vuxenhet. Men nu ska
de klara sig själva. I ett emotionellt skyttegravskrig. Och till
skillnad från din egen skoltid sker dessutom allting på nätet
nuförtiden.
Under en flämtande sekund ser du framtidens milstolpar sträcka ut sig; studenten, körkortet, familjebildningen... och din oro som aldrig, aldrig ska försvinna. Och du undrar matt varför aldrig någon sagt sanningen om hur det verkligen är att ha barn.