UPPRÖRANDE
SMINK
I morgon debuterar
jag som skribent i Länstidningen! Det ska bli
skoj. Anledningen är att deras krönikör Mikaela Munck
af Rosenschöld går till hårt angrepp mot mig i dagens
LT. Anledningen är krönikan jag skrev i tisdags om det svarta
sminket som förenar vissa kvinnor. Här
kan ni läsa Mikaelas krönika.
Mikaela jobbade i flera år som ledarskribent på ÖP, och även fast vi inte umgicks privat tycker jag det känns lite märkligt att vi nu direktkommunicerar med varandra via spaltutrymme i LT! Mitt svar kommer inte att publiceras i ÖP – dels är min nästa krönika inte förrän på tisdag och det känns lite länge att vänta tills dess med att svara, dels blir det lite konstigt att svara på något som inte ÖP:s läsare tagit del av (det är inte så många prenumeranter som har båda tidningarna), dels har ju LT i en debatt om ÖP:s kultursida och kulturredaktör Stefan Nolervik, förklarat att de är mer än villiga att ta in genmälen och debattinlägg. Härav följer, som Jan Guillou skulle ha sagt, att mitt svar till Mikaela skickats till LT.
Dock lägger jag in det här i min blogg om nu någon till äventyrs skulle vara intresserad:
——————
Hej Mikaela!
Du läste min krönika i ÖP om svart smink som förenar vissa kvinnor. Så här skrev du i fredagens LT: ” Vad roligt, tänkte jag när jag vid en första anblick såg att du skrev om kvinnor. Jämställdhet är ju inte direkt ett ämne som någon på din tidning skriver särskilt mycket om, numera.”
Alla som läser mina krönikor vet att de alltid utgår
från mig som kvinna och att de ofta handlar om hur det är
att vara kvinna. Min ambition är att det ska gå att känna
igen sig, och jag försöker att skriva underhållande.
Eftersom vi jobbade samtidigt på ÖP, tror jag du vet rätt
väl att det sista jag vill är att ”förminska mina
systrar” utan i stället lyfta fram dem. Jag gör det inte
utifrån en partipolitisk plattform, men jag jobbar för jämställdhet.
I början av hösten skrev jag till exempel ett rasande inlägg över
hur de så kallade Stureplansprofilerna kunde gå fria efter
en brutal våldtäkt (de fälldes senare i hovrätten).
Jag fick många arga kommentarer från män, bland annat
fick jag höra att det var sådana feminister som jag som förstörde
det här landet. Jag har även skrivit krönikor om den grova
sexualiseringen av kvinnor i musikbranschen och jag var med och jobbade
fram vår uppmärksammade artikelserie Den sexualiserade barndomen.
Till skillnad från dig är jag dock genuint intresserad av
sådana ytliga saker som smink och kläder. Jag har bland annat
skrivit en hel krönika som bara handlade om mascara.
Jag har inget problem alls med hur andra kvinnor
sminkar sig. Jag gjorde en spaning på ett sminkkulturellt fenomen som jag tyckte var kul
att skriva om. Det var verkligen inte min avsikt att fördöma
eller anklaga någon för hur de sminkar sig.
Så här skriver du: ” Kan vi inte vara överens om
att det är viktigare att ta till oss vad Mona Sahlin tänker
och tycker politiskt än att fundera över varför hon gillar
svart kajalpenna? Kan vi inte enas om att det är intressantare att
läsa om Marie-Louise Ekmans konstnärliga visioner, än
att grotta ner sig i hennes val av mascara?”
Jo, om jag hade skrivit en krönika som utgick från deras politiska
och konstnärliga visioner. Då hade det ju varit konstigt om
jag uppehållit mig vid kajalen och mascaran. Men min krönika
handlade ju just om sminket. Kvinnorna jag lyfte fram var exempel på ett
sätt att sminka sig. Mona Sahlin är ju inte enbart politiker,
hon är även kvinna. Även hon målar sig.
Kosmetika är en global mångmiljardindustri och människan
har sminkat sig i alla tider. Jag tycker det är intressant, men
jag kräver naturligtvis inte att du Mikaela delar min åsikt!
Självklart skulle jag kunna skriva om mäns utseende. Överkammade flintar, svarta kortstrumpor till shorts och sandaler och ihopvuxna ögonbryn skulle jag inte alls ha några problem med att kommentera om jag kunde göra det på ett roligt sätt. Ett ämne som jag länge funderat på att skriva om är varför maktens män alltid är så solbrända; alla våra manliga partiledare och toppskiktet bland de manliga verkställande direktörerna har detta gemensamt.
Det är inte lätt alla gånger att uttrycka humor i text,
och uppenbarligen kan man läsa in något i min krönika
som jag inte hade för avsikt att förmedla. Det måste
jag naturligtvis ta till mig – går det att uppfatta min sminkkrönika
som du gjort, så har jag misslyckats.
Men jag tycker också att vi kvinnor måste kunna skratta åt
oss själva och inte ta allt så gravallvarligt.
Kicki Gustafsson
webbredaktör och krönikör på ÖP
————–
Jag välkomnar naturligtvis alla synpunkter här i min blogg! [30 november]
k
o m m e n t e r aSVART SMINK SOM FÖRENAR (publicerad
i ÖP 27 november)
Det finns något som förenar kvinnor i en
viss ålder,
i vissa samhällsskikt, i vissa publika yrken. Jag tänker på kvinnor
som till exempel partiledare Mona Sahlin (s), konstnären Marie-Louise
Ekman, författarna Suzanne Brögger, Marianne Ahrne och Isabelle
Allende, modeprofilen Gunilla Pontén.
Tänker jag på deras brinnande engagemang? Nej.
Deras förmåga att alltid följa sin inre röst? Nej.
Deras obändiga kvinnokraft? Nej.
Jag tänker på att de alltid har massor av svart smink runt ögonen.
Det verkar finnas en gigantisk kulturkajal som det är tillåtet
att ösa på med och outömliga förråd av de
svartaste av svarta mascaror, hur mycket än munnen talar om ytlighet
och förljugenhet och att skönhet alltid kommer inifrån
och att vi måste våga visa oss som vi verkligen är.
Har ni någonsin sett en bild av en osminkad Mona Sahlin? Jag tror
inte det finns några. Har de funnits har de bränts. Jag skulle
faktiskt inte blir förvånad om Mona Sahlin är en av de
där kvinnorna som går och lägger sig med sminket på,
väntar tills maken somnat och därefter smyger in på toaletten
för att sminka av sig. Och som givetvis vaknar tidigare än
honom för att hinna ta på sig ögonrustningen innan han
vaknar.
Jag är verkligen ingen motståndare till att använda
smink, jag använder själv smink så gott som varje dag
och jag är en varm förespråkare för jämlikhet
mellan könen, man blir inte en sämre feminist bara för
att man har rött läppstift, bla bla bla. Men jag målar
mig inte som Nefertiti. Varför gör den sortens kvinnor som
jag pratar om det? Jag är så nyfiken. Varför kan man
bränna sin behå, tjäna dubbelt så mycket som maken
och stå överst på samhällspyramiden men ändå inte
våga visa sig om inte ögonen är markerade så hårt
det bara går?
Och framför allt: Varför får man aldrig höra Lars
Adaktusson fråga Mona Sahlin vilken mascara hon använder och,
om den är vattenfast, vilken remover hon tycker funkar bäst?
Jag är säker på att vi är många som vill veta!
När unga tjejer sminkar sig på det här viset har de nästan alltid färgat håret svart. De är påfallande bleka, de lyssnar på obskyra japanska emo-band och har läst alla böcker som Linda Skugge gett ut. De kallas pandaflickor på grund av likheten med bambubjörnen. Precis som kulturkajalerna använder de sminket för att visa sin klantillhörighet, men de skulle hellre dö än att visa sig offentligt i kläder från Gudrun Sjödén och Marimekko. Vissa pandaflickor lever sitt liv som en puppa som sedan förvandlas till kulturkajal i 35-årsåldern.
Laila Freivalds var socialdemokrat och Beatrice Ask är moderat, men de två justitieministrarna förenas ändå av sminket. Jag tänker på hur de applicerar rouget. Som två brunrosa streck, högt upp på kindbenen där man sällan har någon naturlig rodnad, och som därför ger ett onaturligt intryck.
Kvinnor och smink - här finns okända världar att utforska. Vore det inte spännande om Mittuniversitetet satsade på en professur i ämnet? Det skulle onekligen sätta Östersund på kartan.
(Kicki Gustafsson är webbredaktör på ÖP. Hon sminkar över sina naturligt mörka ringar under ögonen.)
SJU ANLEDNINGAR ATT ÄLSKA JULEN (publicerad i ÖP
20 november)
1) Julmusiken.
Det finns så mycket vackert att lyssna på att man blir tårögd bara man tänker på det. Högst på listan: Cd-skivor med Radiokören och Kings college choir. Tänk er själva: Gossopraner, levande ljus, doften av apelsiner med nejlikor ... det kan bara bli bra.
En modern klassiker är Anders F Rönnbloms Det är inte snön som faller. Vrid upp volymen, sätt på repeat och hoppa jämfota. Videon går att hitta på YouTube.
• Här kan du se videon!
Nackdel: Det går inte att undkomma Carola som med sin allra barnsligaste röst viskar fram Nu tändas tusen juleljus i varenda butik. Emellanåt wailar hon så att hakan guppar ... gräsligt.
2) Saffransskorpor.
I fjol bakade jag för första gången saffransskorpor efter ett recept som jag tjatat till mig av min svägerska Lena. De blev enormt bra, så bra att det vattnas i munnen på mig nu när jag skriver detta. Mandel och russin ingår också.
Nackdel: De tar slut alldeles för fort och sen får man vänta ett helt år igen.
3) Elektriska ljusdekorationer.
Jamen släpp loss lite nu, var inte så politiskt korrekta! Under årets mörkaste tid är det bara kul att låta ljusslingor slingra sig runt balkongräcken och förstukvistar. På vår inglasade altan hängde tidigare Rudolf med röda mulen (mulen var en röd lampa), nu är han avlöst av en vinkande snögubbe med röd tomteluva. Han ser mycket välkomnande ut.
Nackdel: Tyvärr används blå lampor i vissa dekorationer och ljusslingor. Det kan då se ut som om en ambulans kört upp på balkongen - inte bra.
4) Grosshandlarsnaps från Göteborg.
Jag vill alls inte mana till spritorgier i jul, men den här hemmagjorda snapsen smakar så mycket jul att den är ett måste. Kanel, ingefära, pomerans, fikon och annat smått och gott förenas i en smärre smaksensation.
Nackdel: Många människor har ett komplicerat förhållande till alkohol. Använd därför med måtta. En tomtegubbe är aldrig en fylltratt.
5) Långledigt.
Julen infaller i år så tacksamt att de flesta av oss får en massa lediga dagar. Får man dessutom ta semester på torsdagen och fredagen blir det nästan som när man gick i skolan - ett präktigt jullov.
Nackdel: Alltför ivrigt deltagande i Björnen sover kan resultera i att trötta personer somnar under granen och vaknar först till påska.
6) Pepparkakor.
Jag har skrivit om det här förut, men Kungens pepparkakor ur Stora kokboken (mammas ex) är delikata - möra, spröda och tunna. Inte så starkt kryddade som köpe-pepparkakorna, men elegantare.
Nackdel: Att kavla pepparkaksdeg är som att ta högskoleprovet - det blir knivigare ju längre man håller på, i degens fall för att smöret i blir varmt efter ett tag och man måste använda mera mjöl. För mycket mjöl.
7) Tv-julen.
Alla kanaler slåss om oss i helgerna. Kryp upp i soffan med en fleecefilt, njut av deckare (detective inspector Lynley, pleeease!) och filmer och se till att det finns clementiner, fikon och knäck i närheten.
Nackdel: Stor risk för att fjärrkontrollerna geggar igen.
(Kicki Gustafsson är webbredaktör på ÖP. Hon är barnsligt förtjust i julklappar.)
LIVET RUSAR BARA VIDARE (publicerad
i ÖP 13 november)
Det är ungefär två och
en halv vecka kvar till första advent, gott folk.
Ja, jag är lika överraskad som ni, för alldeles nyss började
vi ju jobba efter sommarsemestern känns det som. Och efter advent
kommer julen och allt som bara måste hinnas med innan den 23:e slår
om till den 24:e - pynta, handla julklappar, baka pepparkakor, lägga
grisfötterna i lut och stoppa nejlikor i myrran i bilen... eller blandade
jag ihop det nu?
Och efter julen kan man andas ut i två minuter för sen är det sportlov och vad ska ungarna göra då och sen blir det påsk snabbare än påskharen hinner skutta från Coop Lillänge till McDonalds och sen försvinner snön och så ska man kratta bort löven som begravdes av snön eftersom man inte hann räfsa i höstas och sen är det sommar och skolavslutning och konfirmationsläger och petunior och lobelia i krukor på altanen och sen vissnar allt ned och det blir höst igen och är det egentligen någon mening att ställa undan plastgranen varje år för julen kommer ju snabbare och snabbare?!
- Herre gud, vad veckorna går snabbt, säger vi till varandra
varenda dag på jobbet.
- Jag tycker det är torsdag hela tiden! utbrister väninnan
Lisbet.
- Det här skulle jag egentligen ha gjort förra veckan, erkänner
du (och skäms).
Varje samtal som handlar om när någonting egentligen ägde
rum (semesterresan till USA, mordet på Anna Lindh, premiären
på Titanic) mynnar ut i tidsuppskattningar som är helt bort-i-tok:
Gissar ni att det är två år sen är det i själva
verket fem, gissar ni på fem år är det tio och så vidare.
Hur kan det vara möjligt? Det hände ju alldeles nyss, jag minns
det som i går!
Men tänk om det är så att livet faktiskt är så här
när man befinner sig mitt uppe i det. När man jobbar och har
familj med barn som går i skolan, när man är någorlunda
frisk.
Livet är inte en strikt rutad planeringskalender även om vi
hemskt gärna vill pressa in det i en.
Vi konstruerar atomur som mäter sekunderna säkrare än
alla andra klockor som hittills byggts, men trots att vi borrar ned oss
på molekylnivå för att tämja tiden och skapa en
skenbar kontroll, frustar livet vidare likt skenande hästar över
prärien (eller varför inte renar över kalfjället).
En vacker dag lugnar det ned sig. Men när det sker är unikt
för varje individ och har egentligen ingenting med det fysikerna
kallar tiden att göra. Att uppleva att livet plötsligt blir
lugnare och ibland mer hanterligt har heller sällan samband med
att du färgkodat din kalender eller gått en kurs hos en livsstilscoach.
Det sker i stället när du slutar jobba, blir sjuk eller när
barnen flyttar hemifrån. När du kastar den där hysteriskt
inrutade kalendern i papperskorgen.
Men fram tills dess är det bara att inse fakta. Livet är stort och svårt, frustrerande, galet, jobbigt och skrämmande. Men också alldeles, alldeles underbart. Om vi bara ger det chansen.
(Kicki Gustafsson är webbredaktör på ÖP. Hon blir stundom alldeles yr i huvudet av att vara mitt i livet.)
NYA
TIDER, NYA TRADITIONER (publicerad i ÖP 6 november)
En av årets ljusaste och vackraste högtider äger
rum när mörkret blir allt kompaktare kring oss och ishavskalla
vindar river och sliter. Jag tänker förstås på allhelgonahelgen.
Alla dessa ljus som tänds på gravarna, alla människor
som nästan köar för att komma in på kyrkogårdar
och begravningsplatser - visst värmer det i hjärtat när
man ser det?
Sedan min mamma dog för snart två år sen har det blivit
min uppgift att ta hand om graven där nu båda mina föräldrar
vilar. Jag utför de små sysslor som mamma alltid hade hand
om tidigare; jag tänder ljus under höst- och vintermånaderna,
byter ut gravlyktan mot penséer på våren, försöker
hinna med att vattna om sommaren blir torr och så vidare. Allt
det traditionella.
Men traditioner förändras. Under de senaste 20 åren har
andra seder letat sig in bland isbegonior och enris. I dag minns och
hyllar man de döda med brev, ramade fotografier, nallar, annorlunda
buketter. Detta gäller särskilt när en ung person dött.
När mamma dog var det tidig morgon första advent. Det var faktiskt en stor tröst att veta att just den dagen tände människor över hela landet massor av ljus. Jag tyckte liksom att det var just för henne - till och med elljusstakarna i fönstren spred en sorts frid.
Ju närmare julen kom desto konstigare kändes det att jag inte
skulle få köpa någon julklapp till mamma. Vi hade en
liten speciell julklappstradition, hon och jag, som gick ut på att
vi var för sig besökte vår favoritparfymaffär i
stan och där köpte något litet smålyxigt till varandra
- en maffig nattkräm, en god parfym, ett presentkort på ansiktsbehandling.
När man handlar julklappar i den butiken får man alltid en
söt julröd påse där det ligger ett litet varuprov
på kräm eller parfym. Mamma tyckte att det var så roligt
med de där små extrapresenterna, det var liksom en tillåten
extravagans hon kunde unna sig med gott samvete. En 5-milliliterstub
med hudkräm blev för henne flera månaders njutning.
Dagen före julafton gick jag till parfymaffären och berättade att jag ville lägga en sådan där röd liten påse på mammas grav. Men i stället för att ge mig pås-en bad mig butikens ägare, Eva, att komma tillbaka lite senare. Då hade hon gjort ett underbart vackert litet paket till mamma och ett till mig, bägge inslagna i samma skimrande papper och omknutna med guldsnören. Med tårar i ögonen kramade vi varandra hårt, hårt.
På julaftonen åkte jag till graven och tände ett ljus
och lade ned den lilla klappen (omgiven av en genomskinlig plastpåse
eftersom jag inte ville att snön skulle förstöra det ljuvliga
papperet). Det var fint och sorgligt och jag grät litet. Tyst sjöng
jag O Tannenbaum eftersom mamma tyckte att den var så vacker.
Sen åkte jag hem och allt kändes mycket bättre. Ritualen
var utförd och julen blev inte den fasa jag befarat utan en helg
som vi alla kunde glädjas åt.
När våren kom och snön tinat undan
var paketet borta.
Jag vill gärna tro att det finns hos mamma.
JAHAPP...
...då var det ny månad igen då. Och jag har ett och ett halv kilo kvar tills jag är nöjd! Jag är iofs ganska nöjd nu med, men...målet är inte nått.
[2 november]
DET HÄNGER PÅ HÅRET (publicerad i ÖP 30 oktober)
Det ligger i tiden att moderna företag satsar på personalen. Då menar jag inte att man häller högar med pengar över de anställda - nej, men man låter dem träna på arbetstid, subventionerar deras gymkort, låter massörer komma till jobbet och så vidare.
Frisk personal som mår bra jobbar bra, helt enkelt.
Och visst är det bra med starka och välknådade muskler, men kroppen består ju av så mycket mer som måste tas om hand och som spelar en enorm roll för välbefinnandet: Jag tänker förstås på håret.
Tänk om arbetsveckan kunde börja med att man fick sätta sig i en frisörstol innan det var dags att slå på datorn eller tandläkarborren. Jag lovar att produktiviteten i landet skulle höjas med 600 procent!
Det är någonting med att överlämna sig själv i en kompetent frisörs händer som är helt oemotståndligt. Måndagarna skulle kännas så oerhört mycket lättare om de inleddes med schamponering och skalpmassage. Jag kräver absolut inte att en ny frisyr klipps varje vecka, men efter att ha fått håret blåst och plattångat på professionellt vis känner man sig som en ny människa. Dessutom slipper man de förhatliga brännmärkena på fingrarna som alltid uppstår när man ska försöka fixa till sig själv. Jag har nämligen bara två armar och inga ögon i nacken, förstår ni.
Anna Wintour, legendarisk chefredaktör på amerikanska Vogue (förebilden för rollen som Meryl Streep spelar i Djävulen bär Prada), lär ha denna fina löneförmån inskriven i sitt anställningskontrakt. Make up-artist sägs också ingå.
Men männen då? I dag kör ju många med rakade skallar? Tja. Kanske en lätt polering av hjässan kan vara något...? Vaxning av rygg och axlar är inget man ska ta på en måndag, men trimning av ögonbryn samt hår i näsa och öron behövs alltid.
Manikyr och pedikyr kan utan problem erbjudas bägge könen. Tänk så många steg vi tar med våra fötter och vilka hemska tortyrredskap våra skor ofta är (Foppatofflorna kanske är sköna att gå i men ögonen tar stryk - för att inte tala om den känsliga själen). Efter en skön fotmassage har man fått ett förlåtande sinnelag och är redo att ta hela världen i famn. Och det är mycket trevligare att använda tangentbordet när taggiga naglar och fransiga nagelband är ett minne blott!
Kosten ska vi inte glömma bort, och vi vet ju alla att frukosten är dagens viktigaste mål.
Vore det inte tilltalande om det stod en fräsch frukostbuffé och väntade på jobbet?
Vore det inte skönt att slippa det trista mötet med den blaskiga lättyoghurt som knappt täcker botten på din tallrik eftersom barnen slukade det mesta vid sitt kvällsfika i går?
Vore det inte helt underbart med varma, frasiga croissanter, läskande fruktsallader och frasiga omeletter med till exempel skinka och spenat? Va? Va? Va?
Med de här metoderna kommer långtidssjukskrivningarna att försvinna snabbare än du hinner säga Försäkringskassan.
Kom håg var du hörde det först, Anders Borg...
(Kicki Gustafsson är webbredaktör på ÖP. Hennes hår lever sitt eget liv.)