GOD
JUL!
Well, people, what can I say? God Jul!
Merry Christmas! Fröhliche Weihnachten! Joyeux Noël! Hoppas ni har
haft en lika bra jul som jag. Fler detaljer följer...
[26 december]
k
o m m e n t e r aJUL
2007:EN TRENDRAPPORT (publicerad i ÖP 18 dec)
Julen handlar mycket om traditioner, men när blir egentligen en
tradition en tradition? Begreppet mannaminne brukar dras fram när
man pratar om saker som ligger två år tillbaka i tiden, och
samma gräns gäller verkar gälla för traditioner.
Vad blir kvar och vad försvinner? Jag putsade min kristallkula med
Häxan (jo, faktiskt!) och detta är vad jag såg:
Saffranssemlor: Egentligen är jag av princip emot att man börjar äta semlor före jul, men de här smakar ju så enormt gott att man bara inte kan låta bli, och vad är väl saffran om inte en julkrydda? Prognos: Här för att stanna.
Åka utomlands på solsemester: Det beror helt på hur snabbt klimatförändringarna verkar. Och löneutvecklingen. Prognos: De närmsta fem åren ses ingen minskning.
Lutfisk och grisfötter: Om inte mat-Tina eller mat-Niklas kan komma på något riktigt revolutionerande sätt att hotta upp dessa medeltida rätter är de snart ett minne blott. Prognos: Inom tio år är de helt borta, möjligen lever de kvar på vissa äldreboenden med kreativ personal.
Kalle Anka och hans vänner önskar god jul: Dvd-boxar, pay-tv, nedladdningar på internet... Den här slaviska fastlåsningen vid att det endast är klockan 15.00 på julafton som man ska kunna titta på Kalle Anka känns hopplöst omodern. Prognos: Kvar på tablån åtminstone fem-åtta år framåt, men försvinnande få kommer att titta när det sänds.
Halmpynt i granen: Denna rest från bondesamhället syns numera endast på Jamtli och hembygdsgårdar, möjligen också i en del kyrkor och församlingsgårdar. Prognos: Har redan försvunnit.
Sätta ut gröt till tomten: Mjae. Svårt! På grund av råttor och sorkar kan den här seden inte uppmuntras i våra tätorter, möjligen om man befinner sig på landet. Det är för övrigt på landet som tomten bor. Prognos: En litet exklusivare vana som ser ut att finnas kvar de närmaste sex-sju åren, dock omhuldad endast av ett fåtal.
Julmust: Coca Cola sliter sitt hår med bägge händer, men till ingen nytta: I Sverige dricks det mest must på julen. Här kommer en liten upplysning till läskeblasksimperalisterna: Must? It´s a must! Prognos: Sitter säkert.
Knäcka nötter: Många är allergiska mot nötter, men de senaste årens oavbrutna tjat om GI och nyttiga fetter har gjort att denna sed som såg ut att bli ett minne blott är på väg tillbaka. Prognos: På frammarsch.
Elektriska ljus: Snacka om explosionsartad utveckling! Det som en gång var en ensam elljusstake i ett fönster har blommat ut i närmast orgiastiska ljushappenings. Prognos: Årets julklapp 2008 blir en mobiltelefon som är formad som ett stearinljus. Själva lågan är ett hologram som klarar av att visa drygt två miljarder olika färgnyanser. Ringsignal? Välj bland 400 förprogrammerade jullåtar!
(Kicki Gustafsson är webbredaktör på ÖP. Hon har faktiskt träffat tomten. Han påminde litet grand om hennes pappa.)
MAMMA HADE RÄTT ÄNDÅ (publicerad i ÖP
11 december)
Det är något speciellt med den svenska popgruppen Kent. Deras musik får mig att mentalt bli 17 år igen. Jag vill slänga mig på magen i sängen och skriva dagbok i flera timmar och citera deras texter för
att illustrera mina egna sorgsna och djupa tankar:
Dom djävlarna tog oss
En efter en
Dom ljög och bedrog oss
Med sanningen
(Utdrag ur låten Ingenting från senast skivan Tillbaka till samtiden.)
Mitt tonårsjag förstår verkligen sångaren Jocke Berg. Djupt inom mig är jag alldeles säker på att bara min kärlek kan göra honom glad igen.
Fast fantasin spricker liksom när ens 14-åriga dotter också gillar Kent. På ett sätt är det kul, på ett sätt känner jag mig lite obekväm. Hon gör intrång på mina domäner (eller är det tvärtom...?). Och jag kan ju inte gärna stänga in mig med henne på hennes mörka rum som är tapetserat med affischer på tyska favoritbandet Tokio Hotel och snacka killar och plugget och vad jobbigt allting är, trots att musiken inbjuder till det.
Det här är bara ett av alla lustiga fenomen som drabbar en tonårsmamma.
En av de märkligaste är insikten att ens egen mamma faktiskt hade rätt om en hel massa saker. Till exempel att det inte är alldeles orimligt att tycka att en tonåring gott kan hjälpa till hemma med att
duka av bordet och tömma diskmaskinen. Bädda sin egen säng. Dra upp rullgardinerna. Gå ut med soporna. Sopa av bron.
Självklart var det också så att mammorna hade rätt när de klagade över vår negativa och överlägset dryga attityd till i stort sett allt som de sa.
När jag harmset ifrågasätter varför vår egen 14-åring med preussisk noggrannhet sitter och petar bort alla tomater ur maten, lyfter hon bara på ena ögonbrynet, betraktar mig som om jag vore en idiot och meddelar syrligt att hon ”inte tänker ta den diskussionen nu”. Jaha. Mitt förflutna har tydligen hunnit ikapp mig och manifesterar sig som min dotter.
Efter nästan ett kvarts sekel börjar man ifrågasätta sina egna föräldrars omdöme fast på ett helt annat vis än förr: Hur kunde de till exempel låta oss tågluffa över hela Europa när vi nyss gått ut första året på gymnasiet och bara var 16 eller 17 år? Och varför skjutsade de inte oss barn med bil, som vi gör med våra, utan litade på att vi skulle ha koll på bussarna? Förstod de aldrig hur ofta vi liftade med okända män?!
Snart väntar fester där någon som aldrig druckit rödvin förut lägger en jättespya på en vit heltäckningsmatta.
Snart kommer en nyårsafton där flygande korkar gör minst sju hål i stuckaturen i ett vardagsrumstak.
Snart ska någon krocka med bästa kompisens föräldrars bil bara för att det verkar så roligt att övningsköra.
Kanske kan det vara dags att se över hemförsäkringen? Men jag kan inte hitta något råd om det i Kents sångtexter.
(Kicki Gustafsson är webbredaktör på ÖP. Hon citerade Talking Heads och Kraftwerk i sina dagböcker när hon var 17 år.)
NYTT PÅ SYSIDAN
Nu kan man se mina senaste alster på sysidan!
DENNA SIDA...
...för en ytterst tynande tillvaro. Jag lägger i princip bara ut mina krönikor här, och det är lite tråkigt. Men att skriva en krönika en gång i veckan och dessutom ha en blogg på jobbet kräver sin kvinna, och det blir den här
sidan som blir lidande.
På tal om det, så känns det när jag skriver mina krönikor att jag i snart tio års tid skrivit dagbok på nätet!
Har sytt ganska mycket på slutet. Måste uppdatera min sysida med bilder på ett babytäcke och en julduk. Kanske när jag kommer hem från jobbet i dag?
Håller på med ett nytt mystäcke till tv-soffan, och har i princip sytt klart hela överdelen, men jag är så missnöjd med hur avslutningarna upptill och nedtill blev att jag tror jag måste sprätta loss och göra om!
Jag har bara haft min symaskin i ett och ett halv år, men vill redan ha en ny... Var nämligen in på Husqvarna-butiken där den nya modellen Saphire 870 Quilt fanns uppställd. 163 sömmar! Och vem kan motstå denna säljslogan: " Exklusiv sömnadsguide. Leder dig mot självförverkligande!"
I kväll spelar Springsteen på Globen och maken finns i publiken. Lassegubben och Bossen. Va' fint! I dag är det för övrigt 18 år sedan vi blev ihop. *sniff* Lars och jag alltså, inte Bossen. [10 december]