BÄTTRE!
Det känns bättre i dag, tack och lov. Var iväg på gymmet och körde hela styrkeprogrammet, trots att jag helst ville gå hem. Och, som alltid – man mår bra av att träna! Fysiken är viktig för psyket, det är lätt att glömma det.
Känner mig fortfarande lite stressad inför Tyskland – jag brukar tyvärr drabbas av packningsnoja när jag ska ut och resa:
- Vad ska man ha med sig?
- Har jag några skor som passar både till vardag och till fest?
- Ska jag ta med paraply?
- Räcker det med slitna blåjeans till vardag och vita till fint, eller ska jag ta med mig mina randiga bomullsbyxor också?
Jag vill packa så smart att jag inte behöver känna "varför tog jag inte med mig det-där?", precis som om det skulle finnas ett facit till hur denna perfekta packning verkligen ser ut.
Jag är knäpp, helt enkelt. Det handlar om tre dagar i Tyskland – i morgon och på tisdag kommer vi att vara på resande fot hela dagen. [26 april]
BLÄ
Jag mår inte bra. Det händer alldeles för mycket, jag är konstant trött, jag känner mig superstressad och sånt som borde kännas kul (Tysklandsresan med kören) känns mest jobbigt.
Vill inte ha det så här.
Vill inte. [25 april]
VARFÖR MÅSTE ALLT HÄNDA PÅ SAMMA GÅNG?
På lördag har vi stort kalas hemma för min man, den så kallade Lassegubben, ehuru han fyller 40 år (visserligen först på tisdag, men ni kan gratta redan nu: skicka ett mejl eller besök hans 40-årsblogg). Det ska bli jättekul, men på söndag har jag två (2) vårkonserter med min kör, Octava. Alltså kan jag inte parta loss på samma sätt som om jag bara behövde ligga i en soffa på söndag, utan jag måste tänka på refrängen (hö hö hö).
På söndag har vi för övrigt månadens träff med min kviltgrupp (vi som syr lapptäcken), men det går ju bort för mig eftersom jag då står i Näskotts kyrka och sjunger.
Nästa helg (28-29 april) dansar Märta i disco-SM i Leksand. Själv är jag i Tyskland (Würzberg, eller om det heter Würtzburg) med kören.
För några veckor sedan hade jag vinlotteri, middag med radiogänget OCH fest hemma med Lars turnégäng – allt på samma fredag...
Jag menar: Det kan ju gå månader utan att det händer ett skit, men när det väl gör det, då flockas det.
En grad kallt när jag cyklade till jobbet i morse. Brr. [18 april]
SE UPP I BACKEN! (Publicerad i ÖP 17 april)
Nå, blev det någon skidåkning i påsk? Kastade ni er utför branterna i våra jämtländska fjäll?
Min slalomdebut skedde i barnbacken på Vemdalsskalet strax innan jag fyllde 40 år. Man får helt enkelt bjuda till litet sedan man själv fått barn så att de får chansen att pröva på.
På skälvande ben lät jag Knatteliften dra mig uppför i snigelfart. När jag tagit mig ned utan att ramla kände jag mig som Sylvester Stallone i Rocky när han springer uppför alla de där trapporna och sedan dansar en glad dans för att han nu är i så bra form.
- Och jag som trodde att alla som bodde här åkte skidor från det att de var barn! säger kollegan som kommer från Södertälje.
Den kommentaren har jag fått många gånger. När jag var i tonåren hatade jag att behöva berätta att jag inte åkte skidor eftersom alla då reagerade som om jag sagt att jag åt levande spädbarn till frukost.
Men så är det. Man kan vara en person som inte åker skidor och ändå vara en fullvärdig människa.
Knatteliften har jag nu lämnat bakom mig, men jag är fortfarande ett blåbär i pisten. Tänk Lasse Åberg i Snowroller så fattar ni.
Det jag tycker är värst är att släppa på fart. När jag ser proffsåkarna explodera nedför störtloppsbacken i Åre svindlar det för mig. Hur törs de? Jag hasar mig ned som en 98-åring. Allt medan 7- och 8-åringarna susar förbi i ultraljudshastighet.
En gång i en blå backe stannade en kvinna i min ålder och sa väldigt vänligt och förstående: "Jag lärde mig också åka skidor i vuxen ålder ...och jag ville bara säga att det går mycket lättare om man törs släppa på lite fart".
Jag log stelt och försökte säga något klämkäckt men lyckades inte. Mina barn åkte upp och ned, upp och ned, oavbrutet. Själv satte mig på stjärten.
Det hemska är att jag fångats på film några gånger. Förundrat konstaterar jag att jag mer eller mindre står still i backen. Var är farten som jag är så rädd för? Jag misstänker att filmen är manipulerad. Man kan göra allt möjligt med den digitala tekniken.
Ändå är jag lite stolt över mig själv. Jag har åkt i Bydalen, på Vemdalsskalet och i Björnrike och har inte brutit några ben (ännu - har dock tänjt ut ett ledband i vänster knä). Jag har åkt med bygelliften och glatt mig över vilket privilegium det är att få uppleva gnistrande snö och klarblå himmel i tvättäkta fjällmiljö. Första gången jag åkte ensam i bygelliften hade jag nästan en känsla av overklighet. Är det verkligen JAG som gör det här? Är det på riktigt? Sen fladdrade högerskidan ur spåret och jag ramlade ur liften - högmod går före fall, som bekant.
Jag har aldrig åkt i Åre och jag tror heller inte att jag någonsin kommer att göra det. Jag är ute efter pister med lätt förnedrade namn som Blåbäret, Pensionärssvängen och Busenkelt. I Åre verkar det mesta gå ut på att visa upp skidstassen från Gucci i Dolce & Gabbana-backen, och i den ligan lär jag aldrig platsa.
(Kicki Gustafsson är webbredaktör på ÖP. Hon har en del fördomar om Åre, men mest är hon nog harig.)
I DAG BLOGGAR JAG OM...
• Sisela Lindbloms De smaklösa
• All time high på börsen
• 13-åringar som vägrar cykelhjälm
...och lite annat också. Här hittar du min ÖP-blogg. [16 april]
JISSES!
14 april men det känns som slutet av maj. Helt otroligt. Ni hänger väl
med i min blogg på OP.se?
Det är där jag skriver mest nu, men jag vet inte om jag tycker det
är lika roligt som att skriva här...
I dag gjorde jag något helt wild and crazy – jag köpte nu cykelhjälm! Och se, vilken enorm skillnad det blev. Gamla til vänster, nya till höger:
Nya hjälmen är i alla fall lite sportigare och mindre rund i formen än gamla. Typ.
I dag var vi och hälsade på min väninna Fia som bor i ett fantastiskt nybyggt hus vid Storsjöns strand. Det är Fia själv som ritat huset, och det har synts i Aftonbladet tidigare i år. Att ha en vän som Fia är ett privilegium, för hon är ett fullständigt unikum, en naturkraft. En människa att inspireras av! [14 april]
BÄSTA STÄLLET
Vår nya inglasning av altanen blev så jättebra! Se här så fint jag sitter
barbent i klänning allt medan orkanvindarna viner utanför. Hittills
i år har vi suttit mer därute än vi gjorde på hela förra året!
När
solen ligger på blir det varmt jättefort, och mattan på golvet är
så tjock och skön att man kan sitta där barfota.
Men är det mulet är det kallt, och det går inte sitta där på vinterkvällarna.
Infravärme, visst, men det är inte isolerglas så det blir kallt.
[7 april]
FULTÄCKET – SÅ HÄR
BLEV DET
Mitt senaste täcke kallar jag Fultäcket, eftersom jag använde
tyger jag inte gillar. Jag skulle egentligen bara testa att sy i bargelloteknik
och ville inte använda mina finaste tyger. Men det blev rätt bra ändå!
Läs mer på min lapp- och kviltsida.
[4 april]
DYGNET HAR BARA 24 TIMMAR (publicerad
i ÖP 3 april)
För en tid sen var jag på Folkets hus och lyssnade på en föreläsning
med Mia Törnblom, ni vet, hon livsstilscoachen
som snart lärt hela Sverige hur man får bättre självkänsla.
Jag och en betydande del av kvinnorna i det här länet fick oss till livs några timmars aha-upplevelser och många
goda skratt.
Det som stannat kvar längst hos mig är något som Mia berättade är vanligt när chefer och andra höjdare anlitar henne: De börjar alla med att beklaga sig över
att dygnet bara har 24 timmar.
Hur korkat är inte det? Det Mia måste göra då är att få stackarna att inse att det är ett orubbligt faktum att dygnet har 24 timmar. Det går inte att ändra på, hur mycket man än vill. Och så hjälper hon dem med att räkna ut hur många timmar i veckan som faktiskt går åt till sömn, resor till och från jobbet, matlagning, ta hand om tvätten och så vidare. Insikten brukar bli: Man hinner inte göra hur mycket som helst.
Men ändå är det så många av oss lever våra liv. Förbluffande många av oss är kvinnor. För det är ju så mycket som vi tycker att vi måste hinna på dessa 24 timmar:
• Vi ska jobba heltid och ha ett spännande och välavlönat yrke där vi får ta mycket ansvar och egna initiativ.
• Vi ska ha familj, gärna tre barn eller fler.
• Vi ska skjutsa barnen till deras aktiviteter, sälja hamburgare under fotbollsmatcherna och jaga sponsorer till klassresan.
• Vi ska hjälpa barnen med läxläsning men även hänga med i vad som händer på Lunarstorm och vad Frida skriver.
• Vi ska ha ett trevligt hus som är så raffigt inrett att Sköna hem ringt och bett att få skriva om det.
• Vi ska ta hand om trädgården där vi odlar blommor, grönsaker och estetiskt tilltalande vass.
• Vi ska motionera minst tre gånger i veckan och delta i såväl Tjejvasan som Tjejmilen.
• Vi ska klä oss moderiktigt fast ändå inte vara någon trendslav utan helst ha en distinkt personlig stil (tänk Camilla Thulin).
• Vi ska ta god hand om vår hy och kropp så att vi inte åldras som mormor utan stannar i ett evigt 35.
• Vi ska laga läcker och näringsriktig mat med bra GI-värde men gärna med lite guldkant.
• Vi ska kunna allt om vin, årgångschoklad och italienskt kaffe.
• Vi ska ha ett rikt socialt liv där vi umgås med våra släktingar och träffar vänner över en middag minst ett par gånger i veckan.
• Vi ska sätta av tid för oss själva för att hand om själen genom meditation, yoga eller kanske tai chi, och glöm inte spa-besöken.
• Vi ska ha en stimulerande fritid där vi ägnar oss någon kreativ hobby som kanske kan leda till försäljning av färdiga alster genom ett eget företag.
• Vi ska sova minst åtta timmar per natt och helst hinna med en powernap på eftermiddagen.
Klarar ni av allt det där? Nej, inte jag heller. Men efter Mia Törnblom bestämde jag mig: Jag skiter i att gräma mig över det en enda minut till!
JAG FINNS
Goddag. Jag märker att den här sidan blir lidande nu när jag bloggar på jobbet också. Hmmpf. Inte så kul, men det är svårt att hinna med allting.
Har i helgen varit på discodanstävling i Västerås. Gick inte så bra för Märta, och det jobbigaste för mig är att jag då inte får trösta eller prata med henne eller söka upp henne när hon springer undan...*ggaaah* Otroligt påfrestande! Det gör verkligen ont i hjärtat när man inte får trösta! Eller rättare sagt: När man inte kan göra ett förbannande dugg. Hur mycket jag än vill det så kan jag inte "ta" smärtan i hennes ställe. Skitjobbigt.
Är trött och sliten efter helgen och känner mig bräcklig. Jag tror och hoppas att det känns bättre i morgon, nu vill jag helst bara gå hem och gräva ned mig. Känner mig typ lipfärdig för ingenting. [2 april]