SNABBRAPPORT
Jo tack, jag lever och mår bra, men tiden verkar inte räcka till för att skriva här. Återkommer när jag hittar en lucka... [29 november]

KALLT&BLÅSIGT
Östersund håller på att blåsa bort. Möjligen håller det på att mojna nu, men det har varit så där att man undrar om taket ska lossna. Huga. Tur att det finns varma kläder. I dag invigde jag min blåvita norka lusekofte som jag köpte på rea i Geiranger i somras. Den är så fin! Dessutom är den lång och går en rejäl bit nedanför baken. Jag tycker den är supersnygg. Bild kommer. Kanske.

Usch, jag är dålig på att lägga ut bilder nuförtiden. Blir det roligare med en ny kamera? Min Canon Powershot S-10 har jag haft i drygt fyra år nu och den börjar kännas seg.

Jag borde verkligen uppdatera min lapptäckessida. Simons överkast ligger nu på hans säng, men inte på webben. Och väskan jag sydde till kursen har jag visserligen fotograferat men inte lagt ut. Kicki=slöhög!

I går fick jag det tredje månadspaketet från Keepsake quilting. Jag hade väntat mej jultyger, men temat var lila. Fina tyger, men lite snopen blev jag. Nåja, jag har jultyger så det räcker. På kursen började jag sy en löpare i jultyger med massor av guld. Jag har till och med skaffat guldtråd som jag ska kvilta med. Den blir fin! Tekniken är bargello, dvs man skär långa remsor som man syr ihop och sedan skär till rader med fyrkanter som sedan sätts ihop med en rutas förskjutning. Ni kommer att fatta när ni ser den...

För några veckor sen var jag på ansiktsbehandling, väldigt skönt. Uppdaterade mina hudvårdsprodukter från Dior till Decléor på rekommendation av ägaren till salongen dit jag går. Decléors produkter är verkligen jättesköna! Gillar särskilt de fina oljorna som man stryker in i ansiktet, och så doftar de så gott. Tyvärr är de dyra...men dryga.
Jag är väldigt svag för att handla dyr hudvård. Naturligtvis var det inte slut på mina Diorkrämer trots att jag köpte nya burkar från Decléor, men jag ids helt enkelt inte vänta tills de tar slut! Jag kände att jag behövde något som bättre svarar emot min huds krav. Min "mogna" hud, som hudterapeuten skrev på mitt kort...ja,ja, jag fyller 42 år nästa gång så det vore konstigt om det stod "ungflicksskär" eller liknande. Hon lade i alla fall till "porslinshy" vilket jag tycker var väldigt smickrande om än inte helt sant.

I kväll åker Lars bort och kommer inte hem förrän söndageftermiddag. Hur ska det gå? Barnen måste skicka sig själva till skolan tre dagar. OK, det har de gjort förut, men det är ju så mycket som ska kommas ihåg: bad, idrott, läxor, ryggsäckar, vantar, täckbyxor...

Jag vill ha nya jeans. Såg ett par från Esprit som verkade bra, hoppas jag hinner prova på lunchen. Men då tänkte jag även hinna med ett besök på Make-up store som öppnar i dag. Och för några veckor sen öppnade Kicks. Säga vad man vill om jämtarna, men inte lider vi brist på smink i alla fall. [16 november]

MYCKET BÄTTRE
Jag mår mycket bättre, tack och lov. Har kommit i gång efter förkylningen och känner mig sams med omvärlden.
Fast i dag är jag så trött att jag närmast är kräkfärdig. Märtas förkylning har tagit om, och i natt har jag bara sovit knappt fyra timmar. Mest synd är det dock om Märtan, lilla gumman. Hon är så snorig att hon nästan inte kan prata, och i går hade hon jätteont i örat.

På lördag är det ny träff med Jämtkvilten! Ska bli jätteroligt. Lite mindre roligt är det att (hand-)fålla drygt sex meter kantband. Jag är ännu inte färdig utan det får bli i kväll. För Simons täcke ska med på träffen och visas upp...*rodnar lite*
I går kväll sydde jag med en dåres besatthet en väska som rymmer skärunderlägg, linjaler, tyger och allt annat man måste ha med sig. Efter förra syträffen kände jag att jag var tvungen att sy en väska eftersom så många hade jättefina , egenhändigt sydda väskor med sig. Men varför väntar jag tills sista minuten? Strax före 22 var jag klar. Puh. Jag är i allafall nöjd med resultatet, även om vissa problem uppstod. Men nöden är uppfinningarnas moder, sägs det...
Bilder på täcke och väska kommer så småningom. [12 november]

När sorkarna trotsar döden räcker en nanosekund långt
(publicerad i ÖP 11 nov)
Att cykla till och från jobbet varje dag har sin tjusning. Man får massor av vardagsmotion, man vaknar verkligen till på morgonen och man kommer nära naturen (om man har tur med cykelvägarnas dragning).
Fast det där sista kan vara lite vanskligt också. Tre gånger den här säsongen har jag nämligen varit ytterst nära att köra över små djur.
Det började en tidig morgon utanför Stadsmuseet. Ut från Kyrkparken rusade en sork så snabbt att jag först trodde det var en skållad råtta (hö hö). Vi hade precis berättat i Lilla ÖP om fenomenet sorkår, och här kunde jag med egna ögon verifiera att sorkåret var en realitet. Eftersom jag börjat bromsa in för att svänga in på ÖP:s gård lyckades jag utan större problem avvärja en kollision, men lite svettig blev jag allt.

Några veckor senare dök det upp en katt som tänkte korsa Repslagarstigen just när jag var på väg till jobbet. Katten lade märke till mig i god tid och stannade, men precis när jag skulle passera – då kastar sig en sork framför framhjulet, och katten efter!
Här skulle jag vilja ta tillfället i akt och be de boende längs Repslagarstigen om ursäkt. Ja, det var jag som skrek rätt ut, och jag förstår att det lät otäckt strax efter klockan sex i den beckmörka morgonen, men om ni var en nanosekund från att få både en sork och en katt mellan ekrarna skulle ni också skrika.

Nu avlöpte det hela väl, men jag måste säga att det var en dödsföraktande katt. OK, visst fattar jag att om man har en sork inom klohåll vill man inte avbryta en spännande jakt, och visst har man som katt nio liv, men mister du en sork står dig tusende åter. Eller var det inte så ordspråket löd...?
Nåväl. Knappt hade jag hunnit hämta mig från Terror On Repslagarstigen förrän det var dags igen. Den här gången var det eftermiddag och platsen en cykelväg i Torvalla. Jag var nästan hemma när – rassel, rassel – en ekorre slungade sig rakt ut. Varför kunde den inte vänta tills jag cyklat förbi? Att den blev minst lika skräckslagen som jag förstod jag av ljudet när de små klorna desperat försökte slita tag
i närmsta tall. Ekorren sladdade bokstavligen uppför stammen, själv skrek jag. Igen.

En del djur visar dock upp mer kyliga sidor. Jag kommer aldrig att glömma den likgiltiga skata som vägrade att flytta ens en fjäder trots att jag cyklade förbi på ett par decimeters avstånd. Den vände bara trött bort huvudet som om den ville säga: Jag skiter på finare cyklar än din varje dag.
Vore jag sork skulle jag hålla mig långt bort från just den skatan.

BLÄ, BLÄ
Jag däckades av en förkylning och tillbringade därför allhelgonahelgen i pyjamas. Bättre nu men...mår ändå piss och skit och fan och gristryne. Och jag som haft en sån toppenhöst hittills. Nu vill jag bara lägga mig och sova och vakna i maj.
Mitt självförtroende är plötsligt i botten och ingen energi har jag.
Uppförsbacke, uppförsbacke. [8 november]