Just nu

MINNEN PÅ ALLHELGONAAFTON
Den 18 november är det 20 år sedan min pappa dog. I helgen tänder vi ett ljus på hans grav och tänker lite extra på honom. Allhelgona 1983 var sista gången jag träffade pappa.

Min pappa, Göte, var 14 år äldre än min mamma och var 66 år när han dog 1983. Han jobbade heltid fram till sin pensionering men fick bara leva ett och ett halvt år efter den.
Pappa behövde en bypassoperation men fick aldrig någon, trots flera vistelser på Akademiska sjukhuset i Uppsala och planerade operationsdatum. Han blev för sjuk och kroppen orkade helt enkelt inte med.

Det sista året han fick leva var jag inte hemma särskilt mycket. Efter studenten 1982 åkte jag till London för att jobba som au pair. Jag fick en del oroande rapporter hemifrån men var ändå på nåt sätt för långt bort för att det skulle kännas verkligt.
I slutet av juli tog jag farväl av min engelska familj och åkte hem till Östersund. Jag tyckte att pappa åldrats mycket den tid jag varit borta, och visst var jag bekymrad, men... När man är 20 år är man väldigt självupptagen och för mig var det högskolestudier som väntade. Efter ungefär en månad hemma flyttade jag till Göteborg och började på Journalisthögskolan.

Hösten blev jobbig för mina föräldrar. Hur jobbigt det var för mamma har jag nog aldrig riktigt förstått. Pappa blev allt sämre och fick tillbringa mycket tid på sjukhuset.
Och jag, vad gjorde jag? Gick helt upp i mitt nya liv. Slet med studierna, förälskade mig till höger och vänster, roade mig på krogar och fester.
Men i dagböckerna från den tiden finns det avsnitt som fortfarande är jobbiga att läsa. Då när jag verkligen insåg att pappa skulle inte klara det här. Han skulle dö och det förmodligen ganska snart.
Jag minns en natt när jag inte kunde somna utan låg i sängen och liksom kippade efter andan. Det kändes som jag skulle bli tokig. Jag skrev i dagboken och grät.

Första besöket hemma sedan terminen börjat blev just allhelgonahelgen 1983. Pappa låg på sjukhuset och vi hälsade på. När jag såg honom blev det en chock - han hade blivit så tunn. Jag började nästan gråta men svalde tårarna.
När mamma och jag skulle gå följde han med oss genom korridoren från dagrummet till utgången, men när han skulle gå tillbaka orkade han inte utan fick skjutsas i rullstol.
Det var sista gången jag såg pappa.

I hissen ner kändes det som jag skulle sprängas i tusen bitar. Jag ville springa tillbaka och kasta mig i pappas famn och berätta hur mycket jag älskade honom och hur hemskt det var att se hur svag han hade blivit. Men gjorde jag det?
Nej.
Tillbaka i Göteborg minns jag att jag pratade med min bror sedan vi fått beskedet att det inte kunde bli någon operation. Hur länge hade han kvar? Skulle han klara sig över julen?
Det blev två veckor.

Det var en fredag den dagen då han dog. Jag vaknade den morgonen med ett leende på läpparna. Jag var på ett strålande humör eftersom den kille jag var intresserad av verkade vara intresserad av mig. Det var fredag och helgen var här och tänk om han föreslog att vi skulle hitta på nåt?
Mycket riktigt gjorde han det, och jag svävade som på moln hela dagen.

Det första som hände när jag kom hem till mig vid 16-tiden var att telefonen ringde. Det var mamma.
- Oh, vad bra att du är hemma, sa hon.
- Nu får du inte bli rädd, men pappa dog vid 12-tiden i dag.

Jag har ofta funderat på varför jag var så glad och mådde så bra den dagen. Man läser ibland om människor som hävdar att de rent fysiskt kände när någon som stod dem nära dog, att det gjorde ont i bröstet eller liknande.
Men jag vaknade och var glad.
Kanske var det så att när pappa fick frid och slapp sina plågor så var det det jag kände.
Kanske gick hans sista tankar till mig när han dog?

På kvällen tog jag nattåget hem. Jag träffade en kompis från gymnasiet som jag satt och surrade med någon timme om allt mellan himmel och jord utom att pappa dött samma morgon och att det var därför jag var på väg hem.
På morgonen tog jag en taxi hem. I trappen på väg upp till vår lägenhet såg jag hur mamma öppnade dörren och att hon grät.
En bild jag aldrig kommer att glömma.

Jag har ofta drömt om pappa under de 20 år som har gått. Jag har aldrig någon gång blivit rädd när jag träffat honom och det har aldrig känts konstigt. Ofta har jag blivit glad och oerhört lättad: Pappa är inte död! Han lever!
Men han dog faktiskt. Han fick aldrig se vad det blev av mig, han fick aldrig träffa min man och han fick aldrig se mina barn.

Jag saknar dig. Jag älskar dig. [31 oktober]

SEG I STEGET
Tre dagar på raken har jag nu gått min 45 minuter långa stavgångsrunda. Jag har haft högt tempo och börjar känna mig ganska mör i benen...Men jag har ju lovat att träna även i dag och i morgon, så nånting måste jag hitta på. Just nu känns det bara så oändligt jobbigt att byta om så fort jag kommer hem och sedan sticka ut. Vi får se vad det blir.

Trött som en tok är jag, men det beror på att jag var uppe nästan till 23.30. Vi hade hyrt en film: Catch me if you can med Leonardo diCaprio och Tom Hanks. Den var jättebra! Väldigt mycket bättre och fiffigare än jag hade trott. Jag hade väntat mig nåt väldigt lättsmält i komedifacket, men detta var snarare drama. Att det är baserat på en verklig händelse gör ju inte saken sämre.

Tidigare under kvällen fällde jag tårar framför Fame Factory. Det var ju så sorgligt när Katja måste sluta eftersom hon är sjuk i anorexia. Eftersom en av mina närmaste vänner haft det kändes det liksom extra nära, på nåt vis.
En otäck sak på webben är alla hyllningssajter till anorexia som dykt upp det senaste året. Sajter där anorexia påstås vara ett livsstilsval och inte en sjukdom. Very, very weird.

På tal om Fame factory: Är det ett tecken på att man håller på att bli gammal när man inser att man oftare håller med Bert Karlsson än är emot?

Barnen är på lov i Krångede hos moster Ulla-Britt och Stig och Lars åker bort i dag och kommer hem på lördag. I morgon kommer Märta hem, vilket alltså betyder att jag är helt solokvist hemma i dag! Känns...lite trist. Det märks nästan fysiskt i mitt hjärta när barnen är borta. Varför är det så? [30 oktober]

BÄTTRE VÄDER
Varning: Nu tar intresseklubben fram sina anteckningsblock...*djupt andetag* Det funkar inte alls särskilt bra att gå med gångstavar när det är snö och is ute. Jag tog bort gummiplupparna som sitter längst ned så att stavens "pik" kom fram. Det är bra om man till exempel går i skogen eller på fjället. Men på asfalt blev det inget bra alls. Inget grepp och framför allt en fruktansvärd olåt!
Efter halva rundan tog jag av mig stavarna och bar dem i händerna i stället.
Vad hade jag då på fötterna? Jo, broddar för sportskor. Funkade bra. Men. Det är helt uppenbart att vill jag få samma motion i vinter då är det längdskidor som gäller. Jellp!
För att göra en lång och intetsägande historia längre: I dag är vädret bättre, snön och isen har smällt bort. Alltså ska jag när jag kommer hem sätta på gummiplopparna och ta av broddarna och ge mig ut på en "normal" stavgångsrunda.
Fast normal och normal. Min iPod är på lagning så jag har ingen musik att lyssna på. Ack ja. [28 oktober]

GRÅTT, GRÅTT, GRÅTT
Måndag igen. Snö igen. Höstgrått igen.
Ja, jag vet att livet inte kan vara en stor skrattfest varenda minut, men... Jag gör inte saken bättre genom att slarva med träning, mat och andra grejer som jag lovat mig själv att inte slarva med.
Håhåjaja.
Men det är bara att spotta i händerna, rulla upp ärmarna , ta nya tag, springa fort och se glad ut, ro båten i land och alla andra floskler ni kan komma på.
Denna vecka s-k-a jag träna måndag, tisdag, onsdag, torsdag OCH fredag, basta! Det är varken kör eller sykurs denna vecka så jag har inget att skylla på.

Vi städade våra två fågelholkar i går. Ingen har bott där! Vilken chock. Fåglar har visserligen varit där, för det låg både fröskal och spillning där inne, men det fanns inget bomaterial. Dumma, dumma! Vad gjorde de svartvita flugsnapparna som sågs flyga in och ut i ena holken i somras?
Jag har sett att talgoxarna använder den holken nu, förmodligen som natthärbärge eller bara allmänt som lugnt och skyddat tillhåll.
Jag känner mig personligt ratad av fåglarna och funderar på om jag ska avbryta matningen jag börjat med... (skojabara). [27 oktober]

KIDSEN ROCKAR FETT
Titta så fina mina barn är!
[23 oktober]

DE PASSAR!
I går provade jag mina egenhändigt sydda byxor för första gången: De passar! Jätteroligt! Mönstret är verkligen inte svårt, jag blev förvånad över hur pass lätt det faktiskt var (är) att sy ihop ett par brallor.
Jag lyckades även med konststycket att sätta fast blixtlåset i sprundet på sidan (det är alltså ingen gylf, thank God), men tyvärr var jag lite för het på gröten eftersom blixtlåset hamnade på höger sida och inte vänster. Gör detta något? Nej, egentligen inte. Men. Jag vet att jag kommer att reta mig på det intill döddagar om jag inte flyttar det, alltså måste jag flytta det. Till vänster sida.
Förutom det ska benen fållas och invikning i midjan sys, men sen är de klara. Eftersom mönstret var så pass lätt vill jag redan sy flera par!

Simons morgonrock är nu klar. Han är nöjd. Jag med!

Jag är fortfarande megasur på TV3 för att de lyfte ut Cityakuten till förmån för dokusåpan The Restaurant. På TV3:s hemsida står det bara "slut för säsongen", men inte en bokstav om när de nya avsnitten kommer. Varför? Varför? Varför?

I går kväll när jag åkte hem från sykursen var det minus 10 grader kallt. I oktober! Burr, säger jag bara. I och för sig är det lite mysigt med varma tröjor och tända stearinljus och varma tekoppar men...på söndag slutar sommartiden och sedan går det bara utför.
Jag tycker ändå att jag är vid ganska gott mod. Jämförde lite med oktober förra året, då jag gick in i väggen och blev sjukskriven, och så mår jag verkligen inte nu. Men eftersom jag kan vara ganska ödesmättad ibland oroar jag mig lite i alla fall. Typ "nu är det ett år sedan, tänk om det slår till igen".
Äsch, det går säkert bra!

Mitt stavgående har fått sig ett avbräck i och med att det blev 1) SNö 2) Kallt samt 3) Is. Man kan visserligen sätta broddar på skorna (finns speciella för träningsskor, sluta genast att tänka på pensionärsbroddar) och man kan visserligen klä sig varmt, men...? Jo, jag vet, det finns andra sätt att träna på, men nu hade jag ju kommit in i en så bra period. Gnäll. Ynk. Blä.
Kom igen nu, Kicki!!! [22 oktober]

VARFÖR ÄR DET SÅ ROLIGT ATT SY?
I dag åkte barnen och jag ned på stan redan vid 10-tiden. Barnen skulle ha sitt lördagsgodis och Simon skulle ha en present eftersom han var bortbjuden på kalas och så skulle vi hinna en sväng på biblioteket, men framför allt skulle vi välja tyg till Simons morgonrock!
tiger Det blev det här jättefina fleecetyget med Tiger från Nalle Puh. Modellen är precis likadan som den jag sydde till Märta. Nu när jag har sytt det en gång var det busenkelt att både klippa till och sy. Det enda jag har kvar nu är att fålla ärmar och nederkant, samt att sy på slån fram! Med andra ord kan jag mycket väl sy färdigt rocken i morgon.

Varför är det så roligt att sy? Varifrån kommer lusten? Just nu vill jag bara sy kläder. Lapptäcken känns skittrist!
Förutom Simons morgonrock ska jag sy ett babylapptäcke (vänner till oss väntar barn...) och en julgransmatta (vår trista pappersmatta har gått sönder). Åsså vill jag sy babykläder av fleecetygerna som jag har kvar!

Jag tycker det är så fascinerande med tyger och sömmar. Om man tar ett tyg, vilket som helst, och lägger fram det utan att ha sytt någonting i det så framstår det som en tom palett. Råa, fransiga tygändar. Ingen vet vad det ska bli. Men det räcker att man gör ett smal fåll längs ena sidan för att det ska se bearbetat och kultiverat ut. Helt plötsligt har någon en avsikt med tyget.

Denna lördagkväll har jag till största delen tillbringat ensam. Lars är ute och spelar, Simon var på kalas och sen gick båda barnen på disco på Torvallaskolan. Ack ja! En försmak av vad som komma skall, antar ja. Ja, inte att Lars är borta men att barnen är det... [18 oktober]

JAG BLEV SJUK
Jodå, jag blev sjuk. Tisdagen tillbringade jag helt och hållet i sängen och på onsdagen (i går) när jag kände mig bättre var Märta hemma...
Måtte detta nu vara över! Jag har inte längre ont i bihålorna och längtar ut till min stavgångsrunda.

40-årskalaset i Lund var jätteroligt och mitt tal uppskattades. Det bestod till största delen av högläsning ur min dagbok. Det aktuella avsnittet utspann sig i augusti 1978 när jag och Bodil såg Scafell Pike (hennes idoler) uppträda här i Östersund. Ingen detalj var för liten för att inte berättas, om man säger så... Vi var då 15 år och skulle börja nian. Vojne, vojne.

Trots att vi var rejält trötta på söndagen lyckades vi piggna till så pass att vi körde över Öresundsbron för ett kort besök i Köpenhamn. Passade på att äta lunch där innan vi måste åka hem.
Det var i alla fall en upplevelse bara att se bron. Vilket monument! Vi bara gapade. Broar är så fascinerande, tycker jag. De får liksom ett eget väsen när människan dragit tillbaka sina byggkranar och muddringsverk.

Lite av en upplevelse var det faktiskt också att åka nattåg bara maken och jag. Vi delade en sovkupé och kunde använda den tredje britsen som avställningsyta. När vi åkte ned på fredagen hade vi packat vin, ost och kex som vi mumsade i oss innan det var dags att nanna. Mycket trevligt måste jag säga, rekommenderas varmt!

I går matade jag fåglarna för första gången denna säsong. Det tog inte lång stund alls innan skatorna (som numera nästan hör till familjen) klängde som akrobater på fröbehållaren och försökte komma åt maten. Snart dök även flockar med talgoxe, pilfink och grönfink upp. Och två nötväckor! De är så vackra. Jag hann även se skymten av en nötskrika.
Rönnen är helt tom på bär nu, så några sidensvansar och tallbitar lär man inte få se i år. Fast jag håller tummarna...

Nya projektet på sykursen: Byxor! Har nu klippt till delarna och sicksackat kanterna. Tyget är brungråmelerad stretch och är faktiskt riktigt snyggt. Mönstret är från Burda, svårighetsgrad "mycket lätt". I natt drömde jag att jag provade byxorna. Verkar inte det aningen besatt...?
När jag ändå var på tygaffären köpte jag även blommig fleece i svart och rött som jag ska sy en jacka av till mig.
Jag syr, alltså finns jag. [16 oktober]

JAG VILL INTE BLI SJUK!
I två dagar nu har jag haft ont i bihålorna fast jag i övrigt inte känner några direkta förkylningssymptom. Jag kan inte bli sjuk nu! Jag har ju ett 40-årskalas i Lund att närvara vid på lördag!
Men det kan vara så att något är på g i kroppen. Kanske därför som jag varit så trött på sistone...? I går när jag gick min stavgångsrunda orkade jag inte lägga ned någon glöd och energi. Sämsta passet hittills i höst...å andra sidan gjorde jag det. Det är det som är det bästa med att gå ut och gå - man kan liksom inte bara lägga av och gå och titta på TV. Man måste gå ända tills man kommer hem igen.
Men usch och fy vad ont jag har i bihålorna... Helst skulle jag vilja vira in huvudet i varma handdukar och andas in eucalyptusångor.

Varför måste alltid TV3 hålla på och joxa med tablåerna utan att nånsin motivera varför de gör som de gör? Nu har helt plötsligt Cityakuten uppehåll, och detta efter att bara omkring fem avsnitt visats! I stället ska ytterligare en amerikansk dokusåpa in om en restaurang.
Som om inte detta räckte har TV3 nu flyttat underbara Fab 5 från lördagar till - ja, vilken dag är det egentligen? I går gick ett avsnitt i repris och i förrgår sändes också ett avsnitt.
Hata!

Märtas morgonrock är nu klar! Den blev jättefin. Men nu är jag helt plötsligt utan projekt till sykursen. Mönster och tyg måste fram tills på tisdag med andra ord. Fleecejacka till mig? Byxor? Kavaj? Klänning? [9 oktober]

TRÖTT IGEN
Jag är fortfarande jättetrött. Jättejätte!
I går när jag kom hem gick jag min vanliga stavgångsrunda, och som vanligt blev jag pigg och energisk efteråt. Hann till och med lägga upp ett par jeans innan jag for iväg till körrepet. Låg och läste till 22.10 och släckte sedan. Somnade inte på ögonblicket, men hyfsat. Och här sitter jag och gäspar käken ur led!
Idealet måste vara att jag kliver upp 04, går min runda, duschar och tvättar håret, äter frukost och hinner läsa tidningarna och går med spänstiga steg till bussen.
Hello?
Köpte i går Muliplextabletter med tolv vitaminer och åtta mineraler. Hoppas det hjälper.

Vi såg två bra filmer i söndags. Först gick hela familjen på bio och såg Sinbad - legenden om de sju haven och sedan såg vi Skruva den som Beckham på DVD hemma. Mycket bra båda två. [7 oktober]

SOVSUGEN
Jag vet inte varför, men av någon anledning är jag så himla trött i dag. Är det för att det är måndag? Jag har haft en skön helg utan större utsvävningar. Inga fester, inte en massa alkohol, inga sena nätter. Ändå sitter jag här och vill bara gå hem och lägga mig. Tanken på körrepetition i kväll känns plågsam!

Kanske borde jag investera i en burk med multivitaminer. Helst sådana där tabletter som innehåller mineraler också. Och kanske lite kokain?

I går sydde jag på den andra ärmen på Märtas morgonrock. Nu fattas bara slån fram samt att fålla ärmar och kanten nedtill. Men det tar jag på sykursen på tisdag. Jag har föresten bestämt mig för att ta med mig min symaskin. Pfaff i all ära, men jag vet att jag kommer få dårpippi av att allting är så olika mot min maskin. Inte är det kul att behöva fråga om hjälp så fort man ska byta trådrulle...
Vad ska jag sy sedan? I rättvisans namn borde ju Simon också få en morgonrock, men...jag vill sy nåt åt mig nu! Jag kan sy nåt åt mig på kursen och en morgonrock till Simon hemma?
Egentligen ett ganska angenämnt problem.

Det är en fin höstdag i dag. Lite kall men vacker. Just nu är lövverket som tjusigast i gula och röda nyanser och närmast självlysande. Om några veckor ligger allt på backen och det blir grå november. [6 oktober]

EN PERFEKT DAG
Åh, vilken skön dag det här har varit! I stället för att ligga och sova bort halva dagen klev jag upp redan 09.15. OK, jag var sist i familjen, men för att vara mig var det tidigt.
Vi åkte ned på stan och shoppade loss. Barnen fick nya vinterskor och jag fick nya kängor (tack, Lars!). Jag hittade två par jeans (blå och svarta) samt löste klädproblemet inför Bodils 40-årsdag nästa lördag. Det blev inte svart som jag siktat in mig på, utan brunt och mönstrat med lila, beiga och rosa inslag (kjol och tröja).
Hem och städa i uterummet. Bort med förtorkade tomatplantor och utblommade tagetes och petunior.
Lars och barnen åkte till en bekant som har hästar för att Märta skulle få rida, och jag begav mig ut på min stavgångsrunda. I vanliga fall går jag en runda som tar 40-45 minuter, men i dag ökade jag på sträckan. Tänk att tio extra minuter kan vara så väldigt jobbiga!
fleece Fast det var så fint väder med sol tog jag mössan på mig. Så fort man kommer in i skogen blir det kallt nämligen. När jag kom hem var jag helt slut men väldigt nöjd. När jag låg på rygg på golvet för att stretcha benen rann det svett ned i ögonen...
Som om inte detta vore nog har jag sytt vidare på Märtas morgonrock. Nu är huvan helt klar och en ärm, en hälla och en sidsöm. Man börjar faktiskt kunna se vad det ska bli! Här kommer en liten bild som visar det oerhört mulliga och gulliga fleecetyget som jag syr i. Nu vill även Simon har en rock, så det ser ut som att symaskinen kommer att gå varm framöver. [4 oktober]

kicki THOSE WERE THE DAYS MY FRIEND
En kär kamrat till mig (vi kan kalla henne Bodil eftersom hon heter så) rensade bland gamla dagböcker, pärmar, papper, skolböcker och mycket annat. En klassiker dök upp: "Mina vänner" (eller var det "Mina klasskamrater?"). Där hade bland andra en viss Kicki Rasmundson skrivit i augusti 1978. Fotot visar den nyblivna niondeklassaren.
Lägg särskilt märke till min kommentar efter vikten 49 kilo: URRK. Mhm?
Nu, 25 år, X antal kilo och 1,5 centimeter senare känns det rätt fånigt. Hur skulle jag se ut om jag vägde 49 kilo i dag? Aidsoffer?
Lägg även märke till min uppsyn som min make ganska träffande beskrev som "sval"...

När jag kom hem från jobbet i dag gick jag för tredje gången denna vecka ut på långpromenad i Torvalla tillsammans med mina gångstavar. Det är nästan fånigt hur bra jag mår av att träna på det här sättet! Det är bra för hela kroppen, inte minst rygg och axlar, för att inte tala om hur bra jag mår i själen både under och efter passet.
Att jag trivs så bra med stavarna har fått mig att fundera på om jag inte på allvar måste försöka åka längdskidor i vinter. Mina skidor och pjäxor är från 1987 tror jag, så nya grejer måste införskaffas.
Men sen är det ju det här att jag liksom inte känner mig helt bekväm i spåret! Jag åker långsamt, jag är harig så fort det blir minsta utförsbacke, jag vill för mitt liv inte hålla på med vallor men kör man med vallningsfria skidor är glidet sämre, bla bla bla.
Å andra sidan har jag ju fyllt 40 så jag gör som jag vill. Vill jag åka skidor så gör jag det, även om jag inte heter Magdalena Forsberg. Att känna sig fånig är bara fånig! [3 oktober]

DET VAR VÄRST (skrivet tidigare under dagen)
Statsminister Göran Persson presenterade sin ombildade regering i dag. Margareta Winberg, som vi räknar som "vår" minister eftersom hon bor i Nälden i Krokoms kommun, blir ambassadör i Brasilien.
Wow! Var det det allra längst bortaste Persson kunde komma på?
Men det är bra att Jan O Karlsson går. Den mannen var en vandrande mina.

I går åkte jag hem efter halva dagen eftersom skolan ringde och berättade att Simon mådde dåligt. Förkyld, stackaren. Efter en lätt lunch lade han sig på sängen och sov två och en halv timme!
Jag fick tid att läsa mer av Hillary Clintons memoarer, men eftersom jag stigit upp klockan 05 var jag lite trött...så efter ett tag dåsade jag skönt på soffan. Klev upp ganska yr i mössan och åkte till skolan med resten av familjen för föräldrafika, sedan hem igen och ny slummer på soffan...
Det blev en konstig dag, det måste jag säga. Efter middagen slötittade jag på TV tills klockan 20 då jag tog på mig nattlinnet och kröp ned i sängen. Läste en dryg timme och sa sedan god natt. Gäsp!

Har börjat smygkika i tidningen Burda när den står i tidningsställen. Snart kommer jag att köpa det senaste numret, jag är nästan helt säker! Gud, det här är så typiskt mig att det är sjukt. Så fort jag snöar in på nånting (körsång, lapptäcken, fåglar mm) så går jag in för det till 100 procent. Men det är ju så roligt att sy?! Jag skulle vilija sy ett superromantiskt nattlinne i bomull/flanell med volanger och spetsar och rosa band som knyts i fina rosetter...till mig alltså, inte Märta. Sen vill jag sy en kavaj/jacka till mig, en fleecetröja/jacka, en mysklänning i jersey, kanske en mysdress (jacka+byxa)...
Till Lars vet jag inte. Kanske en keps? ;-) [3 oktober]

JAG VILL HA:
Ny höstjacka
Nya skor
Nya jeans
Nya tröjor
Nya koftor/jackor/kavajer
Nya soffor
Ny ögonskugga
En weekendtrip till London
10 miljoner kronor

I går var första träffen på sykursen. Jätteroligt! Jag har inte varit tillbaka på Parkskolans syslöjd sedan jag gick ut 9:an 1979, men nog trodde jag att jag skulle känna igen mig mer...? När jag kom hem slog det mig: De har ju flyttat! Syslöjden ligger numera i de lokaler där jag hade hemkunskap! Är länsantikvarien underrättad?
Den stora fördelen med en sykurs är att man åker iväg någonstans och sysslar inte med något annat än sömnad. Hemma ringer telefonen och det finns alltid tusen miljoner småsysslor som ska göras.
Den stora nackdelen med en sykurs är att jag aldrig har sytt med en Pfaff förut, och jag kommer att bli tokig på att allting sitter på helt andra ställen än på min Husqvarna!
Har nu klippt till alla delarna till Märtas morgonrock, samt sprättat upp felsydda sömmar. [1 oktober]

Upp igen