Just nu

SPRÅKPOLISEN SLÅR TILL
Heter det Long time no see eller heter det egentligen inte Long time no seen? Detta undrar inte jag utan en person i min gästbok.
Kära Språkpolis. Gör en sökning på båda fraserna hos Google. I rest my case.

Otroligt irriterande: Nu kan plötsligt inte Apples webbläsare Safari visa min hemsida. Varför?? Jag misstänker att det är den fula ribban i topp på sidan som Spray utan förvarning lagt dit som är boven i dramat. Man kan bli galen för mindre.

Otroligt jättejätteirriterande så att man nästan kräks: I dag när jag skottade snö halkade jag på garageuppfarten och vek vänster fot under mig. Under hela mig, alltså. Under hela min kroppstyngd pang! En präktig stukning blev resultatet. Så nu har jag en svullnad stor som en tennisboll på utsidan av vristen. Ont gör det och gå kan jag knappt. Slet dock i mitt anletes svett och satte upp julgardiner i köket, dammsög och torkade golv i kök, hall och badrum. Tröstäter därför godis i orimliga mängder. Bah! [29 november]

LONG TIME NO SEE
Plötsligt kommer en sån där period när man bara inte hinner/orkar/vill uppdatera sin hemsida. Men nu vill jag!
Var: Hemma
Kläder: Svarta träningsbyxor, modell mjuka och vida, vinröd halvpolo med kort ärm. Barfota.
Mår: Bättre. Har varit hemma två dagar - hela vår familj har drabbats av förkylning. Lars låter som en asfaltskokare när han hostar. Själv känner jag mig rätt OK nu, hann till och med sova och vila ut. Något bättre i ryggen men inte helt 100 än.
Borde: Träna. Men orkar inte.
Har gjort: Fållat byxorna jag sydde! Har även sytt in dem en aning. Premiär i morgon på jobbet.
Borde: Läsa färdigt boken om Elizabeth I som jag ska recensera. Men orkar inte.
Har gjort: Tagit tag i tvätten som skulle tvättas och tvätten som skulle sorteras/strykas. Men detta är ju som bekant ett projekt som aldrig blir färdigt...
Borde: Boka klipptid. Har gjort det för Märta och Simon klippte sig i går. Så det var ju bra. Men inget åt mig.
Har gjort: Rivit av Händels Messias! Det var jätteroligt. Dirigent var Christopher Warren-Green från London, chefsdirigent för Sundsvalls kammarorkester som spelade. Rödö kyrka var fullsatt och publiken gav oss faktiskt stående ovationer! Sopransolisten Agnetha Eichenholtz var otroligt bra.
Funderar över: Varför jag fortfarande har en sommargardin uppsatt här i kontoret/musikrummet. Hur fiskarna i Märtas akvarium egentligen mår. Vem Trisha i The Bachelorette ska välja. Om jag ska klara av december utan att springa in i väggen.
Vill: Ligga på soffan en lördagseftermiddag som aldrig tar slut och läsa Laura Kinsale. Men tyvärr var inte My Sweet Folly så bra som jag väntat. Nu väntar jag på The Shadow and the Star och hoppas att den kommer snart.
Irriteras över: Att jag inte vet vart Dr Phil tagit vägen i TV4.
Jobbig grej: Julen. Fast mer närliggande är bytet av redaktionellt system som pågår hos oss just nu. Folk går omkring med dimmig blick och vet inte var de är någonstans. Själv gick jag hem från jobbet i torsdags och hade full koll på allting, bara för att komma tillbaka i dag och inse att jag inte visste ett förbannade dugg. Det går väl över...
Vill: Gå på bio med hela familjen och se Hitta Nemo. [26 november]

STATUS 031118
Var: På jobbet
Kläder: Mörkblå jeans, vinröd tröja med "halv" polokrage, grå stickad kofta med blixtlås, svarta mockastövlar.
Mår: Sådär. Är så fruktansvärt trött hela tiden. Är dessutom stel och öm i nacke, axlar och höfter.
Borde: Träna. Men orkar inte.
Borde: Fålla byxorna jag sydde förra helgen. Men orkar inte.
Borde: Läsa färdigt boken om Elizabeth I som jag ska recensera. Men orkar inte.
Borde: Ta tag i tvätten som ska tvättas och tvätten som ska sorteras/strykas. Men orkar inte.
Borde: Boka klipptid. Men det är ju både dyrt och jobbigt.
Borde: Rå-öva de stycken i Händels Messias som jag känner mig osäker på. Oklart om jag orkar.
Funderar över: Livet, döden och allt det som ryms däremellan.
Vill: Ligga på soffan en lördagseftermiddag som aldrig tar slut och läsa Laura Kinsale (beställde i går Prince of midnight samt My sweet Folly).
Irriteras över: Att en begagnad bok i USA som kostar en dollar på Amazon måste fraktas till Sverige för nästan tio.
Irriteras över: Att pengarna rullar så fort.
Jobbig grej: Julen. Bara tanken på att handla julklappar ger mig huvudvärk.
Vill: Gå på bio med hela familjen och se Hitta Nemo. [18 november]

BÄTTRE
Tack alla som sänt mig era snälla tankar och ord!
Läget är nu något stabilare, men det är underligt vad trött man blir av en kris. Det känns som att jag skulle kunna sova oavbrutet ett helt dygn...man går omedvetet och spänner sig hela tiden.
För säkerhets skull vill jag bara säga att det här handlar inte om mig men om en person som står nära.

Jag har läst min första bok av Laura Kinsale, Flowers from the storm. Det blir inte den sista! Oj,oj, oj vad bra den var! Nästan så att jag skulle vilja börja om den från början på en gång. När jag debuterade som romanceläsare för sex år sedan (jag skulle iväg till Västerås på Tjejringsträff men kunde bara inte lägga ifrån mig Texas Destiny av Lorraine Heath trots att klockan blev jättesent. Det var för övrigt samma helg som prinsessan Diana dog i en biltunnel i Paris och jag slutade röka) visade det sig senare att Kinsale gick in i väggen. Hon hade kommit ut med en bok om året i tio års tid, typ, och behövde ett rejält break. Och eftersom romances sällan står längre än ett år på hyllan har inte hennes böcker gått att få tag i (jo, begagnat förstås, men det blir ju rätt dyrt ändå om man måste handla från USA). Men nu ges flera av hennes titlar ut på nytt vilket ju passar mig ypperligt.
Jag funderar på att skriva en krönika i ÖP om romanceläsning, men kan man göra det på en kultur&nöjes-avdelning utan att bli sågad längs fotknölarna för sina låga böjelser?

Just i dag fyller min bror Kjell 50 år! Grattis! Han befinner sig just nu på en båt i Egypten. Tillsammans med hustrun Christina tillbringar han en vecka på Nilen. Inte så dumt när det bara är grått, mörkt och kallt ute. [17 november]

LEDSEN PÅ JOBBET
Vad jobbigt det är att vara så ledsen att man måste gråta trots att man är på jobbet. Ja, det är självklart jobbigt att vara så ledsen att man måste gråta oavsett var man är, men på jobbet blir allt så naket.
Man får springa in på toa. Gömma sig. Gå ut och hoppas att det inte märks så väl.
Tyvärr märks det väldigt väl på mig. Röda ögon som inte ser normala ut förrän dagen efter, röd näsa som blir fnasig efter snytpapper. Bekymmersrynkor djupa som Grand Canyon.
Ändå är det inte jag som har det värst. [12 november]

ALLTING GÅR ATT SÄLJA MED EN MÖRDANDE SVADA
(publicerat i ÖP 12 november)
Allting går att sälja med mördande reklam, brukar det heta. Jag skulle vilja precisera begreppet något: Allting går att sälja med en mördande svada. För hur ska man annars tolka denna massiva invasion av försäljare i telefonluren?
– Hejsan, hejsan Kicki! Hur står det till med dig en så här härlig dag?!
- Eh...
– Skiner solen hos er också?!
– Eh...förlåt men vem söker du...?
– Är det inte Kristina Gustafsson jag pratar med?
– Jo...?
– Då har jag något väldigt intressant att berätta för dig!
Så här långt gånget råder inte bara skälig misstanke om att det är en telefonförsäljare jag har i örat: Personen är på sannolika skäl misstänkt.

I början av denna försäljarvåg försökte jag på ett snällt och vänligt sätt förklara att jag inte var intresserad av något köp. Nuförtiden är jag mera brysk. Så fort vederbörande presenterat sig avbryter jag och säger:
– Ringer du för att sälja något? I så fall är jag inte intresserad.
Basta!
Märkligt nog tycks ingen försäljare ta illa upp (?). De flesta säger bara ”jaha, okej då, tack och hej”. Förmodligen är de luttrade. Jag är knappast den enda som snart storknar på alla telefonförsäljare som ska kränga allt från trosor till prenumerationer på Kalle Anka.

Som anställd på en tidningsredaktion tappar man ganska snart rädslan för att prata med främmande människor på telefon. Hur klarar andra människor av det? Jag ser framför mig små timida pensionärer som förtvivlat försöker värja sig mot ännu en käck röst vars enda budskap är att prångla ut en totalt onödig vara.
Men det finns faktiskt möjligheter att slippa telefonförsäljarna. Ett sätt är att anmäla sig till spärregistret NIX-Telefon.
”Genom spärregistret NIX-Telefon kan konsumenter göra känt att de inte önskar få marknads-, försäljnings- eller insamlingssamtal per telefon. Näringsidkare är som huvudregel skyldiga att kontrollera mot NIX-Telefon innan sådana samtal rings” kan man läsa på Nix hemsida på http://www.nix.nu/. Väl värt ett försök!

Betydligt svårare att komma undan är det när försäljaren klivit ur telefonluren och befinner sig i ens hem i egen hög person. Det räcker bara med att minnas alla Tupperware- och kryddpartyn man varit på. Rannsaka er själva: Har ni någonsin varit på ett sånt party utan att köpa någonting?
Trodde väl det.

Min mest omskakande upplevelse var när en dammsugarförsäljare kom hem till oss för några år sen. Dammsugaren kunde även tvätta mattor, och om vi bara tog emot försäljaren skulle vi få en gratis mattvätt utan några köpförpliktelser.
Den här dammsugaren var av ett amerikanskt märke och var tydligen byggd av samma material som NASA använder i sina rymdfärjor. Minsann! Kanske var det därför som den var nästan lika stor som en rymdfärja och lät lika högt?

Försäljaren körde sin show allt medan kvällen gick. Det som skulle ha tagit en timme blev snart två och nästan tre.
Vi spelade snällt med i spelet – vi hällde ut salt på vardagsrumsmattan, sög upp det med vår egen dammsugare och häpnade när vi såg hur mycket salt försäljaren fick upp med rymdfärjan. Vi lät honom gå lös i sovrummet och förfasade oss när vi såg hur mycket äckligt guck som gick att nosa upp ur en madrass bara man har en riktigt kraftfull dammsugare.
Ju längre föreställningen pågick, desto svårare var det att finna några skäl till varför vi inte skulle köpa detta monster till dammsugare. Jag minns särskilt hur vi drog oss undan i en vrå och försökte räkna ut vad månadskostnaden skulle bli om vi slog till. Verkade det inte ganska förmånligt ändå?
Till slut lyckades vi ändå krångla oss ur greppet genom att lova att ”vi hör av oss”.
Så här efteråt framstår det som helt vettlöst att vi ens kunde överväga att köpa en dammsugare som kostade nästan 30 000 kronor (jo, det är sant!).
Men som sagt. Allting går att sälja med en mördande svada.

MYCKET ATT TÄNKA PÅ
En person i vår närhet kämpar just nu mot sin sjukdom och det är tungt att tänka på. Det värsta är ovissheten, samtidigt som man vet att exakta besked egentligen inte skulle göra att det kändes bättre. Det mal och mal...

Dimman har lägrat sig över Östersund i flera dagar nu. I morse när jag gick till bussen kändes det som att vandra fram genom bomull. Fuktig bomull, ska tilläggas. Är dimma bra för hyn?

I kväll är det sykurs igen. Jag har sytt fast ärmarna på min fleecejacka men sparar svåra saker som krage, fickor med blixtlås och infodringar till kursen.
Det är min tur att ta med fika och jag brottas nu med valet och kvalet: Baka själv eller köpa färdigt? Jag tycker att det vore roligt att bjuda på hembakat men å andra sidan har jag ingen större lust att kavla upp ärmarna och verkligen ta tag i det. Å tredje sidan är det ju inget högskoleprov att svänga ihop en sockerkaka.

Jag sydde ett par byxor i helgen! Samma mönster som förra gången men en storlek mindre. Dryftade problemet med min svårt sykunniga svägerska Lena som hävdar att det alltid blir så när man tar sina mått och syr efter mönster. Det blir för stort. Varför? Min teori är att man mäter för "ärligt", dvs man tillåter inte måttbandet att sitta åt lika mycket som exempelvis jeansen man brukar ha.
Det enda som är kvar på byxorna är att fålla dem nedtill och det hatar jag! Det är så j-a svårt att se på sig själv om det är jämt upplagt. Man snor sig fram och tillbaka framför spegeln, men hur man än vänder sig är ju huvudet upp och fötterna ner. Och i nacken har man inga ögon. [11 november]

EN VECKA FEL
Märta är bjuden på en kompis födelsedagskalas, och det är inte vilket kalas som helst: Det är på ett ställe med badbassäng!
Så i dag handlade jag ny bikini till Märta och tillsammans med Lars handlade hon present. En minut innan Lars skulle skjutsa iväg den mycket förväntansfulla badflickan frågar han mig vilket datum det är i dag.
- Den sjunde, svarar jag.
- Festen är den fjortonde, säger Lars med en tung suck.
Ingen av oss hade alltså kollat in datumet som faktiskt stod på inbjudan. Det enda vi var inriktade på var att det var på fredag...
Bittra tårar trillade nedanför Märtas kinder och det var svårt att säga vad som var värst: Att hon inte skulle på kalas ikväll eller att hon gjort sig dum inför kompisarna genom att berätta att hon skulle på kalas.
Just nu ligger det arma flickebarnet i badkaret här hemma. Jag har strött i badsalt, badolja samt badbomber och kanske, kanske har värken i hjärtat lindrats något.
Det var då en himla tur att misstaget upptäcktes här och inte framför den tomma festlokalen, även fast det är klen tröst (har jag förstått).

Jag vill sy, jag vill sy, jag vill sy. Eller rättare sagt:
Jag vill jaga mönster och tyger i tygaffärerna på stan. Och sen vill jag rusa hem och planera, klippa, mäta.
Jag vill klippa sönder en gammal mysklänning i garderoben (tunn trikå) och använda den som mönsterdelar till en ny klänning. Jag vill klippa sönder ett par gamla byxor som tappat formen. Jag vill ta vara på tyget i gamla plyschblusar och använda det till sparkdräkter.
Jag vill fynda fina tyger som slumpas bort till vrakpriser, jag vill hitta Det Perfekta Mönstret för klänningar, byxor och babykläder. Och kavajer. Och kjolar.
Och allt detta vill jag ska rymmas på en enda dag. Jag vill nu, jag vill genast, jag vill att det ska vara klart och det ska ske på momangen.
Jag är fullständigt galen. [7 november]

TILLSTÅNDET MITT I VECKAN
Pigg?
Nej, trött som en tok. Det var ett tag sen nu, men jag har fastnat i romanceträsket igen. Nu ligger jag och läser Lorraine Heaths första contemporary, Hard lovin' man, och ta mej tusan om det inte är det bästa hon skrivit sedan Texas Destiny-triologin!
Browsernytt:
I den oändliga serien "Kicki provar webbläsare för Mac OSX" har vi nu hunnit till Mozilla. Den känns riktigt trevlig.
Vita huset:
Hm. Är verkligen nya säsongen så bra som man hoppats? Måndagens avsnitt kändes ljummet. Tröstar mig med att vi nu har både säsong 1 och 2 på DVD.
Jag vill:
Köpa tyg och sy minst två par byxor till (de första blev jättebra och jag har dem på mig i skrivande stund).
Lägga mig och sova.
Läsa färdigt.
Skaffa au pair.
Orka bjuda hem vänner på middag.
Jag vill inte:
Acceptera kontobeskedet.
Dammsuga.
Ta rätt på tvätten.
Byta lakan i barnens sängar.
Träna. [5 november]

EN MÅNDAG I NOVEMBER
Inte nog med att det är måndag, det är november också. Det är med andra ord grått, trist och överjävligt i största allmänhet.
När jag gick till bussen i morse hade den snö som kommit förvandlats till klabbig sörja. Det var knappt man tog sig fram.
Tack och lov hade jag inte en sådan mardrömsmorgon som Lars och barnen hade. De försov sig rejält, och alla vet vilket kaos det blir när man bara har sig själv att hålla reda på... Barnen kom till skolan 8.30 i stället för 8.00, med jumpapåsar och regnkläder trots allt.

I fredagsmorse ställde jag mig på vågen och blev postivt överraskad. Vad gör jag då i helgen? Jo, vräker i mig onyttigheter som chips, ostkroksbollar, godis, chokladfingrar, kokosbollar och en massa annat tjafs. Kicki=dum i huvudet.
Den här veckan blir det total skärpning på alla fronter!! Vatten och bröd och tagelskjortan på. Och fortsatt träning.

I fredags hade vi tjejmiddag hemma. Jag, Märta och mamma! Hon sov dessutom över, så vi kunde titta på film och mysa tillsammans i soffan alla tre.
Och trots att jag egentligen är emot Halloween gjorde Märta och jag en lykta eftersom vi fått en stor och fin pumpa av moster Ulla-Britt.
Nåja. Den blev fin i alla fall. Men jag har ingen aning om vad man egentligen gör med en pumpa. Är den god? Märta och jag smakade lite rå pumpa och det var ungefär lika upphetsande som att äta frigolit. [3 november]