Just

ÄNTLIGEN LEDIG
Jag har klarat av min första jobbvecka som halvtidssjukskriven. Jag trodde faktiskt inte att jag redan i går kväll skulle känna mig helt slut!
Nu är jag ledig ända tills på tisdag och då jobbar jag bara två dagar.

Min familj återvänder, fläckvis. I går kom Lars hem och i dag Märta. Simon är kvar hos mormor&morfar några dagar till.
Det är konstigt det här med att ha familj. Att man faktiskt rent fysiskt kan känna i kroppen att alla inte är hemma. Visst, det är skönt att vara ensam ibland, jag har absolut inget emot det, men jag hade aldrig föreställt mig att den här känslan av att allt inte är som vanligt skulle vara så stark och komma så fort när nåt av barnen sover borta!
Det är som en ständig liten irritation, en låghalthet. Allt står inte rätt till. Hur ska det bli när barnen flyttar hemifrån då? En ständig tomhet?
Jag hoppas att jag inte framstår som sentimental och vemodig, för det är inte alls så jag känner mig när barnen är borta. Det är mera det här som vi duktiga flickor är så bra på att känna: När något är "rätt" eller inte. Vi är fyra i familjen. Om då bara tre av oss sover här då är det inte "rätt". Det är inte så det "ska" vara.

Många har känt igen sig i min kravlista här nedanför, om allt man måste och borde.
Men faktum är ju att väldigt få av oss någonsin ställs inför en Statlig Kontrollnämnd där någon bräkande inspektör ber oss rada upp allt vi har i kylskåpet. Det är sällan det görs flygande inspektioner för att se om vi verkligen skurar bakom badkaret.
Varför är vi ändå så många som ändå upplever att det ställs så många krav på oss?
Jag tror att ett av svaren är att vi bombarderas med så många budskap varje dag. Svenskarna är ett tidningsläsande folk och vi tittar mycket på TV. Vi är uppkopplade mot internet både på jobbet och hemma. I brevlådan sprutar direktreklamen in och var vi än går på stan så följs vi av löpsedlar och annonstavlor.
Till slut känns det inte som man kan värja sig. Man kan inte prioritera längre - är det viktigare att laga Tina Nordströms mat än att snickra Martin Timells bubbelpool?

Ungefär så här resonerade jag med min terapeut, tills hon en dag avbröt mig och sa:
- Men det här är din upplevelse, Kicki. Det behöver inte vara någon annans. Det behöver inte vara sanningen.
Först fattade jag inte vad hon menade.
Ifrågasatte hon mina fakta? Visste hon inte att många av dagens kvinnor känner pressen att vara och göra och bla bla bla bla? Hade hon inte läst alla larmrapporter? Herre gud, jag är ju för fan journalist, jag vet väl vad jag pratar om!
Men hon fortsatte ändå envist (tyckte jag) att hävda att när jag hela tiden sa att man känner såna krav på att göra allt rätt och man förväntas vara insatt i allt och man blir så stressad av allt, då gjorde jag mig till uttolkare av sanningen för alla människor, och jag kan ju faktiskt inte veta om det är så att alla människor i hela Sverige tycker precis som jag.
Det kanske finns 39-åriga kvinnor i Sverige som skiter i internet.
Det finns säkert massor av 39-åriga kvinnor som inte har några som helst problem med att de inte hinner läsa fem dagstidningar varje dag.
Det finns med all säkerhet miljontals 39-åriga kvinnor som ger fullständigt fan i om Kicki Gustafsson har maskrosor i gräsmattan.
- Det är din upplevelse, Kicki.

Jag fortsatte förstås ändå att försöka få henne att förstå (ta reson!), men rätt snart snubblade jag på orden, för hjärtat började slå så fort. Efter en kort stund sa jag:
- Men då...då är ju jag lurad.
För det var precis så jag kände!
Behöver jag inte försöka vara så bra jag nånsin kan i alla lägen och jämt och ständigt? Kan jag sluta fundera över min bikinilinje? Varför har ingen sagt det tidigare!
Efter ännu en liten stund gick min harmsenhet över i en bubblande frihets- och lyckokänsla. Jag fnissade där jag satt! Jag behöver alltså inte alltid vinna? Jag kan misslyckas utan att jag blir skjuten för det! Jag behöver aldrig mer känna ångest för slalomsäsongen, jag gör det jag vill i stället!
Det här låter kanske som rent hokus-pokus, men jag fick en oerhört tydlig bild i mitt inre över vad det var som höll på att ske.
Jag såg en grön, vidsträckt prärie med en häst som gick i en vit, ganska trång, inhägnad. Plötsligt såg hästen att det fanns en öppning i staketet som den aldrig hade märkt förut, vilket pucko! Med ett gällt gnäggande satte hästen av i galopp och lämnade hagen i ett dammoln efter sig.
Amen!
( Jag behöver förstås inte tala om att hästen var jag.)

En vacker historia, inte sant? Faktum är att det var en fantastisk upplevelse. Resten av dagen gick jag runt och kände mig kär, lycklig, fri och rent av frälst, men naturligtvis gick det tillståndet över.
Jag funderar en hel del på den där hästen fortfarande. Varför det är så att den för det mesta vill vara i den där hagen när den vet att den inte behöver?
Därför att rädslan för det okända är så stark.
Därför att det är en trygghet att vara så som man alltid varit.

Jag tror fortfarande på mitt resonemang om att vi dränks i budskap och att vi är många som känner en massa krav på oss, men jag fick en djup insikt om att det behöver inte vara så!
Jag kan välja (försöka välja) att göra bara det jag vill och orkar. Allt det andra behöver jag inte bry mig i! Och om det gäller för mig så gäller det för alla oss Duktiga Flickor.
Gör ett experiment:
Ta fram ett papper och en penna och skriv en lista på alla personer som har uttalat att de har krav på dig, hur du du ska jobba och leva ditt liv. OBS: Du ska inte skriva upp de personer som du utgår från att de har krav på dig, utan det ska bara vara de som faktiskt har sagt "jag vill att du ska göra de här sakerna före klockan 14, varje dag", "jag tycker att du ska baka bröd oftare" och liknande.
Jag tror att du blir förvånad över hur kort den listan blir.
[31 oktober]

TORSDAG, INTE FREDAG
Ja, det var en rubrik på samma tema som i går. I morgon är det torsdag men även min sista jobbdag denna vecka. Tidig helg, med andra ord. Ganska härligt :-)

Knappt hann jag innanför dörren innan jag upptäckte en ny fågelsensation utanför vårt fönster: En stenskvätta! Har jag heller aldrig sett förut, men den var lätt att identifiera i fågelboken. Mycket vacker var den också. Och hips vips kom även en hackspett och klämde sig in i fågelskocken.
Jag kan inte låta bli att undra, har alla dessa fåglar funnits i vår trädgård hela tiden vi bott här (fyra år)? Och jag har aldrig sett dem för jag har inte matat dem?

Nytt besöksrekord i går igen: Prick 100! Snart måste jag köpa en tårta, tror jag.

Stackars Lars. Inte nog med att han brutit armen, nu har han blivit förkyld också. Och vi vet ju alla hur det är när en kille är riktigt förkyld! "Ni tjejer snackar om att föda barn..."

Köpte nytt läppstift på lunchen i dag. Alltid skojigt! Men oj, oj, oj vad mycket kläder jag vill handla för pengar som jag inte har. På Åhléns har de byxa och jacka i svart manchester - VILL HA! Och ny höst/vinterjacka. Och ett par mörkgrå jeans.

Jag fortsätter att fundera över duktiga flickor. Det är ju inte bara vi kvinnor som känner oss jagade, stressade och otillräckliga. Titta på de skenande sjuktalen.
Jag tror att många i dagens Sverige helt enkelt aldrig får tillfälle att koppla av. Vi ska alltid vara på:
• Mobiltelefonen måste alltid vara fulladdad och påslagen. Ingen får vara oanträffbar. Glöm inte att kolla telesvar både på mobilen och hemma!
• E-posten ska kollas flera gånger i timmen och helst besvaras per omgående.
• Nyheterna uppdateras på dagstidningars och TV-kanalers hemsidor världen över; vi hinner aldrig läsa klart eftersom något "klart" inte längre existerar.
• Vid minsta lilla ränterörelse måste man alltid ta ställning till: Ska jag binda bolånen nu? Hur påverkar det här mina femtielva olika försäkringspremier (bilen, huset, barnen, extra sjukförsäkring osv)?
• Börsen: Ska jag sälja fonderna? Ska jag tro att det vänder för Telia? Hur blir det med PPM-fonderna? Ska jag satsa på räntefonder?
• Alla valen: Har du rätt el-leverantör? Har du bästa telefonabonnemanget (både för mobil och fast telefoni)? Har du fräckaste internetleverantören?
• Barnen: Hur får jag dem att äta mer grönsaker? Hur får jag dem att spela mindre TV-spel och läsa mera böcker? Hur får jag dem att somna tidigare på kvällarna? Hur får jag dem att sluta slåss med varandra? Ska vi prova med friskola nästa år?
• Kroppen: Det finns inga ursäkter för att inte träna! Kliv av tio hållplatser tidigare så får du en promenad, köp en träningsvideo, lek sjörövare med barnen, spring iväg till gymmet på lunchen, öva med hantlar framför TV:n, köp årskort hos Friskis&Svettis.
• Maten: Använd bara light-light-produkter, köp inte halvfabrikat, baka allt bröd själv men aldrig med bara vitt, raffinerat mjöl, sluta med socker och salt, ställ alltid fram ett fat med goda rotfrukter skurna i bitar, köp bara KRAV-märkt, ät bara ägg från sprätthöns, se upp för genmanipulerade grödor, drick aldrig läsk, ät fisk minst två gånger i veckan och kyckling eller kalkon två gånger, handla aldrig mat när du är hungrig, storhandla en gång i veckan, ta med dig egna kassar, helst i tyg.

Det tror fan det att man blir totalt jävla knäpp till slut! [30 oktober]

TISDAG, INTE MÅNDAG
Det blir ju så konstigt när man börjar sin arbetsvecka en tisdag. Hela dagen i dag har jag utgått från att tisdag är i morgon, men icke.
Nåja. På det hela taget ett ganska angenämt problem.

TACK till alla er som hört av er angående min flitiga uppdatering, min sjukskrivning och mina tankar kring duktiga flickor! Ni är underbara allihopa.

Duktiga flickor finns det många av här i världen. Själv är jag livrädd att jag ska föra över detta syndrom till min dotter, Märta. Det är i och för sig inget fel med att vara duktig, felet uppstår när man aldrig är tillräckligt duktig i sina egna ögon och börjar bära tunga bördor.
Jag vill att min dotter (och förstås även min son, men duktiga flickor kräver nästan att man är född flicka) ska förstå och känna att jag älskar henne för den person hon är, inte för det hon gör.

Duktiga flickor är väldigt bra på att projicera sina egna krav på omgivningen, dvs, man upplever en massa krav från olika håll och kanter även fast de kraven aldrig har uttalats av någon person.
När jag och Lars hade varit tillsammans typ ett år eller så, var han och bandet ute på turné väldigt ofta. Då brukade jag gå hemma och inbilla mig att han tyckte och tänkte på alla möjliga jobbiga vis, ja, jag hade rejäla konflikter med honom inne i min skalle. Att han tyckte att jag var knäpp som tyckte si, och att han tyckte att jag var dum som tyckte så. Säkert ville han inte längre vara tillsammans med mig.
Ingen av dessa konflikter uppstod någonsin i vårt verkliga liv när han kom hem från turnéerna. Till slut tog jag mod till mig och berättade om våra fiktiva bråk i min skalle, och då sa han att han tyckte det var lite orättvist att jag gick hemma och grälade med honom medan han inte ens fick vara med.
Och det hade han ju alldeles rätt i. Så då slutade jag med det, och det var faktiskt inte svårt alls.
Men så har ingenting nånsin varit svårt med Lars heller. Puss, min älskling! [29 oktober]

GANZ ALLEIN
Jag är ensam hemma. Lars har tagit barnen och åkt till farfar och farmor i Svenstavik eftersom det är lovvecka och han ändå är sjukskriven.
Känns lite konstigt. Skönt men tyst och ensamt. Nu måste jag själv komma ihåg att mata fiskarna och säga till när jag ska gå och lägga mig...och glöm inte att kissa först!

I dag blev jag äntligen klar med det pisstråkiga jobbet att föra över alla just nu-anteckningar under de tre senaste åren från Torget hit till Spray. Det enda som är kvar där är en hänvisning hit från indexsidan och från just nu.
Du som inte har bokmärkt min nya adress kanske bör göra det NU. Jag vet inte hur noga Torget kolla sina hyresgäster, men det skulle inte förvåna mig om mitt utrymme där en dag är puts väck.
Alltså: Bokmärk!

Efterlysning: Om Marie och Gille kunde ge mig sina mejladresser så skulle jag kunna svara dem!

Läste i en anteckning från 2000 att jag förälskat mig i Black Coffee med All Saints, så jag var tvungen att lägga in den i iTunes. Lyssnar på den just nu, och visst, den är fortfarande bra. Fast kanske inte lika hypnotiskt. Låten går på repeat just nu i alla fall...

I morgon börjar min tredagarsjobbvecka. Har varit hemma fyra dagar i sträck, så det känns helt okej att jobba faktiskt. Möjligen kommer jag att känna lite ågren när det är dags att sova.

Läste en annan duktig flickas dagbok i dag (*vinkar till en person som jag skickade en skärmdump till i går*) och konstaterade att där fanns många likheter med mig själv.
Bland annat otåligheten när det gäller terapi. Man kommer till en terapeut, förklarar vad som är problemet och väntar sig sedan att terapeuten ska överlämna en liten knapp som man får trycka på och sedan är hela saken ur världen! Men så fungerar det ju inte riktigt.

Den ensamma trast jag såg häromdagen hade minst fyra kompisar med sig i dag. När flyttar trastar egentligen? [28 oktober]

*GÄSP*
Fortfarande trött som en tok. Låg en stund på sängen och slumrade i går eftermiddag, låg en stund och slumrade på soffan nu i dag.

Nytt på denna sida är dagensvinjetterna i topframen här ovanför. Typsnitt? Verdana och Zapfino.

Mycket vacker höstdag i dag. Nästan ingen snö kvar alls. Ganska skönt, men usch vad mörkt det är nu! Särskilt nu när vi återgått till normaltid igen.

Ska strax iväg på månadens dragning i vinlotteriet. Har haft tur de två senaste gångerna och dragit in första och andra pris, vi får väl se hur det går i dag.

Avdelningen Exotiska Fåglar i Rönnen: En nötskrika! Såg väldigt sydländsk ut med spräckligt huvud och knallblå stråk vid vingarna. Hann knappt mer än komma innan en skata skrämde iväg den.
[27 oktober]

DUKTIGA FLICKOR
I dag har jag köpt den ganska omtalade boken "Diagnos: Duktig - handbok för överambitiösa tjejer och alla andra som borde bry sig" av Tinni Ernsjöö Rappe och Jennie Sjögren.
Har knappt hunnit läsa mer än ett par sidor, men jag känner redan igen mig...
Jag citerar och sammanfattar: Kraven den duktiga flickan har på sig är:
• Först och främst en lyckad karriär, att bli någon.
• Vara smal, vältränad (kroppen duger inte!!!) och ha snygga och trendiga kläder.
• Laga fantastisk (fettsnål) mat.
• Läsa Sköna hem och skriva listor över allt som ska fixas hemma.
• Allt ska vara "rätt" och inhandlat i de "rätta" butikerna.
• Ha koll på nyhetsflödet och kulturhändelser. Veta vad som "gäller".
• Ha koll på börsen.
• Ta det övergripande ansvaret för hemmet och familjen.
• Ha ett rikt socialt liv med många vänner.
• Om man har barn, vara en bra mamma.
• Om man har en partner, vara en fantastisk hustru/sambo och älskarinna.
Jag känner igen mig på alla punkter. I vår familj är det ju Lars som lagar i princip all mat, och även om jag är tacksam för det så gnager det liksom! Det känns som att jag borde laga maten minst lika ofta.
Fler krav som inte är generella utan handlar om mig privat:
• Vara perfekt körsångerska och helst aldrig sjunga en ton fel.
• Ha en välskött trädgård utan maskrosor i gräsmattan.
• Ha en genialisk hemsida.
• Sy lapptäcken med perfekt passform där olika tygbitar möts.
• Alltid vinna i spel.
• Åka skidor utför (detta är en punkt som ger mig fjantigt mycket ångest. Det finns liksom ingen ursäkt för att inte åka skidor i fjällen när man bor i Jämtland!!)
Det finns fler, men you get the picture...

Jag kan även känna att: Vadå, jag ÄR ju ingen "duktig flicka"!?
Jag tittar på mitt liv och känner att jag har ingen rättighet att kalla mig duktig flicka eller att krisa som en duktig flicka. Jag ser liksom inte det jag gör, utan det jag inte gör:
• Jag är ingen hög chef (vd, typ).
• Jag har inte skrivit någon bok.
• Jag lagar sällan mat.
• När jag är ledig är jag för det mesta hemma med familjen.
• Jag har inte en man som super och slår mig (dvs jag har inte ett kvalfyllt privatliv utan borde vara lycklig på alla plan, amen).
• Jag är inte rik.
• Jag har få akademiska meriter och har "bara" gått journalisthögskolan, och då var den dessutom "bara" tvåårig.

Så är det att vara Kicki Gustafsson just nu.
Känner ni igen er?

Både i går och i dag har jag varit så trött att jag knappt kan stå på bena. Är det psykologiskt? Eller är det vädret? Grått, grått, fuktigt, mörkt mitt på dagen. [26 oktober]

FINT FRÄMMANDE
Jag tänkte jag skulle uppdatera den här sidan, men fåglarna i rönnen tar all min uppmärksamhet i anspråk.
I dag har det varit väldigt fint främmande: Herr och Fru (möjligen Unge Herr) Mindre korsnäbb! Jag kan då inte få det till något annat, efter att ha konsulterat mina fågelböcker. Jag har aldrig sett dem tidigare och känner mig lätt exalterad.
De är väldigt vackra, särskilt hannen som nästan ser ut som en liten mörkrosa/röd papegoja. Det är inte helt lätt att se om näbben verkligen är korsad, eftersom båda fåglarna frossar i rönnbär. De har mos långt upp över ögonbrynen... Hur mycket rönnbär kan det egentligen rymmas i en liten fågelmage? Undrar om det inte blir magknip innan den här dagen är slut!
Herr och Fru Domherre har också varit här, men de försöker inte komma åt fröbehållaren. För fina i kanten?
Det vanliga gänget med talgoxar och grönfinkar är förstås här, och några gråsparvar (som faktiskt inte är sparvar utan vävare). Några tjusiga sidensvansar slog sig ned en kort stund, men drog på samma gång som ett par skator hoppade fram.
Jag tycker föresten att skatorna verkar väldigt sura över att de inte får plats att sitta på kanten av fröbehållaren. De tittar längtansfullt men får nöja sig med att ta sånt som ramlat ned i snön.
Och så har jag ju sett en björktrast också! Lille vännen, han måste ha blivit ensam kvar sedan alla polarna dragit till varmare trakter. Eller är det en rebell?

Jag har roat mig med att kolla in varifrån mina besökare kommer ifrån. Det är bland annat TV4 Bromma, Sundsvalls tidning, LM Ericsson, Arrowhead, Högskoleverket, Adtranz Daimler-Benz, Bredbandsbolaget, SCA och Mount Sinai School of Medicine. Det vore jätteroligt om ni skrev en rad i min gästbok eller mejlade! Varför läser ni min sida, hur hittade ni hit, har ni varit här förr?

Lars har köpt boken "Montignacmetoden - jag äter och förblir smal" av fransmannen Michel Montignac. I korta drag går den ut på att man ska äta ungefär som en diabetiker. Då förbränner kroppen som den ska. Varför har fetman blivit en världssjukdom? Jo, vi äter fel och blir tjocka även om vi äter färre kalorier.
Vissa saker är totalförbjudna: Socker och vitt mjöl är inget annat än djävulens bländverk! Coca Cola ska vi inte ens tala om.
Nu ska vi göra vissa försök med metoden och känna hur det känns. En hel del av resonemanget kring fullkornsbröd, ärt- och baljväxter, bönor, linser och grönsaker känner jag igen från Cranks kokbok (Cranks var (är?) berömd vegetarisk restaurang i England som gett ut flera kokböcker. Jag har en, den första).
Vi får väl se hur det går. Vi har gott om grahamsmjöl hemma, så bröd går det att baka. [25 oktober]

SJUKSKRIVEN 50 PROCENT
I dag träffade jag doktorn. Under fem veckor kommer jag att vara sjukskriven 50 procent, och ni anar inte vad skönt det känns!
Jag sa ju så sent som i går att det skulle bli bra med 25 procent, men när jag satt där hos doktorn i dag så kände jag att...varför ska jag fortsätta att vara så förbannat "duktig"? Är det inte bättre att jobba 50 procent och sedan gradvis gå tillbaka, än att bara vara sjukskriven 25 procent och kanske inte återhämta mig som jag borde? Riskera att gå i däck till 100 procent?
Så jag struntade i att försöka övertala doktorn om att det bara var 25 procent som gällde och inget annat.
Nu kommer jag att jobba tre dagar varannan vecka och två dagar varannan vecka. Jag kommer alltså att vara på jobbet varje vecka, men ändå kändes det som jag skulle åka på en jordenrunt-resa när jag sa hejdå och gick.
Det känns i alla fall fantastiskt skönt att våga lita på det min kropp försöker säga mig. Jag skäms faktiskt inte heller. TACK till alla som hört av sig och allt snällt ni sagt!
Skulle det vara så att ni förtärs om ni inte får veta mitt nya schema kan ni hitta det här: http://www.op.se/kickijobb.html.

Såg programmet om Ulrika Jonsson och hennes trassliga kärleksliv i går. Jag måste nog modifiera det jag skrev tidigare om att motivet för att skriva självbiografin är pengar. Det är säkert en del i det hela, men jag undrar om det inte är så att hon helt enkelt vill få säga sitt. Utan att någon avbryter.
Framgång, skönhet och pengar är alltså inga garanter för ett lyckligt liv. Det visste vi ju alla, men det är sällan man verkligen inser det.
För övrigt måste jag säga att det nog var lite synd att inte Svennis valde Ulrika i stället för Nancy. De hade kunnat bli kung och drottning i England!
Till sist: Ulrika talar en väldigt trevlig engelska, tycker jag. Hon låter riktigt välvårdat brittisk. När hon inte säger dick och fuck, typ.

Jag och kollegan Anna har gjort slag i saken och beställt mera minne till våra kära datorer (hon har en vit iBook, jag har Powerbook G4). 256 MB var har vi skickat efter, har vi tur får vi det redan i morgon.
Jag har visserligen redan 256 MB i min dator, men med 512 under huven borde det bara säga swisch när man växlar mellan operativsystemen och tunga program som Photoshop och Quark XPress.

Vart är världen på väg? Tjetjenska rebeller har flera hundra människor som gisslan på en teater i Moskva, i USA har man möjligen fått fatt på den vettvilling som mördat tio (eller är det fler?) personer, terrorister härjar på Bali och turister avråds från att åka till Thailand.
Och på världens börser rasar det ena multinationella företaget efter det andra i värde. Ericsson och ABB som man betraktat som stabila giganter visar sig plötsligt kunna äventyra våra framtida pensioner.
Håhåjaja. [24 oktober]

FIXAT FÖR NETSCAPE
Nu har jag fixat koden så att även Netscapeanvändare kan klicka på dagens-vinjetterna här till höger.
Nytt besöksrekord igår igen: 92. Undrar hur länge jag orkar vara så aktiv att ni fortsätter vara aktiva? Gud, det där lät djupt...

I dag är jag så där vettlöst trött så man nästan vill grina. Att jobba fyra i stället för fem dagar känns inte bara önskvärt utan också nödvändigt.
Det är en ganska stor sak för mig att öppet erkänna att nog inte orkar jobba heltid nu. Det känns som jag fuskar, att jag misslyckats. Jag skäms lite grand, helt enkelt.
Om det rörde någon annan skulle jag bli upprörd över att man kan resonera på det sättet - självklart är man inte en dålig människa bara för att man måste dra ned tempot!
Men när det handlar om mig är det annorlunda. Jag har en sträng "domare" inom mig som "vet" precis hur det ska vara. Att det egentligen bara finns ett rätt sätt för hur en sak ska göras.

Genom vår arbetsgivares friskvårdsprogram har de anställda på ÖP möjlighet att under betald arbetstid gå på samtals-/psykoterapi.
För ett år sedan nappade jag på erbjudandet, och det har jag inte ångrat. Det är en fantastisk förmån att få hjälp med att rota runt i sig själv utan att behöva betala ett enda öre det.
Ett år har känts som en ganska lagom lång tid; nu ska jag försöka smälta allt och låta processen ha sin gång.
För en process är det, som genomgriper alla nivåer - det medvetna, det undermedvetna och det-spritt-språngade-galna-vetandet.
Det är lite kusligt att upptäcka att man håller fast vid vissa destruktiva beteenden bara för att man är så van vid det att det känns som en trygghet. Att ändra sig innebär en förändring, och som vi alla vet är det näst intill omöjligt att lära en gammal hund att sitta. Det kan dessutom kännas farligt - kommer jag att falla sönder i småbitar om jag inte fortsätter på samma sätt som tidigare?!
Ett intressant fysiskt fenom inträffade de gånger jag fick riktigt djupa insikter om mig och hur jag fungerar: Först kändes det som att hjärtat svällde (typ "fritt från sina bojor") och sedan blev jag vansinnigt trött, så trött så att jag knappt kunde prata mer utan bara ville lägga mig på golvet och sova.
Min terapeut menade att det är en reaktion som kommer när man med både kropp och själ förstår vad det måste ha kostat i form av energi att under alla år ha suttit fast i föreställningarna (snarast vanföreställningarna) om hur man bäst bör leva sitt liv.
Ack ja, ack ja. Vilka liv vi lever, vi människor. [23 oktober]

NYTT REKORD
Tänk ändå vad livet är förunderligt. I somras var jag så ointresserad av allt som rörde min hemsida att jag var ungefär en ångströmsenhet ifrån att lägga ned.
Och så nu då! Jag uppdaterar i stort sett varenda dag, skaffar nya avdelningar, går med i nya dagbokssammanslutningar...roligt :-)
I går blev det faktiskt nytt rekord med 75 besök. Det tidigare var på 72 besök en dag i februari 1999 när jag var med i Rapport Morgon och diskuterade personliga hemsidor.
Just nu (kl. 13.15) är prognosen för i dag 117 besök...

Problemet med dagensvinjetterna som inte pluppar upp i Netscape 4* är på väg mot en lösning, tack vare Linda. Puss! Ska gräva ned mig i koden senare i kväll.
Är inte nöjd med varken utseende eller placering av ovan nämnda vinjetter, men jag jobbar på det med. När ska jag få sitta en hel helg och bara pyssla i Dreamweaver och Photoshop? *suck*

Jagade runt på stan på lunchen för att hitta lite kläder till Simon. Han är på väg att växa om Märta, i alla fall på längden. Men det är ett sjå att hitta brallor som passor. Simon är väldigt finlemmad, så de byxor som har rätt benlängd blir på tok för stora i midjan. Jo, visst, man kan ha skärp, men när man bara är 7 år och har bråttom in på toa är det skönt med byxor som går att dra av sig i ett enda huj.

För övrigt är det i dag 26 år sen Maggan och jag såg reprisen av "De e Roxy Music på konserthuset". Time sure goes by. [22 oktober]

STATUS 021021
Så här är det:
Var: Hemma
Mår: Känns bra att ha jobbat första dagen, men uschanimej vad jobbigt det var att komma igång i morse...
Jobbig grej: Har snudd på nackspärr. Jättespänd och stel i framför allt vänster axel.
Ska 1: På kören.
Ska 2: Tvätta håret.
Dagens i-landsproblem: Varför flyttades Vita Huset från tisdagar till måndagar? Måndagar är ju Cityakutens dag! Och jag hinner aldrig hem till klockan 21, så Lars spelar in. Men nu går det ju inte att börja titta när inspelningen är klar, för då börjar Vita huset! Svara till signatuern "Upprörd licensbetalare".
Kläder: Slitna-redan-när-du-köper-dem HM-jeans som börjar bli naturligt slitna. Bomullspolo i vitt, beige och svag persika. Vita tubsockar (en eftergift till mina nya svarta vinterstövlar som visat sig vara aningen för stora).
Pengar: Inte mycket alls, faktiskt.
Väntar på: Senaste beställningen från Adlibris: Elizabeth Lowell: Only His, Connie Brockway: All through the night och Mary Balogh: One night for love (bara romances med andra ord).
Fröbehållaren: Det ser inte ut ut att vara kvar mer en femtedel av maten jag la ut åt fåglarna.
Mitt nya motto: "Var inte så sträng mot dig själv!" [21 oktober]

JÄVLA NETSKRÄP!!
Ja, förlåt, men jag upptäckte just att om jag kollar på min sida i Netscape här på jobbet så händer ingenting när man klickar på dagens-knapparna här till höger! *arrgh*
Om nån av er har samma problem kan ni väl höra av er och berätta vad ni har för dator, operativsystem osv.
[21 oktober]

INTE SÅ MYCKET...
...men något litet i alla fall. Alla tre dagens är nya (särskilt nöjd med dagens bild!).
Vad har jag gjort i dag egentligen? Förlängt ett par av Simons byxor. Sytt nya gardiner. Kollat runt på nätet.
Nu väntar två barn som ska duscha. Och i morgon ska jag jobba!
[20 oktober]

KOLLA HÄR DÅ!
Äntligen, äntligen har jag kommit mig för att använda några av grejerna jag lärde mig på webbkursen i våras.
Det är väl inte så avancerat att man trillar baklänges av förvåning, men...
Tja, ni kan ju klicka på rubrikerna här till höger så får ni se!

Fyndade stuvbitar på Åhléns i dag. Det ska bland annat bli gardiner till Simons rum. Undrar hur länge det dröjer innan jag tar mig i kragen och verkligen syr dem? I morgon? Håll tummarna.

Två gånger i dag har en talgoxe hoppat fram på fönsterbrädan utanför fönstret i rummet där jag sitter och liksom...ja, typ undrat varför jag inte kommer ut och leker? Det finns fortfarande gott om mat kvar i fröbehållaren, så han kan inte klaga på det.
Eller ville han variation i kosten? Ostbitar, fläsksvålar? Det här är faktiskt ingen à la carte-restaurang. [19 oktober]

SYND OM LASSEGUBBEN
Stor dramatik inträffade i går. Lars hade lite bråttom in på banken och halkade i snömodden. Han föll så illa att han spräckte ena ögonbrynet samt fick en fraktur på höger arm! Vojne, vojne.
Efter några timmar på akuten (han var inte den ende som hade halkat visade det sig..) kom han hem, och jag väntade mig det värsta, men faktum är att det knappt syntes att han gjort illa sig i ansiktet.
Tydligen är dagens sjukvård så sofistikerad att man i dag limmar igen vissa sår. Alltså satt inget plåster över ögonbrynet, och det var inte ens några blåmärken efter smällen.
Med armen är det lite värre: En fraktur strax nedanför axeln. Nu ska den fixeras så Lars måste gå med armen i mitella tio dagar. Han är sjukskriven tre veckor! Milda Matilda.
Trots att vi i går trodde att det var omöjligt lyckades han ändå sova under natten och flög i dag till Stockholm som planerat var. Så i natt sover jag och båda barnen i dubbelsängen...myyyys!

Själv tänker jag börja jobba på måndag efter att ha varit hemma i två veckor. Jag är inte sjuk, "bara" att jag inte riktigt orkar med just nu. Typ livet. Jobbet, familjen, huset, barnen, mig själv...
Det kan ju inte vara sunt när man tycker att förtidspensionering verkar avundsvärt?! Det tyckte inte vår företagshälsovård heller, så i samråd med V stannade jag hemma. Men två veckor får räcka, inte en hel månad som V tyckte.
Man kan ju tycka att jag borde ha varit utvilad efter tre månaders ledighet i somras, men jag undrar om det inte var det som på sätt och vis ledde till att jag sprang in i väggen nu. Kontrasten blev liksom så stor — från total frid till jobba heltid och ta hand om allt det andra på tiden som blir över.
En körkollega som jag inte träffat på länge undrade hur jag fick ihop alla delarna, om jag nu fick det? Jobbet, familjen, hushållet och så mig själv på slutet?
Nej, sa jag, jag får inte ihop det.
Men jag tänker försöka göra nåt åt det nu. Jag siktar mot sjukskrivning på 25 procent. Då jobbar jag fyra av fem dagar och kan dessutom sluta två timmar tidigare/börja två timmar senare en dag i veckan. Det känns som den bästa lösningen just nu. Hoppas bara att doktorn jag ska träffa till veckan håller med om det.
Ack ja, ack ja. Är det en 40-årskris på gång? Det är bara fem månader kvar tills jag fyller.

Jag vet att jag inte är ensam om att krokna på här sättet, men det känns ändå som att...jag borde ju orka. Jag har det väl inte värst av alla?
Nej, det kanske jag inte har, men å andra sidan är vi alla unika indivder. Kanske är jag inte fullt så osårbar som jag så gärna skulle vilja att jag var. Kanske kan man inte förvänta sig att man ska kunna jobba och leva i samma tempo som när man var 23 år och varken hade man eller barn eller hus?
Jag har inga som helst problem med att acceptera att andra människor plötsligt inte orkar längre. Jag har stor förståelse för det.
Men när det handlar om mig blir det genast mycket svårare. När det gäller Kicki så ska hon helst orka allting alla dagar och egentligen är det stor synd och skam att hon inte gör mer än det (lilla) hon redan gör och herre gud, titta på Hillary Clinton och Margareta Winberg och Amelia Adamo! It can be done! Vad väntar jag på?

Nu skiter jag i det här och går och tittar på Gladiatorerna med mina barn i stället. Tjohej! [18 oktober]

TITTA DET SNÖAR, TITTAR DET SNÖAR

Så här ser det ut i vår trädgård just nu. Det har snöat oavbrutet hela dagen! Jag hoppas verkligen att det smälter bort sen, jag vill inte att vintern ska börja nu...

Och här har vi det nyaste tillskottet i trädgården (ja, förutom snön då): En fröautomat till de små pippifåglarna!
Det blev succé direkt. Jag hann knappt in igen efter att jag hängt upp den i rönnen innan fåglarna bokstavligen svärmade kring maten.
Stora flockar med grönfinkar är här mest hela tiden, utom ibland mitt på dagen när jag antar att de smälter maten. Ett gäng talgoxar håller också till i rönnen, liksom en ensam liten blåmes som är så söt att ögonen tåras.
Fyra domherrar närmade sig fröbehållaren på förmiddagen i dag, men då kom några skator inglidande så domherrarna retirerade. Sen har jag inte sett dem.
Vissa grönfinkar visar smått despotiska anlag. De skränar och jagar bort andra fåglar (även andra grönfinkar) bara för att de själva ska få sitta i fred och picka i sig. Men talgoxarna ignorerar dem kallsinnigt.
Ibland sitter fåglarna på marken under fröbehållaren och mumsar i sig av mat som ramlat ned. Usch, det måste vara kallt om de små fötterna nu när det är snö! Ska man ställa ut en kupévärmare, kanske...? (jagbaraskojar)
Härom dagen slog sig en bunt sidensvansar ned i rönnen. De kalasade på bären som ännu sitter kvar (jättemånga), men ingen verkade bli på örat.

I går hade Octava och Cantilena första samrepet inför de tre julkonserter vi gör tillsammans kring andra advent. Det är kul med julsånger, det går inte att förneka. Det är en ros utsprungen, av Jesse rot och stam... [17 oktober]ß

JAG, EN FÅGELSKÅDARE
Eftersom jag nästan inte uppdaterade den här dagboken alls i somras har jag inte berättat om mitt fågelintresse. Men nu ska jag göra det!

Jag har alltid tyckt att det är roligt när de första vårfåglarna kommer, typ bofink och sädesärla (till höger). En gång i våras när jag gick hem från bussen var det ett sånt liv på fåglarna att man nästan fick lust att be dem lugna ned sig ett tag...
Och visst känner jag igen blåmes, talgoxe och domherre, men sen då?
Jag minns att vi hade ett biologiprov i sjunde klass som gick ut på att vi skulle identifera ungefär 25 fåglar utifrån deras läte. I flera veckor hade vi suttit och lyssnat på Kjell Jönssons fågelskivor, och jag vill minnas att jag hade alla rätt på det provet.
Nu är jag ju inte längre en sjundeklassare. Det mesta vi lärde oss om fågelsång har jag glömt. Vad göra?
När jag gick hemma i trädgården i somras blev jag mer och mer irriterad över att inte veta vad det var för nåt som satt i sjöng i tallar och granar. Och de där fåglarna som rätt var det var svepte in på tomten och som inte var bofink och sädesärla, vad var de?

Jag började med att beställa Benny Anderssons fågelskiva: Fågelsång i Sverige — 90 välkända fåglars läten. Det är inte Benny själv som kutat runt med en mikrofon ute i skogarna, men han tog initiativet till att skivan blev gjord (var lika irriterad som jag över att inte veta vad det var som lät!) och finaniserade den.
En behändig liten bok följer med. Texter och inspelning svarar Lars Svensson för, Dan Zetterström har målat de vackra bilderna.
Att smälla i sig 90 fåglar på ett bräde, det gör man inte. Däremot är det jätteroligt att faktiskt ha ett uppslagsverk att kunna gå till när man kommer in från trädgården och undrar vad det var som kvittrade så skönt. Jaså, en lövsångare? Va' kul! Det är visserligen Sveriges vanligaste fågel, men det är inte ofta man får syn på den. Den är sällan nere på gräsmattor och spankulerar, som sädesärlan ofta gör.
Jag köpte även Norstedts faktapocket om fåglar. Här får man veta det väsentligaste om inte mindre än 250 olika fågelarter.

Rakt utanför fönstret här i kontoret/musikrummet där jag sitter med datorn, står en rönn. Under denna rönn ställde jag i somras fågelbadet som jag tvingade Lars att gjuta (jo, jag kunde kanske ha gjort det själv, men prova först själva att lyfta en 25-liters säck med finbetong innan ni fnyser åt mig...).
Fåglarna var väldigt skeptiska i början. Men efter några veckor lossnade det. Jag vill inte påstå att små pippifåglar med badring och cyklop stod i kö till badet, men en del skuttade faktiskt glatt i och plaskade runt. Ännu flera använde badet som ett ställe att dricka vatten på. Det gjorde t ex skatorna, som är så stora att mitt fågelbad egentligen bara skulle passa som fotbad åt dem.

När sommaren har gått över i höst och badet har ställts undan i garaget är det ändå många fåglar som kommer till vår rönn. I dag såg jag en hel flock med sidensvansar som satt och kalasade på rönnbären, och stora skaror med grönfinkar brukar sitta på i och under rönnen och leta mat.
Därför ska jag i år skaffa behållare för fågelmat och hänga upp i rönnen. Kan de heta foderautomater? Det är i alla fall såna där behållare som gör att fåglarna inte kan stå och trampa och skita i maten och därigenom sprida smitta.

Hos moster Ulla-Britt i Krångede brukar det alltid vara enormt mycket småfåglar. De kalasar på frön, fläsksvålar och annat gott, och de vet att här finns det snälla människor som föder dem under hela vintern. Jag vill också bli en sån människa! Vi bor visserligen i ett villaområde och Ulla-Britt på landet, men i alla fall.
Klävitt!

Kvalet till EM-fotbollen har dragit i gång, och i England fortsätter cirkusen kring Svennis och Ulrika Jonsson. I slutet av månaden kommer hennes självbiografi "Honest" ut, men redan nu går den som följetong i Daily Mail.
De flesta engelska sportskribenter (i alla fall de jag läser på nätet) verkar tycka att kärleksaffären verkligen fått på tok för stora dimensioner, och det ser ut som att Svennis ska gå tämligen oskadd ur dramat.
Själv undrar jag mest — varför skriver man en sån bok? Jag har inget särskilt emot Ulrika Jonsson, hon verkar ha haft otur när det gäller karlar, men varför skriver man en bok som innehåller så mycket pinsamheter? Det kan bara finnas ett svar: Pengar. [14 oktober]

26 ÅRS VÄNTAN ÄR ÖVER
Klockan är 21.35 den 18 april 1976.
Kicki Rasmundson, en sjätteklassare i Östersund som nyss fyllt 13 år, ser att det är ett program på TV som heter "De e Roxy Music på Konserthuset".
Eftersom Sverige bara har två TV-kanaler, och eftersom det så sällan visas pop&rock, sätter Kicki på TV:n - det kan ju vara nåt bra som man går miste om annars.
Om jag bara hade anat!
För vad var det som TV visade? Jo, det här:

(Ja det är sant, jag har tagit kort på TV:n!)

Här stod alltså Bryan Ferry, en man som jag uppfattade som så "vuxen" och maskulin att jag nästan inte tordes andas.
Som han rörde sig! Och så han såg ut! Som Clark Gable på ecstacy ungefär (fast ecstacy fanns ju inte då).
Tämligen omgående blev Roxy Music mina största idoler.
Och efter ett tag hade jag även övertygad min bästis Maggan om att detta var ju oerhört mycket bättre än Abba och annat svensktoppstjafs.
Och eftersom vi läst i en artikel att det "mest är den äldre delen av poppubliken som gillar Roxy" upprepade vi detta som ett mantra resten av tonårstiden.

Det fanns ju inte videoapparater på den tiden, och om det hade funnits hade det ändå inte gått att koppla ihop en med vår näst intill antika TV-apparat. Så Maggan fick inte se den där fantastiska konserten som kom att prägla mitt liv. Vad göra?
Vi skrev ett brev till Sveriges Radio (jag tror inte det hette Sveriges Television då...?) och bad att de skulle sända programmet i repris. Och knappt hade vi lagt brevet på lådan förrän "De e Roxy Music på Konserthuset" dök upp i tablån igen! Den 22 oktober (-76) närmare bestämt.
Den här gången såg vi konserten tillsammans - förmodligen alldeles vimmelkantiga. Och Maggan spelade in ljudet, med hjälp av en handhållen mikrofon...vem brydde sig om att ljudkvaliteten inte var den allra bästa? Jag har lyssnat på den inspelningen en babiljard gånger! Jag kan vartenda ord i mellansnacket, varje publikreaktion, varje tonfall.

Som vuxen har jag faktiskt frågat SVT om man kan få köpa en kopia av programmet, men det går inte på grund av copyright gällande musiken.
Tack vare mejlinglistan Avalon kom jag för ett par år sedan över en piratkopia av inspelningen, men eftersom bandet har kopierats så oerhört många gånger går det nästan inte att se vad bilden föreställer.
Är det konstigt att jag blev lite fnoskig nu när TV visade konserten igen?!

Och hur kändes det då, så här 26 år efteråt? Jodå. Men...jag minns inte att konserten/TV-programmet, som redigerats av TV, faktiskt inte var mer än en timme långt.
Och jag hade definitivt glömt att Eddie Jobson (elfiol, keyboards) kvällen till ära hade vit skjorta och röd kofta...
Och kolsyresnön som faller på bandet under Dylan-covern "A hard rains a-gonna fall" hade jag helt förträngt.
Och...Bryan Ferrys kråmande, kvidande...gick han på droger? Eller var det bara jobbiga maner till följd av intensivt turnernade?

Både Margareta och jag tycker det känns ofattbart att det gått 26 år sen vi sist såg det här. Att vi nu är åtta år äldre (39) är vad Bryan Ferry var 1976 (31 år)!
Vad hade vi tyckt om Roxy Music om vi hade varit 13 år i dag? Att de var ett gäng gamla fossiler och att det var oansvarigt av SVT att upplåta programtid åt nånting som inte en människa längre mindes?
Och, om vi var 13 år nu, vilka hade i så fall varit våra idoler? Jag vill gärna tro att det skulle vara Kent, men vad vet man.

Bryan Ferry är numera en gammal gubbstrutt på 57 år. Hans senaste skiva, Frantic, är i och för sig riktigt bra, men jag har svårt att tro att han värvar några nya fanns.
Har han själv sett konserten på Konserthuset?
Om inte, kan jag skicka ett band. Den här gången spelade jag förstås in konserten på video.... [12 oktober]

NYTT IGEN
Jaha, det blev lite nytt på den här sidan igen. Jag tyckte att det blev lite för brett förut...och för lång spalt till vänster.

Har i dag fattat ett beslut som inte var lätt. Jag var inte ensam om det, och det känns ju alltid bättre förstås, men i alla fall.
Varför ska man alltid vara så förbannat duktig? Jag tänker dels på det Anna (i spalten till höger) skrev i sin dagbok när hon var förkyld, dels på min egen situation.
Till mig brukar en del personer säga: "Du får inte vara så sträng med dig själv, Kicki!". Nähä? Men om man har övat på det i ett helt liv, då?
Ibland känns det som jag är två personer.
Den ena försöker hela tiden puckla på den andra allt vad den kan och hävdar envist att den vet vad som är det enda rätta och riktiga.
Den andra personen är totalt tvärtom, men vägrar ändå att låta sig tystas helt.
Man kan bli trött för mindre. [9 oktober]

OCH HEJ VAD DET GÅR!
Det har blivit en del jobb med hemsidan i helgen. Jag har nu lagt till avdelningen böcker. Hade glömt bort hur många undersidor det fanns...och alla länkar som skulle fixas till. Skönt att det är gjort i alla fall.
Jag har även börjat föra över gamla just nu-texter från Torget och hit till Spray. Men det tar ju ett tag innan nästan tre års dagboksskrivande blir klart...
Borde lägga in lite ankarpunkter i slutet av alla sidor, men jag vet inte hur man gör det i Dreamweaver, och nu är jag för trött för att ta reda på det.

I går tog jag ned sommargardiner i kök, kontor och vardagsrum. Och strök alla de andra gardinerna innan jag satte upp dem. Inte sååååååå jätteroligt, men det blev ju väldigt fint efteråt.
Så nu är sommaren definitivt över.

I fredagskväll satt vi och slötittade på Musikbyrån, och vad får se i slutet av programmet? Jo, bilder från Roxy Musics konsert på Konserthuset i Stockholm, januari 1976! Som visades i april samma år, som jag såg, och som var anledningen till att jag började gilla dem! Nästa fredag visar Musikbyrån konsertern igen, på SVT2. Jag tror jag svimmar! En intervju med Bryan Ferry utlovades också.
[6 oktober]

HATA NETSCAPE
Så här var det inte förr! Då brukade jag älska Netscape och hata Internet Explorer.
Så icke nu.
För liksom 99,99 procent av alla internetanvändare har även jag gått över. Explorer för Mac OS X är en alldeles förnämlig webbläsare, tycker jag. Och i den ser min nya hemsida riktigt bra ut! Men i Netscape 4* blir det inte alls som jag vill...HATA!
Jag använder Dreamweaver 4, ett av marknadens tyngsta webbpubliceringsprogram, inte vilken liten skiteditor som helst. Varför blir det korrekt i Explorer men inte i Netscape?
Jag tror att det är stilmallen som tjorvar till det. Länkar som inte ska vara understrukna får illblåa linjer under sig, fast inte alla länkar.
Den utmärkta boken Dreamweaver för dummies stöder mina teorier om stilmallar.
Jag ser hos Nedstat att 81 procent av mina besökare kör med Explorer. Om resten av er ser nåt som verkar konstigt får ni gärna höra av er ! Dock tvår jag mina händer och skyller allt på Netscape som tydligen inte kan komma överens med Microsoft om hur de egentligen ska ha det.
Jag säger: Vad är det för fel på standardisering?!
I Netscape 6 ser det bättre ut än i 4*, med undantag för de sporadiska blå linjerna.
Ack ja, ack ja, ACK JA.
Hörde jag någon säga "dagens i-landsproblem" med ett ironiskt tonfall...? [3 oktober]

FLYTTLASSET GÅR!!!
Klockan är 22.06 och vad gör jag? Sliter mitt hår, rotar bland mappar och filer, kollar länkar...
...och tar ett beslut: Nu jäklar lägger jag ut den nya sidan på den nya adressen!
Det fattas fortfarande sidor (bland annat om böcker), men jag får lägga till eftersom. Om jag inte lägger ut nu kommer det aldrig att hända, känns det som.

*drar ett djuuupt andetag*
*SWISCH* [2 oktober]

OCH TIDEN DEN GÅR
Uj, uj, uj vad dagarna ramlar iväg, redan 1 oktober. Snart är det dags att hänga upp julgardinerna - jag som inte ens tagit ned sommargardinerna än.

Jag måste verk ligen göra slag i saken och göra färdigt min nya hemsida. Dels håller jag på att växa ur Torgets usla små 3 MB, dels är jag trött på det här utseendet.
Men hur ska man hinna? Att jobba med Photoshop och Dreamweaver är skojigt, men det slukar eoner av tid...

I går hann jag göra ganska mycket hemma trots allt:
• Planterade lökar (snödroppar, pärlhyacinter - har dock fortfarande kvar en binge av dem och vet inte vad jag ska göra med högen med pingstliljor)
• Rensade bort en del vissande blommor ur rabatten (fy tusan vad kallt det var!)
• Städade övervåningen (herre gud vad skitigt golvet blir - har alla barn alltid smutsiga strumpor?)
• Kokade sylt av blåbär och jordgubbar som vi hade kvar i frysen (att blanda jordgubbar och blåbär i stället för blåbär och hallon är en djupt underskattad smaksensation)
KVAR ATT GÖRA:
• Ta ner sommargardiner i kök och vardagsrum, stryka höst-/vintergardiner och hänga upp dem (åh, vad tråkigt!).
• Fortsätta röja i rabatterna (suck, så tråkigt).
• Städa bort tomatplantorna från inglasade altanen (jag kräks snart på tomatplantor).
• Sortera och stryka mastodonttvätten som ligger i korgen (usch - sen ska dessutom allt in i garderober och lådor)

Cityakuten är så sorglig just nu. Kommer doktor Greene att dö redan i nästa avsnitt? Kommer Carter nånsin att få ihop det med Abby?
Min man kom föresten på att killen som spelar Rocky Romano, Paul McCrane, hade en roll i kultfilmen Fame från 1980. Då var han blott 18 år! Om man försöker föreställa sig att Romano rätt vad det är brister ut i sång eller dans känns det ganska bisarrt.

Varför växer barn i sådana ryck? Plötsligt har inte Simon ett enda par strumpor där inte hälen hamnar under hålfoten. Och vart tar alla vantar vägen? Slits de så hårt att de till sist faller sönder i ett moln av fibrer? Mystiskt. [1 oktober]

Upp igen