Just

OCH NI TRODDE ATT JAG LÅG OCH SOV!
Jodå, jag är fortfarande här. Obruten! Märkligt, med tanke på den dag jag haft.
Uppe med tuppen (dvs 06.50, lite jobbigt eftersom jag släckte 00.30 i går) för att skicka barnen till skolan, konstaterar att "den tiden i månaden" börjar i dag, snabb frukost, laddar tvättmaskinen, promenerar till kyrkan för att fira första advent med barnen på Mimergårdens gröna avdelning. Både Märta och Simon sjunger naturligtvis förstklassigt.

Tillbaka till skolan med Märta för att träffa skolläkaren och diskutera Märtas knän. Kommer fram till att det nog inte är växtvärk men heller inget farligt. Kan ha att göra med senfästen runt knäskålen.

Tillbaka hem för att sova en stund på soffan, men får tänka om eftersom det snöat typ två decimeter.
Skotta, skotta, skotta.
Går in och värmer mig ett par-tre gånger eftersom tummarna hotar att falla av.

Sopar av bilen och sätter i motorvärmaren eftersom jag ska åka ned på stan och shoppa med Märta när hon slutar skolan. Inser att hela bilen är insvept i pansar-is på grund av det underkylda regnet. Försöker lite lamt att hacka fram fönstren med en isskrapa, men förstår att här krävs annan ammunition.
Går in och hämtar hårtorken.
Efter längre tid än ni tror är bilen så pass isfri att jag kan köra in den i garaget, sätta i motor- och kupévärmare, och sedan stänga in den för rejäl upptining.

Kommer in lagom för att hinna slänga i mig lunch medan jag skummar igenom DN.
Märta kommer hem och vi åker på stan.
Köper svart linne på H&M till dansuppvisningen.
Springer till Tygcenter. Köper prickigt silvertyg för att sy skynke att knytas om höften för discouppvisningen, köper tunn lila trikå för att sy kjol med fransar och handledsdekorationer för aerobicsuppvisningen.
Snabbis på Hemköp för att handla middag.

Hem igen. Packar upp varor, tar ur tvättmaskinen och laddar torktumlaren för typ sjuhundrafemtielfte gången under dagen.
Högläsning med Märta.

Simon hem från skolan. Hjälper barnen med att snöra på sig skridskor, därefter direkt till spisen för att fixa middag.

Middag, kortspel med Märta, hjälper Simon med datorn, tömmer tvättmaskinen ännu en gång, pratar i telefon med mamma, pratar i telefon med Lars, fixar chips och dricka till barnen, tittar på Gladiatorerna, ryter åt barnen att nu är det tandborstning!

Svimmar av ensam framför TV:n efter att barnen lagt sig.
Väcker mig själv, krälar fram till datorn...go figure. [29 november]

NÄSTAN SOM FÖRR
Det här har varit den klart bästa veckan sedan jag blev sjukskriven! Jag kände det redan i tisdags, och det har bara blivit bättre. I går tyckte jag för första gången på jag-vet-inte-hur-länge att det var roligt att jobba, och det var en himla skön känsla.
I dag har det varit stressigt värre eftersom jag fick förskjuta min arbetstid (Lars är borta så jag skickar ungarna på skolan) och dessutom var tvungen att sticka ifrån en stund på eftermiddagen för att vara med på radion (en gång i månaden sitter jag i en flipp-eller-floppjury i Radio Jämtland), men ingen gång har jag känt panik eller "det här vill jag inte!".
Både i går och i dag tycker jag att jag har känt mig "som mig själv", helt enkelt. Det är fantastiskt!
Jag antar att det är nu som jag i-n-t-e ska kasta sjukintygen vind för våg och genast gå upp till heltid igen...för att sedan krascha en gång till.

I morgon ska jag gå till kyrkan för att lyssna på Märta och hennes klasskompisar som firar första advent och sjunger julsånger. Därefter följer jag Märta till skolläkaren, för Märta har klagat över att hon har så ont i knäna ibland. Både jag och Lars tror att det är växtvärk, men det får man knappt säga...
Efter skolan åker vi ned på stan för att handla tyg som ska bli kjol och höftskynke till dansuppvisningen nästa helg.
Förhoppningsvis hittar vi nåt extremt gott men ändå lättlagat till middag, åsså blir det dricka och chips eftersom det är fredag. Åh, vad vi ska mysa!
Fast innan dess hoppas jag ha tvättat typ tusen maskiner tvätt. Inte lika mysigt men tyvärr nödvändigt.

I går kväll sträckläste jag Anita Jekanders utmärkta bok Kartan och verkligheten som handlar om Jesus Alcala-affären. Spännande som värsta thrillern. [28 november]

LJUSET I TUNNELN?
Kanske, möjligen kan det vara så att jag skymtar ett ljus i min livskristunnel. Jag är inte alls säker, det pendlar ju så mellan olika dagar, men...i dag tycker jag ändå att det inte känns så där alldeles hopplöst när jag tänker på att det är meningen att jag så småningom ska jobba fem dagar i veckan. Det underlättas naturligtvis av att man har bra kollegor.
Tanken är väl att jag ska närma mig målet ett steg i taget, dvs efter att ha jobbat 50 procent ska jag upp på 75, för att sedan, ja, ni fattar galoppen.
Man ska inte ropa hej förrän man hoppat över bäcken, och i mitt fall känns den där bäcken som ett Niagarafall ibland, men... Det vore ju alldeles för bedrövligt om man inte tordes hoppas (ja, jag menar hoppas, inte hoppa).

Lite grand tror jag det beror på att jag fortfarande står förbluffande stadigt på benen trots att årets struligaste period för familjen Gustafsson har dragit igång nu.
*funderar*
Nu har jag tittat väldigt länge på meningen här ovanför, och jag vet inte om det är korrekt satsbyggnad eller ens begriplig svenska, men...
Vad jag menar är: Om jag kan gå in i denna orkan av aktiviteter som nu bryter ut för oss och klara mig helskinnad igenom, känns det som att jag kan lita på att jag klarar av att jobba också. Och hittills har det gått. På söndag är det första advent och jag darrar inte på manschetten. Än?

Det är svårt att analysera offentligt när man inte vill lämna ut för mycket detaljer, men jag kan väl säga som så, att det känns som att när jag krisade ihop i höstas så var orsaksspektrat mycket bredare än det är i dag. Jag vet inte om det verkligen är så, men jag hoppas. Vissa frågor har fått svar, vissa mål har pekats ut, och det känns bra.
Den rätt tunga Duktiga Flicka-ryggsäcken bär jag förstås fortfarande - ibland känns det som att jag gör det för att straffa mig själv!
Det är möjligt att det krävs några terapirundor igen, men jag har accepterat att det i så fall inte är att betrakta som bakslag utan fullt naturligt.

Det jobbiga/irriterande är att jag har så lätt för att hela tiden undra "varför kunde det inte vara si eller så? varför kunde inte jag vara si eller så?".
Jag tror det hänger samman med att det inom vissa områden är så oerhört svårt för mig att kunna skilja mellan vad det är jag vill och det som jag känner att jag borde vilja.
Exempel 1: Vad vill jag helst göra - 1) ägna en hel kväll åt repriser av Ricki Lake eller 2) Vita Huset?
Busenkelt: Vita Huset, eftersom jag gillar det stenhårt.
Exempel 2: Ska jag 1) finna mig i att jag inte är lika bra på att sjunga a vista som några av mina körkamrater, eller ska jag 2) lägga på ett extra kol här hemma och träna för att bli bättre (jag har litteratur i musikhyllan sedan drygt tio år tillbaka inköpt just för detta ändamål)?
Tja, jag väljer det minst orimliga, dvs alternativ 1, men det gnager ändå långt där inne att...well, go figure.
Det blir inte lättare av att jag dessutom inte är en helt prestigebefriad person. Jag önskar verkligen att det inte var så, men tyvärr. Vissa mönster i ens personlighet verkar svårare att befria sig ifrån än den svåraste cancer, ändå handlar det om ens egen vilja!

Bah, nu säger jag god natt. Ska upp tidigt som fan i morron. [26 november]

EN BÄTTRE DAG
Har äntligen lyckats skriva en bokrecension som borde ha varit färdig för flera veckor sen.
Men det tog förbluffande lång tid, så jag hann inte med så mycket av det jag tänkt göra.
Är inte bra i nacken. Det är olika från dag till dag, och i går kände jag mig riktigt bra, men i dag är det tillbaka igen. Det är som att jättestarka spänningar håller fast nackkotorna och jag kan inte få bort det. Jobbigt... [25 november]

SUR & GRINIG
Ja, det är vad jag är. Känner mig premenstruell en vecka för tidigt. Och jag vet inte riktigt varför? Tror det är för att jag är så dålig på stress&press nu.
I går hade vi goda vänner på middag och det var jättekul, men jag har varit rätt trött i dag. Inget bra utgångsläge, med tanke på att vi hade drygt tre timmars repetition i Östersunds Stora kyrka inför julkonserterna, samt att det var vinlotteri på kvällen och jag var värd, vilket innebär att man står för kaffe&fikabröd. Och då vill man ju gärna att det ska vara hembakat.
Flämt, flämt. Men nu är det klart och i morgon är jag ledig och kan få lång sovmorgon. Puh.

Annars börjar en jobbig tid nu. Jag vet inte om jag redan berättat att Lars julkonserter med Trion krockar med mina körkonserter SAMT barnens dansuppvisningar? Och så ska man försöka göra jul hemma...
Jag känner hur det blir som en dimma i hjärnan varje gång jag tänker på allt pusslande som ska till. Och att jag inte orkar tänka mer än en dag framåt.
Men efter den 8 december lugnar det ned sig igen. Så då kan man börja handla julklappar. Gud, jag blir jättestressad när jag läser i nätdagböckerna om hur mycket folk redan har handlat!
Kom just på en grej: Var är Märtas lucianattlinne? Och passar det? Måste hon ha nytt?
Förra året chockade jag både mig själv och omgivningen med att längta efter julen och det redan i oktober. I år är det inte så. Jag har gått en snabb vända bland Åhléns julpynt men uppfattade egentligen inget av det.

Jag har för mig att jag redan har skrivit det här (fast jag kan inte hitta det), men det kan vara så att jag måste köpa en ny styrkula. Samma modell som jag har på jobbet. Kulan jag köpte är för stor och trög för mig. Hur jobbigt känns inte det? Uttrycket "pengar i sjön" springs to mind. [24 november]

SÅ VAR DET FREDAG IGEN...
...men fredagsmyset blir lite annorlunda eftersom far i huset är på konferens med jobbet.
Men chips, ostbågar och dricka blir det som vanligt. Och Gladiatorerna. Och när Lars är borta brukar barnen sova i dubbelsängen med mig, men vi får väl se hur det går i kväll eftersom Simon är förkyld och hostar.

Ofta drömmer jag om att bli ekonomiskt oberoende. Vinna 50 miljoner på Lotto. Vad är det första jag skulle göra? Säga upp mig. Eller åtminstone ta tjänstledigt ett år och fundera på saken.
Resa, bygga hus, nya bilar. Resa ännu mera. Njuta!
Ja, ja, jag vet, man inte köpa lyckan, men man kan i alla fall köpa sig oberoende. Slippa en del bekymmer.
Jag brukar fantisera om hur hela familjen åker till New York (flyger första klass, förstås) och bor på nåt glamoröst hotell — Waldorf Astoria, till exempel.
Vi tar med oss en kompetent barnflicka så att vi kan gå ut på kvällarna. Gör roliga saker, ser roliga saker, shoppar roliga saker.
Man kan väl få drömma?

Pratade med en person i kväll och fick veta en del saker som nu känns ungefär som när man får en sticka i fingret. Det är inte så stort men jävligt irriterande. Och svårt att glömma bort, för så fort man ska göra någonting så känns den.
Och jag kan inte bedömma om min reaktion är överdriven eller rättmätig.

I dag är det 39 år sen John F Kenndy mördades. Läge att se om Oliver Stones JFK kanske? Den är bra, men man måste passa sig så att man inte tror att varenda scen utgör Den Definitiva Sanningen, även om det känns som att ja, det måste ha varit så det gick till. [22 november]

NI HAR VÄL SETT AZTRID?
Den lilla azurmesen är en ornitologisk sensation. Den har har bara observerats i Sverige två gånger, 1786 och 1993, men nu i november dök den upp i Mastungsbyn, strax söder om Kiruna.
Ornitologer från hela Skandinavien vallfärdar till platsen medan Aztrid, som byborna kallar henne, verkar ta det hela med ro. Azurmesen håller i vanliga fall till i Sibirien, så man kan fråga sig varför just den här lilla pippin tyckte att Norrbotten kändes bra? Kompassen verkar ha fått sig en törn.
Ni som läser mig regelbundet vet att jag har ett gott öga till småfåglar. Dock inte så gott att jag kastar allt jag har för händer och sticker till Aztrid, men det är det många som gör. TV och tidningar rapporterar om fågelskådare som bara måste få se den rara azurmesen, och byborna är vinnarna. Pizzerior och vandrarhem har glada dagar, och folk lägger ut hur mycket fågelmat som helst för att Aztrid inte ska tvingas till andra platser och leta mat.
Det är så rart att jag nästan blir rörd!

I dag har det varit en bättre dag, mycket bättre. Träffade V på vår företagshälsovård, och hade ett bra snack med henne. Hon är fantastisk på många sätt, men framför allt för att hon ser rakt igenom en. Inte på ett otäckt sätt, utan på ett bra, men visst skulle polismakten dra nytta av en kraft som V.
Man kan helt enkelt inte förställa sig för henne. Hon kan i och för sig spela med så att man får ta saker i sin egen takt, men inom loppet av några sekunder har hon hela situationen klar för sig.
Hur blir man sån? Det måste vara medfött!

I går såg vi From Hell med Johnny Depp och Heather Graham i huvudrollerna. Eftersom mitt specialarbete i trean på gymnasiet handlade om Jack the Ripper anser jag mig lite insatt i ämnet, så jag var nyfiken på hur filmen skulle klara sig inför mina kritiska ögon. Och?
Jodå, för all del. Miljöerna var bäst. Precis, precis så där måste det ha sett ut i Whitechapel 1888. Puben Ten Bells (finns fortfarande kvar!), gatorna, gränderna, prången. Själva storyn var väl också okej, men slutet var skitdåligt. Och nog märktes det att det stod i Heather Grahams kontrakt att hon inte behövde se lika skitig och härjad ut som de andra kvinnorna... [21 november]

TRODDE NI...
...att jag hade kastat in handduken? Näerå! Men man får inte bli alltför mycket slav till sig själv. Ids man inte uppdatera så ids man inte.
Men till skillnad från vissa (säger inga namn, men en viss klubba med kola och choklad springs to mind...) tänker jag fortsätta att skriva så gott som varje dag.

I går var jag och träffade doktorn. Inte samma som förra gången (naturligtvis), men en helt okej person. Jag är nu sjukskriven på halvtid till och med 12 januari, och det känns bra.
Å andra sidan: Det känns inte bra eftersom jag vill vara stark, pigg och glad. I stället är jag mest svag, trött och allvarlig.
Det som känns bra är förstås att jag inte behöver känna pressen att jobba varje dag. Jag får vara hemma, ta det lugnt, pyssla på i största allmänhet. Skönt.

Det jobbigaste just nu är att det surrar av tankar i skallen så förbenat. Från det att jag går och lägger mig fram tills jag går och lägger mig ett dygn sendare. I alla fall är det så när jag jobbar. Tusen miljoner frågor som jag inte hittar några svar på, och frågan är om det rätta är att besvara dem? Det känns bara som jag springer runt i cirklar i stället för att sitta stilla, lugnt och tryggt. Jag kan inte komma på några konstruktiva lösningar alls.
*uuuuuäääääähhhh* Vad jag är kräkless på allt detta!!!

Märta gjorde sin prao i går. Det gick jättebra: "Det var bara en gång jag hade tråkigt, och det var när jag inte hade något att göra. Men inget av det jag gjorde var tråkigt". Kvinnliga pensionärer som handlade på Prix i går lär ha fått nåt vått (säg de tre sista orden flera gånger i följd!) i ögonvrån.
Roligast var att två killar från en sjua också var prao den dagen. Jag tror de var mer besvärade än Märta...

I dag när jag handlade på Åhléns blev jag riktigt glad. Jag var bara in en snabbis för att köpa ansiktsservetter och bomullspinnar, men den kvinnliga expediten kände igen mig och lät mig få en present (små flaskor med rengöringslotion och ansiktsvatten) trots att jag inte handlade för mer än 100 kronor. Plötsligt känner man sig som En Viktig Person! Guldkant på vardagen.
Eftersom ÖP bara ligger tvärs över gatan från Åhléns springer jag där nästan varje dag som jag jobbar, så det är klart att personalen måste känna igen en till slut, men det är ju trevligt när de dessutom verkar uppskatta att man går dit.

Och! I mars blir det Barcelona fyra dagar med jobbet! Kul! Hela personalen får åka, dock i tre olika omgångar för att inte det ska bli alldeles tomt på bygget. Tyvärr krockar det lite med min 40-årsdag, så därför har jag redan i dag varit tvungen att bestämma mig för vilken dag jag ska ha 40-årsfirandet, samt meddelat detta till de på jobbet som jag tänkt bjuda. Förhoppningsvis kan de åka antingen datumet före eller efter min 40-årsdag.
Men det känns nästan lite fånigt att redan nu börja bjuda in och planera sånt...! Jag menar, det är ju inte förrän i mars! [20 november]

DUKTIGA KICKI
I morse klev jag upp klockan 08 för att hinna med allt jag skulle hinna i dag.
Det första jag gjorde var att ta bort lakanen ur sängarna och sedan tvätta dem.
Frukost, kollade tidningarna, röjde i köket, upp till skolan för utvecklingssamtal med Märta och hennes fröken.
Tillbaka hem, fixade mat åt fåglarna samt skottade hela garageuppfarten. Grejade mera med tvätten samt satte en deg.
Allmänt plock i köket samt övade körsång.
Bakade ut brödet, fortsatte med tvätt samt började bädda sängarna.
Puh!
Ska strax tvätta håret så att det är klart innan kvällens körövning.

I morron ska jag till doktorn igen. Jag trodde när jag först blev sjukskriven på deltid att när de fem veckorna var över skulle jag klara att jobbal 60 eller 75 procent, men så känns det inte alls nu. 50 är mitt max! Jag funderar även på om jag borde vara sjukskriven helt och hållet, men kan inte komma fram till någonting. Får väl se vad samtalet med doktorn ger.

Min kloka kollega Anna och jag pratade i torsdags om att man kanske inte måste uppfinna hjulet varje dag på jobbet. Typ utveckla, utvecklas, utveckla. Man kan vara jättenöjd med att gå på jobbet och när man kommer hem känna att man gjort det man ska!
Jag funderade ganska mycket på det där och tyckte att det kändes bra, men sen började jag lägga pannan i djupa veck igen. Känna att man gjort det man ska...men vad är det då? Vad är det jag ska göra egentligen? Mätt med min egen måttstock duger det inte för mig med att "bara" jobba. Jag borde ha bättre koll på ditten och skicka ut massmejl till alla om datten. Jag borde se till att blablabla och jag borde verkligen blablabla.
För mig är det så att om någon säger "det där kanske man skulle kunna göra på webben?" eller "kan du lägga ut den där olyckan/branden/whatever på webben" så ska jag alltid kunna säga: Det är redan gjort.
Om nån kommer med ett uppslag tar jag med andra ord ofta det som kritik mot att det inte redan är gjort. Ni kanske kan ana att det blir lite jobbigt ibland...
Jag tror det här stämmer in i ett mönster som kom fram under samtalen med min terapeut, nämligen att jag inte får misslyckas eller göra fel.
Det visade sig att jag kunde sitta och berätta om kritik jag fått för hur länge sen som helst, inte bara rent allmänt utan nästan med sjuklig detaljrikedom.
Bland annat kommer jag ihåg en skrivövning vi hade på Journalisthögskolan 1984 (eller var det 1985?!) så intensivt att den kunde ha ägt rum i går. Jag minns vad jag skrev, vad läraren kritiserade, vad jag sa till honom, vad det var för väder ute, att jag köpte några veckotidningar på vägen hem samt en jättestor Marabou mjölkchokladkaka.
När jag kom hem eldade jag upp det jag skrivit i slasken, lade mig på sängen och läste, tryckte i mig chokladen och låg sen och sov en stund.

Förra månaden berättade jag om den där hästen som upptäckte att den inte alls behövde gå kvar i sin trånga hage utan hade hela prärien att erövra.
Jag försöker verkligen att tänka på hästen, men det känns som att just nu är jag bara staket och inte häst alls, om ni förstår... [18 november]

LITE NYTT
Har i dag ägnat nästan fjantigt mycket tid åt den här hemsidan. Och allt är Netscapes fel!
Det började med att jag tyckte att Tahoma var ett mycket snyggare typsnitt än Verdana, så då ändrade jag i stilmallen.
Sen hörde Karin av sig och meddelade att i Netscape gick det minsann inte att se vilka författare jag ofta läste. Nähä?
Eftersom Netscape är känsligare för fel i koden än vad Explorer är, och eftersom jag vet att stilmallar ofta tjorvar till det, började jag jobba i kodläget i Dreamweaver. Och jobbade. Och pillade. Och jobbade. Och pillade.
Med tanke på hur länge jag suttit och grottat i dag borde den här sidan kunna skjuta upp fyrverkerier vid det här laget, men i stället handlar allt slit bara om att den här texten ska se ut som jag vill i Netscape. Cirka 5 procent av mina besökare använder Netscape... Känn er hedrade!
Jag fixade lite med menyerna också, framför allt så har alla dagböcker jag länkar till fått en egen meny.

Som vanligt har jag haft en massa planer för allt jag ska hinna med under helgen. Som vanligt har jag nästan inte gjort nånting av det jag tänkt. Håhåjaja.
Dock lyckades jag&maken i alla fall fixa nytt vatten till Märtas akvarium.
Har jag berättat om akvariet? Jag tror inte det. Märta fick det när hon fyllde 9 år eftersom hon inte kan ha några andra djur (både hon och jag är pälsallergiker). Det är inget stort schabrak utan rymmer bara 45 liter.
Tre platy, tre guppy. Så såg startkitet ut. Efter någon vecka två malar och en algätare. Och sen tio neontetror.
Sen råkade mamma (jag) spilla i på tok för mycket mat så att vi blev tvungna att storstäda hela akvariet. Två av platyfiskarna samt fyra neontetror kola vippade. Vojne, vojne! Men sen stabiliserades läget. Både platy och guppy föder levande ungar, och återväxten ser väldigt bra ut. Massor med små yngel gömmer sig under vattenväxternas blad - först ser man dem knappt. De äldsta simmar nu fritt omkring och är inte längre rädda för att bli uppätna av sina större släktingar.
Jag har inte varit någon akvarieentusiast tidigare, men faktum är att det är ganska vackert att sitta och titta på. Och Märta är nöjd. [17 november]

ORKAR INTE...
...mer än att uppdatera dagensavdelningarna i dag. [16 november]

EN ÄNNU BÄTTRE DAG
Mindre svajjig i dag än tidigare i veckan, men så var jag ju ledig i dag också. Och, som vanligt: "Det är alltid värst från morgonen".
Tack till er som har svarat på min fråga om jag blivit plågsamt privat. Jag läste själv igenom allt jag skrivit i höst för att se hur detaljerat det egentligen var, och....n jae, jag gav mig själv godkänt, trots allt. Det vill säga: Jag var inte så otroligt utlämnande vare sig det gällde mig eller omgivning, ej heller grottade jag ned mig i ...typ slemhinnor och liknande.
Eller?! Ack ja, ack ja.

Det som förvånar mig är att den största pressen i mitt liv är jobbet. Varför? Jag jobbar med saker som intresserar mig, jag känner alla, de flesta av dem som jag jobbar med har varit mina kollegor i massor av år. Jag har inte blivit tvingad till mina arbetsuppgifter, utan tvärtom valt dem själv.
Ah, what the hell.
Just nu är Stanley Cubricks filmatiserade version av Stephen Kings The Shining typ 900 procent instressantare än mina tankar här, därför: Au revoir. [15 november]

EN BRA DAG
I dag var det faktiskt en riktigt bra dag, i alla fall större delen av dagen. Det var rätt bra tryck i nyhetsflödet, och då är det alltid roligt att jobba (även om jag just nu inte klarar så mycket stress och press, marginalerna har krympt).
Inte så trött i dag som förut, orkade till och med tvätta håret i morse.
Men ibland känner jag hur processerna i min skalle liksom...tar ut allt annat. Jag kan se folk rakt i ögonen och inte höra ett ord av vad de säger. Intressant.
Jag och Anna brukar ibland förfasa oss över dagböcker där all gräns för vad som är privat har upphört. Man lägger ut bilder på recept på antidespressiv medicin, man beskriver i detalj och med fullständiga namn de mest tabubelagda konflikter, man diskuterar sina flytningar, sexleksaker och så vidare.
Ibland funderar jag om jag håller på att passera gränsen? Kom gärna med synpunkter, antingen via mejl eller i gästboken.
Det är ju en skillnad mellan att vara personlig och att vara privat, och tidigare har jag varit betydligt restriktivare med att skriva om sånt som är "jobbigt". Visst har sjukdomar och annat elände ett allmänintresse, men hur kul är det att alltid lyssna på samma visa...?
Jag är lite osäker. Å andra sidan har jag aldrig fått så mycket respons på det jag skriver som nu...

I dag dammsög jag kök och hall när jag kom hem från jobbet, sen stoppade jag köksmattan i tvättmaskinen. Om jag verkligen ids tänker jag tömma diskmaskinen (hata!), men that's it. Lassegubben jobbar i kväll så det blir fil och mackor och kokt ägg till middag för mig och kidsen. Kvällen tänker jag tillbringa med att läsa och titta på TV.
I morgon blir det till att kavla upp ärmarna och ta itu med tvätten och kanske torka golvet i köket, kanske till och med baka bröd. Men i morron är jag ledig och har med andra ord tid för stök!
Nu tänker jag gå och läsa DN som jag inte hann med i morse. [14 november]

MÅSTELÄGGAMIGITID, MÅSTELÄGGAMIGITID
Om man lägger sig strax efter klockan 21 men ligger och läser tills nästan 22.30 och sedan inte somnar förrän framåt 23.30-24, då är det ju inte så stor vits, va? Med att lägga sig tidigt, menar jag.
I går var det dessutom världens jävla...cirkus som drog i gång så fort jag slöt ögonen. Jobbet-hemmet-vem är jag-ska jag hinna-jellp!!!
I kväll ska jag därför släcka lampan ovanför huvudkudden 21.00 och inte en minut senare! Hör ni det? En mer relevant fråga: Hör jag det?
Jag hatar att pendla hela tiden. Mellan "nej, nu fan måste jag jag läggas in" och "men gud, vad jag är konstig, det här fixar jag ju hur lätt som helst".
Hemma är jag aldrig panik. Bara när jag nyss kommit från jobbet.

Har jag nämnt att jag är less på att älta mig själv hela tiden? Jag kreeeeks snart.

Astra, Mount Sinai School of Medicin, Karolinska institutet. Några av mina besökare kommer därifrån. Det låter väldigt lärt, på nåt vis.
Nej, fan. Det blir inte roligare än så här i dag. [13 november]

LUGN OCH PANIK
Hur mår jag egentligen? Jag vet inte. Pendlar mellan lugn tillförsikt och smygande panik. Ibland känns det som att jag kan nog jobba 100 procent redan nästa vecka, ibland känns det som om jag måste sjukskrivas på heltid.
Ibland tänker jag på jobbet och funderar över roliga saker man kan göra, ibland tänker jag på jobbet och vill aldrig mer gå dit.
Ibland känner jag mig vis som moder Theresa, ibland känner jag mig som en vilsen 11-åring.
Och jag tittar på Kända Människor Som Gör Svåra Saker: Margot Wallström (EU-kommissionär), Göran Persson (statsminister), Madonna (megastjärna), Nicole Kidman (skitduktig skådis och supersnygg), Christina Jutterström (überkucku på SVT)...och hela tiden undrar jag hur de klarar av det. Jag som tycker det känns jättejobbigt bara att lägga upp ett par joggingbrallor åt Märta.
Jag borde... jag borde.... om jag bara... om andra kan så...

Cityakutens senaste avsnitt: Vilken chock! När det minst sagt oväntade hände dr Romano skrev jag till i TV-soffan så att barnen blev rädda, och de satt på övervåningen.
Vad ska nu hända? Blir dr Corday räddningen? Det är vad jag tror!

På annonsavdelningen på jobbet har det länge funnits en sorts Godismaskin Petite: Det är en ganska grund form med godis i två prisklasser, fem eller tio kronor. Systemet funkar om alla betalar, blir det för mycket svinn tas godiset bort.
Nu har de satt en sån där godisgrej på centralredaktionen också! Madre Mia, den står precis bredvid kaffeautomaten. Det är svårt att vara ståndaktig, men faktum är att jag lyckades med konststycket att inte handla där i dag.

Sedan Lars (och därmed vi) började med Montignacmetoden har vi i stället för vanligt godis ätit mörk choklad med minst 70 procent kakao, för det är tillåtet. Det har ju rätt länge varit "rätt" också, lite så där "vuxengodis som bara vi verkliga kännare förstår att uppskatta".
Men faktum är att rätt sort är supergott! Valrhona är märket för le connaiseur, men Marabous 70 procentiga choklad är nästan godare ändå. Påminner om ischoklad på ett mycket sympatiskt sätt. Jag vet inte varför, men de skriver in ett ord om den på sin egen hemsida, därför länkar jag inte till dem, pilutta Marabou! [12 november]

SÅ HÄR SVARAR JAG:
(Ett frågeformulär som jag snott rakt av från Lena!)
1. Om du kunde bygga ett hus var som helst, var skulle det bli?
Vi trivs visserligen jättebra där vi bor, barnen har sina kompisar osv, men jag tror jag skulle vilja bo nånstans längs Storsjön där man ser mycket vatten och mycket fjäll. Rent estetiskt alltså.
Men om man verkligen ska fantisera skulle jag gärna bygga ett hus i London, antingen i Kenstington eller Hampstead.
2. Vilket är ditt favoritplagg?
Polotröja.
3. Bästa fysiska detalj hos det motsatta könet?
Leendet. Glimten i ögat.
4. Vilken är den senaste CD'n du köpte?
Det var nog Lisa Nilssons senaste. Den är...vet inte riktigt vad jag tycker om den? Sådär.
5. Var är du helst?
Hemma. Eller i London.
6. Var är du minst gärna?
Transferbussen när man åkt på chartersemester och det är riktigt varmt.
7. Var blir du helst masserad?
Axlarna, nacken, ryggen, fötterna.
8. Vilket är viktigast: Stark i sinnet eller stark i kroppen?
Stark i sinnet. Fast det är ju inte dumt att vara stark i kroppen.
9. Hur dags vaknar du på morgonen?
05.30 när klockan ringer. Är jag ledig vaknar jag första gången vid 08, men sover gärna vidare till 10-11.
10. Vilken köksmaskin tycker du bäst om?
Elvispen.
11. Vad gör dig riktigt arg?
Vissa idioter som ringer till jobbet och tror att journalister ska kunna svara på allt från varför de inte fått sin tidning i tid till vilket telefonnummer Bengt Magnusson på TV4 har. Orättvisor. Motvind.
12. Om du kunde spela något instrument, vilket skulle de då vara?
Jag kan spela blockflöjt och ta ut min stämma på pianot, men jag skulle verkligen vilja vara en duktig pianist.
13. Favoritfärg?
Jag tycker inte jag har någon favorit längre. Det är så beroende av var färgen ska vara; kläder, tapeter, bilar, hemsidor - olika färger ser olika bra ut på olika saker.
14. Vad föredrar du: sportbil eller MPV?
MPV? Ingen aning. Sportbil? Nej tack.
15. Tror du på ett liv efter döden?
Nej, inte så att jag, Kicki, kommer tillbaka. Men nog undrar jag vart min själ egentligen tar vägen när jag dör. Kan energi bara upphöra? Måste den inte omvandlas till något?
16. Favoritbarnbok?
Oj, det finns många. Men generellt de svenska; Astrid Lindgren, Elsa Beskow osv.
17. Vilken årstid föredrar du?
Sommaren. Men även våren, den är så vansinnigt vacker.
18. Vilken hushållssyssla tycker du är tråkigast?
Plocka ut diskmaskinen! Sortera in tvättade kläder i lådor och garderober.
19. Om du kunde få en superkraft, vilken skulle det då vara?
Att kunna röra mig fritt i tiden.
20. Om du har en tatuering, vad föreställer den?
Har ingen, men i så fall skulle det nog vara något litet kinesiskt tecken som betydde nåt fiffigt om vishet.
21. Kan du jonglera?
Nej.
22. En person ur ditt förflutna som du önskar att du kunde gå tillbaka och tala med?
Pappa, eftersom han dog redan när jag var 20 och knappt hade börjat mitt liv som vuxen.
23. Vilken är din favoritdag?
Fredag. Den är så hoppfull på nåt vis! Och så är det fredagsmys.
24. Vad finns i bagageutrymmet på din bil?
Hm. Möjligen ett gammalt överkast till Märtas säng. Varningstriangel. En kasse urvuxna kläder som ska lämnas in till Röda korset.
25. Vilket föredrar du: sushi eller hamburgare?
Hamburgare.

I dag hade jag tänkt städa i köksskåpen för att få lite bättre ordning, men det har jag inte gjort.
Jag hade även tänkt byta lakan i barnens sängar, men det har jag inte gjort.
Vidare hade jag tänkt baka muffins med vetegroddar i, men det har jag inte gjort.
Ej heller har jag övat körsång, strukit tvätt eller sytt in mina HM-jeans.
Jag har inte sytt in Simons grå byxor, jag har inte gått igenom hans byrå för att ta bort alla urvuxna kläder.
Jag har inte ens tittat åt lapptäcket som ligger och väntar på att bli färdigsytt.
Men jag har uppdaterat den här sidan. Olé! [11 november]

SENARE SAMMA DAG
Ojojoj.
Jag säger det en gång till:
Ojojoj.
Har ni läst Expressens söndagsbilaga i dag? Susanne Ljungs krönika handlar om Yves Saint Laurents nya herrdoft, M7, eller rättare sagt, annonserna som marknadsför parfymen (artikeln finns inte utlagd, men Cecilia Hagen skrev i princip exakt samma story redan den 2 november i Expressen, den kan du läsa här).
En helnäck man vid namn Samuel de Cubber, före detta kampsportsmästare, visar upp hela härligheten ("sa flickan") för fotografen och alla andra som vågar titta (väldigt få tidningar publicerar annonsen utan väljer en snällare variant där man bara ser den nakna bröstkorgen).
Ursäkta mig medan jag torkar bort dreglet från tangentbordet...
Letar på nätet efter denna tårtbit hamnar man snart på en massa amerikanska sidor, och förvånas över att det riktigt stora samtalsämnet angående annonsen är inte att killen visar allt, utan att han inte är omskuren!
Jaha? På den intressanta sajten circumstitions.com finns bland annat en lista över kändisar som inte är omskurna (t ex Samuel de Cubber, det var därför jag hamnade här), med upplysningen att det i princip bara är i USA som pojkar regelmässigt omskärs. Annat är det i Europa, där får de ha sin vän i fred.
de Cubber finns även med kläder på. [10 november]

HEMBAKAT KAN ÄVEN VARA SÄMST
Brödet i går...nej, jag orkar inte prata om det. Gå till Dagens bild i stället.

Sitter och lyssnar på blandad pop i iTunes. Tänk att vissa låtar fortfarande är så bra fast man har hört dem tusen miljoner gånger.
En helt vetenskaplig topp tio-lista över världens bästa poplåtar just nu:
• Driving one of your cars - Lisa Miskovsky (allra bästast!!!)
• I wish - Stevie Wonder
• Black coffee - All Saints
• Gallow's pole - Led Zeppelin
• Lilla fågel blå - Staffan Hellstrand
• Private life - Grace Jones
• Open road - Gary Barlow
• We don't talk anymore - Cliff Richard
• What about Livingstone - Abba
• Autobahn - Kraftwerk

I morron är det måndag men jag är ledig och det känns bra. Söndagarna blir vilsammare, mindre ångestladdade. Man kan titta på en söndagsfilm som börjar klockan 21 utan att känna att "nu kommer jag att vara jättetrött i morgon igen!".

Jag har haft mejlkontakt med två personer från gamla delar av mitt liv. Den ena från grundskolan, den andra gymnasiet.
Ingen av dem har något med varandra att göra, och nuförtiden har jag egentligen inget med någon av dem att göra jag heller, men det fanns ju en tid när det var annorlunda. När man träffades varje dag, pratade, skrattade...(och v-ä-l-d-i-g-t mycket annat också, särskilt med den andra av de två personerna *host*).
Jag började fundera lite över de tiderna i mitt liv och...jag bara undrar:
Om vi kan sätta upp jättestora teleskop i rymden (Hubble) och se så långt med dem att vi faktiskt ser bakåt i tiden och snart kan se The Big Bang, varför kan vi då inte få komplett accsess till våra egna hjärnor och allt som finns lagrat där?
I William Gibsons framtidsromaner (där vi först kom i kontakt med begreppet cyber) har människorna små, små kortplatser bakom öronen där de kan sticka in små mjukvarustickor. I stället för att gå på bio, typ. Eller när de snabbt behöver lära sig nåt (ungefär som i The Matrix).
Varför kan man inte komma åt våra drömmar och tankar? De finns ju helt klart lagrade där uppe.
Och när jag ändå har ångan uppe, om vi med Hubbleteleskopet ser så långt att vi ser bakåt i tiden, varför kan vi då inte bygga en tidsmaskin (dessa tankegångar är lite inspirerade av att vi nyss hyrde The Time Machine med Jeremy Irons) ?
Den skulle inte funka så att man kunde kliva in i historien och prata med folk, förhindra världskrig och så, utan man skulle bara kunna observera. Erkänn! Visst undrar man ibland så man kan bli tokig över hur saker och ting faktiskt var och hur människor såg ut.
Inte för att jag är speciellt religiös, men villken slags människa var egentligen Jesus? Med tanke på att det är 2000 år sedan han levde och verkade har han haft hyfsad "staying power".
Hur såg han ut? Vad sa han? Vilka lyssnade? Vem var jungfru Maria? Hur gick befruktningen till? Vad tyckte Josef?
Eller ta romarriket. Hur fick de det att fungera? Varför gick det under? Hur sann är Gladiator med Russell Crowe?
Eller London under den första Elizabeth. Hur skitigt var det på gatorna, hur mycket stank det? Hur var drottningen? Varför gifte hon sig aldrig? Hur såg det ut på slottet? Vilka var det som gick på teatern? Hur såg Shakespeare ut? Skrev han verkligen alla de där texterna? Vem är den svarta damen i hans sonetter?
Eller Sverige under medeltiden. Skulle vi förstå någonting av det språk människor talade? Fanns det någon som var som Arn i böckerna av Guillou?
Ja, så där kan man fundera. Vad gör ni på era söndagar? [10 nov]

HEMBAKAT ÄR BÄST
Jag har inget emot vår nya bakmaskin, men ibland vill man baka större satser. Då är det bra att man har en hushållsassistent som flinkt knådar ihop stora degar.
Jag har snöat in på att göra det perfekta fullkornsbrödet. Bakar man bara med grahamsmjöl blir det smuligt, men på Cranks bakar de ju med just bara grahamsmjöl. Står det i deras kokböcker i alla fall.
Nu använde jag lite stenmalet vetemjöl (från Saltå) men bara vid själva utbakningen. I degen har jag även två ägg, ett rivet äpple samt saft och fruktkött från en mandarin. Spännande! Jag vill att brödet ska kännas smidigt och inte bara torrt.

Märta går bara i trean men har redan fixat sin första prao-plats. I vecka 47 får eleverna i 3-5:an praoa en eller ett par dagar om de vill, men bara om de lyckas fixa sin egen plats. Jag trodde förstås att Märta ville se hur det är att jobba som journalist, men tji fick jag. Hon ringde vår kompis Magnus som är butikschef på Prix här i Torvalla och frågade om hon inte kunde få vara där. Det fick hon.
Att vara på Östersunds-Posten är tydligen ingen utmaning. Man vet ju hur det funkar där! Och dit kan man ju gå när man vill.
Enligt Märta.
Jag tror inte att jag hade vågat fixa min egen prao-plats när jag gick i trean... [9 november]

HELGEN ÄR HÄR
Ovanstående rubrik är titeln på en låt som tuffa punkbandet Shit Kids från Östersund gjorde. Jag minns inte året exakt, men 1979 eller 1980 tror jag ligger sanningen nära.
Då betydde helgen fest, eller en desperat jakt på fest. Hänga utanför diskoteket Victor, hänga utanför ställen där det pågick fester, faktiskt vara inbjuden på fester.
I dag är det inte så. I dag betyder helg vila, rekreation. Umgås med familjen. Slappna av, spänna av. Sova ut.
Det var kul förut också, men egentligen är det kuligare i dag...

Jon undrar i min gästbok vilken sorts barn jag skulle få om jag kunde skydda dem från allting (han syftar på det jag skrev i går).
Jag vill inte alls skydda dem från allting. Jag vet att det inte går, och jag vill naturligtvis att de ska växa upp till starka, självständiga individer.
Vad jag försökte säga i går var att den förnuftiga och rationella delen av mig ibland inte har en chans att hänga med när den primitiva och helt ocensurerade delen exploderar.
Och ju äldre jag blir, desto mer inser jag att mina barns smärta kommer att göra ont även i mig.
Det är det jag menar med att inte kunna välja. När jag skaffade barn fattade jag faktiskt inte det, att barnen och det som händer med dem för evigt för alltid skulle påverka mig så mycket.
Jag är ingen kycklingmamma och har aldrig varit. Jag vill inte bli en heller. Men när det gäller vissa saker har man, som sagt, inget val. Jag önskar att jag inte behövde känna det jag känner, jag önskar att jag kunde kontrollera tigrinnan.
Men är vi inte så, allihopa? Inte fan vill vi förstå eller acceptera att vi inte är sårbara?!

Jag kom just på en sak som jag inte nämnt. Vid månadsskiftet oktober/november var det precis 20 år sen jag åkte till England och London för att jobba som au pair hos familjen Maxted.
Det kan inte vara sant...20 år?!? Hur gammal är jag egentligen? Jag minns ju alltihop precis som i går! [8 november]

NÄSTAN SOM FÖRR
I går satt jag i soffan och läste tills klockan var 01.30 (One night for love av Mary Balogh). Jag tyckte liksom att jag kunde det eftersom jag är sjukskriven på halvtid och inte jobbar i dag eller i morron.
Tja. Visst, jag behövde inte kliva upp förrän strax före elva i morse, men hela dagen har jag känt mig så där som jag gjorde förr i världen när jag var nattchef. Man jobbar fyra kvällar och är ledig fyra. Den första lediga dagen efter ett avslutat pass brukade jag räkna som "förbrukad", jag var så pass trött att det inte var någon idé att ta sig för med några stordåd.
Jag har börjat inse att om jag nuförtiden är uppe tills klockan 01 eller senare så är jag halvt "förbrukad" dagen efter.
Pucko.

Min styrkula från Kensington har kommit nu (se dagens bild). Man kan göra en ruskig massa saker med den, men jag börjat med de allra enklaste. Får väl se om jag orkar sätta mig in i alla programmeringar som är möjliga att göra.
Det känns i alla fall bra att slippa använda musen.

I går kom Märta hem från veckans andra danskväll. Tisdagar är det disco freestyle och onsdagar aerobics på Dawes dansskola.
I går hade ledarna bestämt hur eleverna ska stå på scenen när det är uppvisning i slutet av terminen. Totalt brukar så där 800 personer komma till två föreställningar, så självklart ser Märta och hennes danskompisar med spänning fram emot uppvisningen.
Men nu hade en av ledarna sagt att Märta ska stå längst bak. Hon som utan konkurrens är kortast av alla i hela gruppen, och med sina nio år en av de yngsta.
– De frågade om det var nån som blev lessen över sin placering, och sa att man fick säga till, men det tordes inte jag.
Jag kände hur den vilda tigrinnan vaknade inom mig och blev så där rasande upprörd över hur någon kan behandla MIN DOTTER på ett sånt sätt! Jag lovade omgående att jag skulle prata med ledarna nästa vecka, ja, jag hade faktiskt utan problem kunnat hoppa in i bilen och kört ned till Dawes redan samma minut.
Kan ni se det framför er? En störtförbannad morsa som med håret på ända och mord i blick stormar in i Dawes lokaler, trycker upp ledaren mot väggen med handen i ett järnhårt grepp om strupen och fräser rätt i ansiktet på henne att om inte min dotter står på första raden när det är uppvisning kommer jag att kontakta mina sicilianska vänner pronto.
Jag tror att Märta kunde föreställa sig, för hon bad både lite roat och halvförskräckt att jag inte skulle skrika och ställa till världens liv. Men det vore ju bra om jag kunde följa nästa gång så tordes hon i alla fall fråga...

Ibland blir jag nästan rädd för mig själv när jag reagerar så där med reptilhjärnan. För det är verkligen det, tigrinnan eller björnhonans ögonblickliga reaktion när man förstår att ens barn, flocken, på nåt sätt är utsatt!
Man hinner inte tänka nånting, det finns inget att ta hänsyn till annat än att MITT BARN ska till varje pris skyddas.
Jag har ibland reagerat på liknande sätt när barnen berättat om nåt som hänt i skolan eller på fritids. Alla fina paroller om att "allas barn är allas barn" och att man måste visa hänsyn och förstå att det finns barn som beter sig underligt beroende på att de har taskiga hemförhållanden osv upphör inom en nanosekund att gälla.
Jag blir extremt revirpissande, fäller ut alla klor och tvekar inte att gå till attack även om det blir blodigt.
Detta är förstås bildligt talat, och för det mesta lyckas man tämja vilddjuret inom sig ganska snart, men ni förstår kanske?
Jag antar att det är detta som är att vara förälder. Det kommer liksom med paketet. Och visst, man besinnar sig, man resonerar förnuftsmässigt, man kompromissar och försöker inför barnen att visa sig som den vuxna människa man faktiskt är.
Men djupt inom sig har man egenskaper som man faktiskt inte vet mycket om, för de används aldrig annat än i extremt pressade situationer: I krig, vid svåra olyckor med dödsfall, vid misshandel, kidnappning, tortyr, våldtäkt.
Och när man uppfattar ens egen avkomma som på något sätt hotad.

Jag vet nu att jag alltid kommer att känna så här för mina barn, resten av mitt liv. Jag kommer att fortsätta att tygla mig, skratta lite överseende eller skriva om det lite putslustigt som här på min hemsida.
Mina barn kommer att växa och möta motgångar, de kommer att få sina hjärtan krossade av den första kärleken, de kommer att gräla med sina bästa vänner och de kommer att tycka att chefen är en jävla idiot och jag kommer inte att kunna göra ett enda dugg åt det.
Hur klarar man av det?!
Jag vet också att det alltid kommer att kännas tomt när de inte sover hemma, att deras gamla rum alltid kommer att vara just deras rum även sedan de flyttat hemifrån och att jag aldrig någonsin har haft nån möjlighet att välja.
För så är det. Man skaffar barn och så här är det. It comes with the package. Man kan inte välja att låta dem klara sina konflikter och tro att man själv ska stå där helt oberörd, man kan inte välja att låta dem sova över hos kompisar och inte oroa sig för om de sover eller fick nåt kvällsfika innan de lade sig.
Man inser det kanske inte det där första året när man ändå är hemma hela tiden och de är så totalt beroende av en, men, tro mig, det kommer.
Och jag vet inte vad som är värst egentligen, den smärta som kommer att drabba dem eller det faktum att jag inte kan förhindra den? [7 november]

ATT JAG ALDRIG LÄR MIG
Om jag ska orka gå upp klockan 05.30 och börja jobba klockan 06.30 så måste jag gå och lägga mig senast klockan 22. Det spelar ingen roll att det känns som att "jomen jag orkar nog...jag ska bara se Vita huset och sen hoppar jag i säng". Det blir för sent!
Jag hör inte till de människor som somnar 30 sekunder efter att jag släckt lampan, vilket betyder att om jag lägger mig klockan 23 somnar jag i bästa fall klockan 23.30.
I kväll SKA jag släcka klockan 22, banne mig!
Jag vill så gärna läsa, jag vill så gärna datorisera, jag vill så gärna se nåt kul på TV, prata med min äkta man, bläddra i quiltingkataloger från USA (Keepsake kom i dag), men - jag måste lägga mig.

Dagens fågelfundering: Det är nog inte så att det inte är mindre korsnäbb som sitter i rönnen och käkar bär, utan en fågel som heter tallbiten. Eftersom den sällan är rädd för människan kallas den ofta för dumsnut. Va' dumt!
Tallbit finns inte i mina fågelböcker, men väl på internet. Ack ja! Om det här intresset fortsätter att växa till sig måste jag nog skola om mig till zoolog eller så. [5 november]

NU ÄR JAG HÄR IGEN!
Jag tog lite ledigt från hemsidan i går. Det var ju söndag, jag hade besök, den visade sig bli "den där tiden i månaden"...kände mig bara trött och initiativlös och ville hellre ligga på soffan och läsa ("Bakom den gyllne fasaden" av Gustaf von Platen, handlar om kung Gustav V, hans drottning Victoria och den tid de levde i).

Har äntligen gjort slag i saken och beställt en ny mus till min hemmadator. På jobbet har jag ingen vanlig mus utan en Kensington trackball, alltså en styrkula. Jag fick musarm (eller början till), och det kändes inte som det räckte att bara flytta musen från vänster till höger hand (ja, jag är vänsterhänt). Så min styrkula kör jag med högern, och så tänker jag göra hemma också.
Men innan jag kunde bestämma mig för vilken sort det skulle bli! En typisk Kicki-grej: Man får inte bestämma sig förrän man är helt 100 procent säker på att det blir r-ä-t-t.
Jag hade ju kunnat beställa exakt precis samma sort som jag har på jobbet, för den vet jag ju funkar bra för mig. Men. Den saknar scrollhjul, och det vill jag gärna ha. Men. De modeller som har scrollhjul ser inte ut som "min" kula. Kulan verkar större, det finns fler knappar. Fler knappar har jag inget emot, men jag har fått för mig att stor kula=sämre kula. Så jag har grunnat och grunnat tills jag blev riktigt less, och sen beställde jag den modell med scrollknapp som jag egentligen tänkt mig redan från början.
Håhåjaja. Räkna med utförlig rapportering om kulan när den väl kommer...
Anledningen till att jag inte beställt nytt pekdon (vilket urrkigt ord det är!) förrän nu är förstås att jag inte haft några problem förrän nu. I flera dagar har jag varit jättestel i vänster axel utan att fatta varför, men det är klart att det beror på musen.

Ledig i dag, jobbar i morron och onsdag. Känns hurdå? Jorå. Men eftersom jag ska på kör i kväll hinner jag inte titta på Cityakuten (sista avsnittet denna säsong!) och Vita huset när jag kommer hem. För då blir det för sent...
Bortsett från det känner jag mig lite...seg. Passiv. Orörlig. Humöret blir därefter också. Jag tror det är bra att få komma iväg på jobbet några dagar och "starta motorn". Men det är skönt att det bara är två dagar.
Jag är lite av/på-människa. Antingen snurrar jag runt som en virvelvind och gör, gör, gör, eller så blir jag parkinson-stel i både ord och handling.

Väninnan Johanna hälsade alltså på i helgen. Dottern Fanny, 2 år, följde med och lät sig villigt hanteras av de kompetenta barnskötarna Märta och Simon. Jag blev nästan rörd, särskilt över Simons tålamod. *sniff*
Johanna och jag gjorde som vi brukar när vi träffas, vi babblar och babblar tills det skummar i mungiporna. Trevligt, men det är snudd på att man får träningsvärk...

Fågelkorrigering: Jag har sagt att det är gråsparvar som sitter i rönnen, men det är pilfinkar. De är väldigt lika varandra, men gråsparvarna har lite annorlunda färgteckning på huvudet.
[4 november]

TRÖTT, TRÖTT
Jättetrött fortfarande. Känns som jag borde ligga och sova två timmar varje eftermiddag. Och snälla, det har inte att göra med att man blir pigg om man går ut i friska luften eller att man orkar mer om man äter bättre...

Jag nämnde som hastigast i en dagens ja-anteckning att vi skaffat bakmaskin. Den är faktiskt kanonbra! Brödet blir gott och det finns hur många recept som helst att hämta från bakentusiaster på nätet.
Anledningen till att vi ville ha en bakmaskin var att om man ska äta enligt Montignacmetoden så får man inte äta bröd som innehåller vitt, raffinerat mjöl eller socker. Att baka själv blir nästan ett måste, och då vill man ju komma så lätt undan som möjligt.
Men det är många år sen nu som bakmaskinen var årets julklapp. Vi fick verkligen bege oss till fackhandeln för att finna en, och där fanns det dessutom bara ett märke.
Med tanke på hur bra resultatet blir är jag lite fundersam över varför bakmaskinen inte är så vanligt förekommande i de svenska hemmen. Det är otroligt lättsamt; man mäter upp ingredienserna, häller ned dem i maskinen och sätter på. Sen gör man inte ett smack mer! Och efteråt kräver den teflonbehandlade formen minimalt med diskning.
Maskinen (Nordica Homebaker) var inte så fasligt dyr heller, 895 spänn. Den slanten tjänar man snabbt igen (om man slutar att köpa bröd, alltså). [2 november]

KORT UPPDATERING
Hinner inte skriva så mycket i dag, har för mycket att göra.
Snart är det middag, sen måste jag hinna duscha och tvätta håret innan jag hämtar Johanna och Fanny på flyget, och sen är det pelle i botten så att man hinner hem till Gladiatorerna!

Nytt besöksrekord i går igen: 120! Jag älskar er allihopa!

Kan inte avhålla mig från Duktiga Flickor-avdelningen: Pratade i dag med Helena, och kände hur jag nästan ville åka dit och med våld binda fast henne i sängen så att hon får vila. Lilla gumman, sluta vara så sträng mot dig själv!
Har vi hört den förut? Jag tror jag ska göra en skrivbordsbild och lägga in i min dator med denna utmärkta uppmaning.

Känner mig jätterushig just nu, inte bra, men jag får skylla mig själv. Drack nämligen kaffe fast jag VET att det är bland det dummaste jag kan göra! Ibland önskar jag nästan att nån kunde ge mig en fet smäll på käften när jag gör såna här puckoida grejer. Då kanske jag rent fysiskt kunde fatta att det straffar sig. [1 november]

Upp igen