Just

Det snöar!
Det snöar i Östersund just nu. Några flingor föll även i går, men det är mera "på riktigt" i dag.
Känns mest jobbigt men även lite, lite roligt faktiskt.

Måndagen tog slut. Och jag lyckades faktiskt göra en del nytta trots allt. Skrev två tråkiga protokoll som hängt över mig, städade min ena garderob, övade körsång, sydde en sektion till triangelprojektet...

Att städa garderober är verkligen ångestreducering i ordets rätta bemärkelse. Ordning och reda, mera plats, mer överblick. Det är trist när hälften av det som ligger slarvigt hoprafsat på hyllorna består av plagg som man sparat för att "de kan vara bra att ha när man ska måla eller jobba i trädgården". Lars och jag lyckades tillsammans fylla en hel svart sopsäck med våra avlagda paltor.

Köpte två paket jäst i helgen i akt och mening att baka matbröd. Så blev det nu inte, men kanske i morgon...? Eller på fredag? Det är roligt att baka matbröd som man slänger ned en massa skoj i, rivna morötter, solrosfrön, olika mjölsorter, kanske lite filmjölk...

Terrorattacken mot USA/Kriget i Afghanistan. Det är VM i åsiktsracet just nu. Måste allting vara så polariserat? Om man tycker att USA har rätt att slå tillbaka, betyder då det att man är en naiv idiot med fascistoida åsikter som bäst hör hemma på Svenska Dagbladets ledarsida?

Och om man oroar sig för att kriget bara leder till katastrof för en redan hårt drabbad befolkning, är man då per automatik USA-hatare?
En sak jag tycker är märklig är att vissa verkar ha så svårt att förstå att det som svensk är lättare att identifiera sig med amerikanerna som drabbats än med människor i mellanöstern/sydvästra Asien.
Hela USA består av människor som utvandrade från Europa för inte särskilt länge sedan. Många svenskar har släktingar i USA och har själva varit där. Sverige måste vara ett av världens mest amerikaniserade länder (på gott och ont), vi matas ständigt med TV/film/musik från USA och så vidare.
Men detta betyder självfallet inte att muslimer i mellanöstern är mindre värda! Men ju större det kulturella (och för den delen geografiska) avståndet är, desto svårare är det att identifiera sig/ta in det som sker. Detta, och det faktum att terrorattacken mot USA saknar motstycke vad gäller dramaturgi, medför att rapporteringen från USA fått sådant genomslag. Varför är den slutsatsen så kontroversiell?
Dessutom: Den som påstår att innehållet i svensk media uteslutande är proamerikanskt kan inte ha öppnat en enda dagstidning eller tittat på ett enda nyhetsprogram. [31 oktober]

I don't like Mondays
Minns ni Boomtown Rats-låten om den 16-åriga amerikanska tjejen som i januari 1979 dödade två och skadade nio personer på en skolgård i San Carlos, Kalifornien?
"I don't like Mondays. This livens up the day", svarade hon på frågan varför.
Jag vill inte påstå att jag har lust att skjuta en massa människor, men jag gillar verkligen inte måndagar. Usch. Blä. Fy.
Ibland tänker jag mig arbetsveckan som en stor, tung tågvagn som är svår att rubba, men som glider allt lättare och fortare av sin egen kraft när man väl fått igång den. Synd att början ska vara en sån j-a uppförsbacke!

Lovvecka. Ett barn har redan åkt i väg, det andra skeppas i morgon. Då blir det bara Lassegubben och jag hemma, hur ska det gå? Kanske kan man ta sig iväg på bio, det vore roligt. Jag har till exempel ännu inte sett Bridget Jones dagbok, ej heller Molin Rouge eller Sprängaren. Alla tre går i Östersund.

Ofta har jag stora planer för vad jag ska göra under helgen. Typ "nu ska jag sy, städa garderoben, rensa skåpen i tvättstugan, städa färdigt i trädgården, sy ännu mera, öva körsång, göra klart bilder som ska in i kopparramar" osv osv.
För det mesta fiser jag ihop i soffan med en bok och går sen runt och är sur för att jag inte gjorde allt det där som jag ville göra. Det finns strategier att tillgripa för att ta sig ur det här, men...det är ju så tråkigt. Och varför måste man vara så duktig hela tiden?

På torsdag ska jag till frissan för att hälla i lite ny färg. Sånt piggar alltid upp.

I kväll: Cityakuten. I morgon: Vita Huset. Världens två bästa TV-serier! [29 oktober]

Jul, jul, strålande jul
Det är inte direkt så att mitt liv är fyllt av en massa dötid som jag måste slå ihjäl, snarare tvärtom. Ändå tackade jag i går ja till att hoppa in i min gamla kör, Cantilenakören, för att fylla ut sopranstämman under två jullkonserter.
Varför?
Jo, det kändes plötsligt så kul! Sjunga i stor kör istället för liten ensemble, sjunga julsånger, träffa gamla körkompisar...men om några veckor gissar jag att jag kommer att slita mitt hår för att jag aldrig har tid att repetera.
Håhåjaja.

På tal om kör så lärde jag mig ett nytt begrepp av en vän i alten:
Ångestreducera (Lisbet är inte bara alt, hon är läkare också).
Detta är ett samlingnamn för en rad olika sysslor som vi företar oss i tron att vi ska få kontroll över tillvaron och våra liv. Ordning och reda eliminerar kaos (hoppas vi).
Klassiskt exempel: Att gå igenom sin kalender och nogsamt föra in alla möten, evenemang, extrasysslor osv. Man får en illusion av att allting har sin tid och sin plats, och att man själv har ett fast grepp om verkligheten.
Andra exempel på ångestreducering: Torka köksbänken (se, så fint det blir när det otäcka gegget försvinner), stryka tvätt (nej, man behöver inte stryka varenda näsduk och diskhandduk, men strykning är en högst legitim anledning till att stänga av hjärnan och bara gå på autopilot), skriva listor (när varje punkt har bockats av har man vunnit!) och frosta av frysen (nu när jag slängt 14 kilo frostskadade matrester har jag gott om plats för att fortsätta att använda frysen som en dyr slaskhink).
Hur gör ni själva när ni ångestreducerar?

Jag har fått dille på kopparspray. Det är så roligt att se hur fin en helt vanlig träram från Ikea blir, eller en alldeles vanligt blomkruka. Rekommenderas. [25 oktober]

Ditt och datt
Måndagar
är min sämsta dag, alla veckor. Ändå lär jag mig aldrig det. Det är först på tisdag eftermiddag som måndagen går över, och inte förrän då inser jag att det var måndagen som var problemet, inget annat.
Julen
står inte i farstun och väntar, men faktum är att jag för första gången på åratal faktiskt längtar till jul! Man skulle kunna säga att jag chockerade mig själv när jag insåg det i går.
Jag funderar över vilken sorts pynt man skulle kunna hänga i dörröppningarna, vad jag ska ha för gardiner i köket ("kan jag dela den långa längden som hänger vid altandörren på längden och på så sätt få tyg till fönstret i nya köket och ska jag i så fall lägga till ett vitt tyg eller ett enfärgat rött?"), när Åhléns ska börja ta fram julgrejerna så att jag kan botanisera bland julgransprydnaderna, om man kan ha en lysande tomte i snön utanför huset eller om det bara är too much...
Harry Potters
öden och äventyr studeras ivrigt av Märta och mig. Men jag undrar hur lång tid det tar att läsa ut nya boken; den är över 700 sidor lång.
Sjunga i mikrofon
och samtidigt höra sin egen röst i hörlurar är skitsvårt. Plötsligt ska man intonera mot sig själv! Totalt omöjligt. Lassegubben håller på med ett projekt där jag behövs under några korta slingor, men usch och fy så hemskt det lät i går. Självförtroendet undermineras och just nu känns det som jag aldrig borde ta en ton mer.
Lapptäcken
har jag inte haft tid med på sistone. Jag förstår ju att ni undrat som galningar varför jag inte skrivit om denna textila hobby på så länge, men nu vet ni. [24 oktober]

Korta dagar
Mörkret är över oss. Och värre ska det bli - inte förrän den 21 december hejdas natten. Då står det stilla ett par dar innan ljuset sakta återvänder. Skillnaden är inte stor, men en bit in i januari brukar man kunna känna att dagen är längre.
Men hösten är mysig också. Man får tända stearinljus i parti och minut och kura ihop sig i soffan. När vi äter middag (i vårt nya kök, vill jag påpeka) tänder vi nästan alltid en mässingskandelaber (nu när vi har så stort bord får den plats lätt som en plätt).
Kallt är det också. Kollegan Tore rapporterade att det är minus en grad ute just nu, brr. I morse kändes det frostigt värre när jag gick ut och hämtade tidningarna. Tur att ungarnas vinterkläder/skor ligger redo...

Trädgården är inte så välstädad som jag hade hoppats. I söndags krattade jag löv i nästan fem timmar, samt tog bort några buskar som behöver föryngras, men det återstår fortfarande en massa jobb. Det får bli till våren.

Mera trädgårdsdramatik: En igelkott sneddade över gräsmattan i går. Det gick inte så fort, men det gick framåt. Han tittade längtansfullt bort lövberget i ena hörnet av trädgården. Kanske blir det vinteridet?
Igelkotten åtföljdes av en flock talgoxar, oklart varför. När igelkotten försvann försvann även de. Revirmarkering?

Min kollega Anna skriver mycket klokt, bland annat om Halloween. Jag är en stor motståndare till Halloweenfirande, men svek mig själv förra året och sågs med såväl svart nagellack som knivtatuering på kinden.
Jag skyller på mig svägerska Lena och hennes barn...

Anna skriver en del dumt också. Till exempel att hon känner sig fet. Vardå? undrar vän av ordning. Anna är smal som en räka.

Lisa Kleypas väntar när jag kommer hem i dag. Ser fram emot det. [23 oktober]

Ett kungarike för en säng
I dag är jag så trött att jag nästan somnar i min stol.
Tyvärr kan jag inte skylla på någon annan än mig själv, för det var jag och enbart jag som såg till att jag inte släckte lampan förrän 23.30, vilket är direkt förkastligt om man måste kliva upp 05.15.
Till råga på allt kunde jag inte somna på en gång utan låg och vred och vände på mig i sängen. Så det blev inte mer än cirka fyra och en halv timmes sömn i natt.

Varför jag inte släckte redan klockan 21? Mary Jo Putney. The Bargain. Jag kunde bara inte sluta läsa! Sidorna vände sig själva, jag bara följde med. Ändå återstår några kapitel som jag tänker klämma direkt jag kommer hem från jobbet. Åh! Den är så bra! Och jag vet ju (eftersom det är en romance) att det kommer att sluta lyckligt! [18 oktober]

Halvvägs
Det är onsdag och mitten av veckan.
Det är den 17:e och ganska precis mitten av månaden.
Dagen är en bit efter lunch och har således passerat krönet.
Känn på den, ni. Lite vardagsdjupt, så där.

Ibland blir jag så evinnerligt trött på ekorrhjulet man springer i, springer, springer och springer utan att nånsin komma fram. Allting går runt.
Knappt har man lassat in flera kilo nystruken tvätt i garderoberna förrän tvättkorgen dignar av ny smutstvätt igen.
Lakanen som nyss kändes så ljuvligt frasiga när man bäddat rent i sängen ser bara sunkiga ut.
Skåpet med burkar och lådor för matförvaring som var så snyggt och prydligt hotar att sprängas efter bara tre dagar.
Diskmaskinen hinner aldrig ens bli tom.
Korgen med strykning pockar på uppmärksamhet.
Dammsuga, våttorka, skaka mattor...hur gör andra? Blir deras golv lika smutstiga som våra, och går det lika fort?
Och titta på fläktkåpan! Dammig och fet!
Och varför ligger alla barnens leksaker på golvet och inte på hyllor eller i lådor?
Och när ska jag få tid och ork över till att ta mig an trädgården?
Vojne, vojne, vojne.

I går befann jag mig mitt i infernot av äckliga kompostkärl under diskbänken, lakansbyte, tvätta flera maskiner tvätt, dammsuga, fixa käk, göra läxa med Märta, dammtorka, röja i köket och så vidare.
Men det tar ju slut till slut. För den här gången i alla fall (kanske man bara befinner sig mitt i stormens öga?)
När jag vid 22-tiden tassade in i vardagsrummet för att leta lämplig kvällslektyr (blev The Bargain av Mary Jo Putney) blev jag sittandes en liten stund på fotpallen och bara njöt.
Huset kändes fint och rent, jag hade nytt nattlinne, tänk vad bra det nya köket blev, vad skönt att nya bokhyllorna är på plats och var inte barnen för söta ändå under vår stund i TV-soffan?
Och så la jag mig och läste en halvtimme i boken som redan längtar hem till och sen somnade jag och det tog 30 sekunder. Amen. [17 oktober]

Måndagstankar
Först: Tack till alla som hört av er med anledning av min glasögonhistoria! Skönt att veta att man inte är ensam om att vara stollig.

Måndag igen. Hur kan det komma sig? Var det inte alldeles nyss tisdag? Tiden går för fort.

Förra veckan präglades av att jag var så himla trött. Typ megatrött. Världstrött. Värsta tröttisen.
Jag hoppas innerligt att det blir bättre den här veckan...

I helgen hade jag (som vanligt) tänkt göra en massa saker, men (som vanligt) blev det inte ens hälften gjort. Lördagen ägnade jag mig mest åt att sova, vila samt slappa. Skönt i och för sig, men inte särskilt produktivt.

I går ägnade jag i alla fall några timmar åt att sy en gardin till vårt nya kök. Märkligt ändå hur otroligt lång tid det kan ta att sy en gardin! Men det är klart, tre meter långa sömmar tar förstås ett tag att sy.

Nya köket är jättefint. Jag ska lägga ut lite bilder så ni får se, tills vidare kan ni kolla på Lassegubbens hemsida. Klicka på rubriken Vad händer i menyraden så kommer ni rätt.

Matbordet Norden från Ikea är toppen. Och mycket, mycket större än det känns när man står i varuhuset och tittar. Det är skönt att kunna sitta fyra personer runt bordet och ändå ha jättegott om plats för till exempel en kandelaber.
Nu fattas bara köksön, lite målning av lister samt lite grejer som ska upp på väggarna.

Kandelaber, ja. Jag gillar verkligen att ha levande ljus nu när hösten bara blir mörkare och mörkare. Timljus, kronljus, silverljus, röda ljus, lila ljus, tjocka ljus; I love'em.

Dokusåpaträsket blir allt tätare. Själv känner jag mig spyless och har inte börjat följa nån serie (än). Jag blir så trött på alla klyschorna som deltagarna häver ur sig! "Jag tycker inte att X tillför nånting till laget", "Jag är så stolt över mina nya bröst", "Jag har kommit hit för att vinna", "X och Y vill bara ligga och slappa på stranden medan vi andra får jobba", "Jag är som jag är och jag skiter i om nån inte gillar det" osv osv.

Jag plöjer romances igen. Lorraine Heaths The outlaw and the lady var tyvärr medioker, och hjältinnan i Dorothy Garlocks Glorious dawn var TSTL (=Too Stupid To Live, vedertagen beteckning i the romance community på puckoida kvinnor). Mary Baloghs More than a mistress får godkänt, liksom Joanna Lindseys Prisoner of my desire. Det ska bli spännande att se hur Maggie Osbornes The bride of Willow creek är. Återkommer om detta. [15 oktober]

0 K kvar på hårddisken
Nej, rubriken här ovanför refererar inte till min iBook, utan till min egen, biologiska hårddisk. Hjärnan. Där är så fullt att jag får oväntade filavslut varje dag.
Jag har visserligen varit vimmelkantig av trötthet de senaste dagarna (det blir så när man läser romances alldeles för länge om kvällarna, samtidigt som man renoverar kök och det är that time of the month och man dessutom överdoserat kaffe så att tarmarna känns som Tjernobyl), men även när jag är piggare visar min hjärna allt eftertryckligare att det finns ingen minneskapacitet ledig.
Jag glömmer saker så till den milda grad nuförtiden. Allt möjligt. Sånt som jag aldrig hade problem med att komma ihåg tidigare; låttitlar, artistnamn, filmer, skådespelare...jag vet att jag vet vad de heter, men jag kan för mitt liv inte mana fram dem just när jag vill!
En klassiker är armbandsuret. Här har jag ärvt min mammas beteende, det vill säga, så fort jag lagt ifrån mig klockan upphör den att existera i mitt medvetande. Jag går runt, runt i huset och letar och är jag väl träffar på den är det mest av en slump.
För att underlätta har jag numera utsett en speciell plats (vid vasen på vitrinskåpet) där jag ska lägga klockan, så att jag alltid ska veta var jag ska leta.
Det fungerar i ungefär 50 procent av fallen. Inte för att jag inte kommer ihåg var jag ska leta, utan för att jag lagt ifrån mig klockan någon annanstans.

Håhåjaja.

I morse är jag rädd för att jag slog någon sorts rekord i virrighet.
Here goes:
• När jag vaknade var jag så trött att jag bestämde mig för att hoppa över linser och smink och i stället bara gömma mig bakom glasögonen. Gick därför in i sovrummet igen och hämtade glasögonfodralet.
• Öppnade fodralet, tog ut glasögonen, bar dem i handen, gick in i tvättstugan för att ta på mig en randig tröja som låg på tork, kände att den inte var riktigt torr, tog en t-shirt i stället.
• Lämnade tvättstugan.
• Gick in i badrummet och tvättade håret. Tog fram hårtork, insåg att jag borde ha glasögonen på för att se, insåg att jag inte såg några glasögon.
• Började leta glasögonfodralet för att kunna sätta på mig brillorna.
• Hittade inte glasögonfodralet.
• Gick in i sovrummet igen (déja vu), inget fodral, gick in i tvättstugan, inget fodral, gick in på toa, inget fodral, gick in i köket, inget fodral, gick in i vardagsrummet, inget fodral.
• Hittade till slut fodralet på byrån i hallen. Glädje.
• Fodralet var tomt.
• Gick in i sovrummet igen, inga glasögon, gick in i tvättstugan, inga glasögon, gick in på toa, inga glasögon, gick in i köket, inga glasögon, gick in i vardagsrummet, inga glasögon.
• Bet i det djävulskt sura äpplet och satte in linserna samt sminkade mig.
• Gick upp och väckte Lars som sov i Märtas säng i natt, upptäckte glasögonen på hennes bord, tog dem i min hand och började gå ut ur rummet, insåg att det var Lars glasögon, lade tillbaka dem på bordet.
• For till jobbet.
• 08.10, svarade i telefon, Lars berättade att mina glasögon låg på strykbrädan bredvid den randiga tröjan som inte var riktigt torr.
• Ridå.
[5 oktober]

Hösten är definitivt här
Gula löv, is på bilrutorna, mörka kvällar...japp, sommaren har packat väskorna och dragit iväg till ett varmare ställe.
Själv förundras jag varje morgon när jag går ut och hämtar tidningarna. Strax före 06 ser man nämligen massor av stjärnor! Det är vackert men känns alldeles för vintrigt.

Köksprojektet rullar obevekligt vidare. Väggen är borta och det blev jättebra. Jag var rädd för att man skulle få känslan av att kliva in i en buss, men så blev det tack och lov inte.
De väggar som ska målas vita har målats och i eftermiddag ska jag beställa tapter till fondväggen. Det var svårt att hitta något snyggt, men till slut fastnade vi för en utan mönster, i grönt med diskreta gul/guld/beiga inslag. Den ger ett laserat intryck, eller som puts. Blir nog skitsnygg när den kommer upp.
Nya golvet är på plats – kanadensisk lönn, precis som barnens. Tänk att golv betyder så mycket för ett rum! Fascinerande.

Mina utfall mot Sköna Hems inredningsreportage har gett många kommentarer. Tack för det. Sporrad av detta fortsätter jag mitt gnäll:
Sköna Hem del 2: Förutom alla reportage som görs från loftvåningar, Östermalmsvåningar med fyra meter i tak samt arkitektritade villor i 10 miljonersklassen, finner vi tre andra subgenrer :
- Den Lilla Tokfräna Lägenheten På Söder
- Det Starkt Minimalistiska Ungkarlsboendet
- Det Bitterljuva Sommarhuset
Den tokfräna lägenheten är sällan större än 40 kvadratmeter, men den generösa takhöjden (har någon någonsin sett en normal takhöjd i Sköna Hem?!) gör att varje centimeter går att utnyttja. Under den obligatoriska loftsängen ryms till exempel skrivbord, TV-soffa, 21-växlad cykel med mera.
Den här typen av lägenhet är alltid inredd i starka färger, textilierna kommer från Carina Hägg och den som bor här är en Karin Mannerstål-typ (blond träslöjdsbomb i Äntligen Hemma) som jobbar med grafisk design. Här finns draperier av plastpärlor (såna som används till pärlplattor), mattor av koskinn och duschdraperier flätade av Systempåsar. Typ.
Det minimalistiska ungkarlsboendet har samma utgångspunkt som den tokfräna lägenheten (etta eller tvåa med högt i tak), med den viktiga skillnaden att här är allt så subtilt att man nästan inte kan hitta till toaletten. Neutrala färger, handtagslösa skåpluckor, alla sladdar dolda bakom lister, platt TV fäst på väggen, alla sängtextilier i exakt samma fröskalsfärgade nyans...möjligen kan man hitta en biffig Le Corbusier-fåtölj som fungerar som lägenhetens ankare.
Det bitterljuva sommarhuset har tre olika adresser: Österlen, Gotland eller Provence. Sommarhuset används inte som när du och jag hur en stuga vid kusten i två veckor under semestern, utan här bor man säsongsvis.
Här inreder man i blått, grått och vitt (gult i Provence), går över såpskurade trägolv och sitter på charmigt nötta trästolar från gustaviansk tid. Längs en gavelvägg löper bokhyllor ända upp till taknocken, vilket ger en härlig känsla av rymd.
Nästan undantagslöst sysslar sommarhusets ägare med någon form av konsthantverk; det vanligaste är att man målar tavor. Flera av dem står lutade mot väggarna.
Känner ni igen er? [3 oktober]

Upp igen