Ja, jag säger då det!
  Ibland tar sig livet så underliga vändningar. I söndags var jag till exempel citerad i anrika The Sunday Times!
  Som framgår av länkarna i vänsternavigeringen på den här sidan, har jag en annan sajt som heter Avalon. (Numera bortskänkt, anm okt 02) Jag är med på en mailinglista med samma namn, och ämnet för listan är Roxy Music och Bryan Ferry. Efter att ha varit med ett tag, tyckte jag att det skulle vara kul med en hemsida som tillhandahöll sånt som var av intresse; presentationer av dem som prenumererar på listan, bilder och artiklar, länkar osv.
  I lördags damp det ned en nyhet som hette duga för Roxy Music-fans: BBC:s nyhetssajt rapporterade att gruppen ska återförenas för en 50 konserter lång turné i sommar! Manna från himmelen, alltså.
  Och just som jag sitter i min fåtölj och håller på att uppdatera min sajt med senaste nytt, kommer ett mail från en reporter på Sunday Times. Han hade hittat Avalon på nätet och undrade om jag hade någon kommentar till nyheten som Roxys kommande turné.
Klart jag hade! Så här skrev jag:

  På söndagen, när jag letade fram artikeln på Sunday Times hemsida, fann jag att min kommentar blivit ganska avkortad:

  Lite sur blev jag, för nu framstår jag som att jag inte alls tror på någon comeback. Hade hela kommentaren tagits med ser man att jag ju trots allt tror att det finns goda chanser till att det blir nåt bra av det hela.
  Nåja!
  Ganska kul var det, det måste jag erkänna. Jag blev citerad som en auktoritet i ämnet. Och jag har haft nytt besöksrekord på Avalon...
  Min älskade man har skrivit väldigt rart om mig på sin hemsida. *fniss* Så fint att jag rekommenderar andra att läsa det! Klicka på rubriken Vad händer.

  I går var en klart bra dag för foten. Den hade fått vila ganska mycket under helgen, efter att ha varit på jobbet med mig i fyra dagar. I går kväll kändes det som att jag verkligen "gått in" foten, om ni förstår vad jag menar. Jag kunde till och med stå på tå – i all fall en liten stund. I dag – njae. Lite ondare, lite mer svullen...shit, också. The road to recovery är kanske längre än jag trott.

  I går morse kunde jag inte hitta min klocka. Som en yr höna snodde jag runt och försökte leta, men det är inte så många lampor man kan ha tända när klockan inte ens är sex, så sökandet gick inte så bra. Irriterad for jag iväg till jobbet.
  När jag kom hem på eftermiddagen vände jag upp och ned på hela huset. Ingen klocka. Frågade barnen, frågade Lars, frågade barnen en gång till...tji klocka.
  Skitjobbigt! Detta var ju den klocka som jag fick i julklapp av mina föräldrar 1977, en Certina med lång sekundvisare och minutstreck (viktigt på den tiden när jag spelade in låtar från radion) och riktiga siffror och datum. Och nu var den borta!
  Skulle jag ringa polisen? Skulle jag berätta för mamma? Och vad var egentligen jobbigast, det faktum att just den här klockan var borta eller det faktum att jag inte hade någon kontroll över situationen?
  Tack och lov behövde jag inte fundera vidare på det, för i dag hittade jag den. Den låg på en hylla i vårt sideboard i köket.
  All's well, that ends well. [30 januari]

Sympatiska torsdag
  Torsdag är en ganska trevlig veckodag tycker jag. Man ser slutet på veckan och det känns roligt att det är fredag i morgon. Man känner sig lite duktig också: "Snart har jag klarat av den här arbetsveckan!".

  Jag är grymt trött. Ovan att stiga upp 05.30 på morgnarna, ovan vid jobbtempot i kroppen. Men det är en ganska skön trötthet, inte så där att jag vill gråta eller knappt tål se en annan människa.

  Jag har fått lite dille på stearinljus den här vintern. Vi har bränt massor av timljus i olika ljuslyktor, men även vanliga kronljus i ljusstakar. I förrgår köpte jag tre tjocka, rejäla stearinljus med en diameter på cirka 7 centimeter och 88 timmars brinntid! Jättefina.

  Annat mysigt: Rökelse, eller doftpinnar eller vad det kan tänkas heta. Just nu fylls vårt vardagsrum med doft av lime (i alla fall står det på paketet att det är det det luktar). Mysfaktor 100, ungefär. För några månader sen köpte jag ett doftkuvert som sände ut ljuvlig vaniljarom. Mmmmmmm...

  Hur ska det gå för Icon Medialab? Vd:n Ulf Dahlsten som nu "tar på sig ansvaret" lät inte allt för ledsen när han intervjuades i P4:s Efter Tre i eftermiddag. Med ett avgångsvederlag på 4,5 miljoner gissar jag att det inte svider allt för mycket i skinnet. [25 januari]

Back in business II
  I går och i dag har jag jobbat. Och jag avser att fortsätta jobba i morgon och på fredag. Så de så!
  Det känns faktiskt bra. Det är lättare att gå lite halvskraltigt utan gips än med, och jag känner mig inte längre som en dålig imitation av ringaren i Notre Dame. Thank you!
  Men visst, foten ömmar när jag går, och den blir svullen. Tur att man har en liberal arbetsgivare som inte lyfter på ögonbrynen när man sitter med fötterna på bordet.
  Det jag undrar nu är hur länge det kommer att dröja innan jag slutar att tänka på foten över huvud taget? En månad? Ett år? Nästa OS?

  Det måste vara ett ålderstecken när man börjar tycka att kristallampor är tjusiga. Denna lilla tårtbit kunde vi helt enkelt inte motstå, maken och jag. Den hänger i ett av våra vardagsrumsfönster.
  Tyvärr är det otroligt svårt att ta ett kort på en tänd lampa och verkligen få fram hur vacker den är, och den här bilden är inget undantag. Men ändå. På samma affär hängde stora, runda kristallbollar för 6 000 och mer – taklampor. Vill ha, vill ha.

  Vita Huset, SVT tisdagar 22.00 – så bra! Säga vad man vill om USA, men göra TV det kan de. Bra tempo, enormt bra skådisar, rapp dialog, vad mer kan man begära. Till och med Rob Lowe är bra. Men nog skulle jag uppskatta en annan sändningstid, typ 20.00 eller 21.00. Det blir så jobbigt med sena TV-program när man måste kliva ur sängen 05.30 nästa dag.

  Harry Potter-feber sveper över landet. Själva håller vi på med första boken, Märta och jag. Det är faktiskt mysigt med högläsning, även om mamma blir lite trött i halsen när kapitlen är långa. Märta gillar Harry stenhårt, själv har jag lite svårt att förstå den enorma hysteri som dessa böcker åstadkommit. Harry är helt okej, men inget exeptionellt. Tycker jag.

  Fotboll är en sport som intresserar mig mycket litet. Men nu när Mr Sven-Goran Eriksson tagit över rollen som engelsk förbundskapten måste jag säga att det kittlar lite. Jag v-i-l-l verkligen att Svennis ska lyckas! Måtte han orka stå emot trycket från den fruktansvärda engelska pressen. Jag läste Petter Karlssons genomgång i Expressen i dag, där han redogjorde för hur The Sun, Daily Mirror, Daily Mail med flera tidningar formligen slitit de senaste fem förbundskaptenerna i stycken. Och de var ändå engelsmän hela bunten. Måtte The Ice Man ha nerver av stål...

  Har jag nämnt att jag älskar "Upside down" med A-Teens? Puss! [24 januari]

En ny fot!
  Nu har jag äntligen sluppit gipset efter drygt fem veckor. Skönt!
  Så här ser foten ut nu – jag vill inte lägga ut en bild på foten utan strumpa, för den ser inte såååå trevlig ut. Ganska mycket blåmärken, sårskorpor vid operationsärret plus en del svullnad. Dessutom fjällar foten en hel del efter att ha varit insluten i gips så länge. Det första jag gjorde när jag kom hem från doktorn var att ta ett långt fotbad samt idka lite fotvård – mycket skönt.
  Nu ska jag lära mig att gå med foten. Stortåleden har blivit stel, och helt läkt är inte foten ännu. Det gör lite ont när jag går, ganska mycket om jag är oförsiktig. Nåja. Från och med nu kan det bara bli bättre!
  Den där ovala grejen som skymtar mellan stortån och andra tån är en tåskiljare som jag ska ha minst fyra månader.

  Vi förflyttar oss från kroppsdelen längst ned till kroppsdelen högst upp: huvudet. Jag var och klippte mig för några dar sen, och då hade frisören mage att påstå att det dykt upp ett par gråa hårstrån bak i nacken! Fy...
  Jag som hoppas att jag ska bli som mamma; hon fyller 70 i mars och har kanske fem grå hårstrån i sitt mörkbruna hår.
  Nåja. Det finns ju som tur är hårtoning.

  På måndag tänkte jag försöka börja jobba igen. Och den här gången vill jag inte vara med om någon backlash!

  Teliaaktien har hämtat sig en del. Slutkurs i dag 59 spänn, glädjande, men det är förstås en bra bit kvar innan den är uppe i vad vi köpte den för: 85 kronor...

  16-åring pojke mördad på Bromma gymnasieskola. Vart är vi på väg? Det är så överjävligt att det knappt går att kommentera.

  Och Lennart Daléus avgår som centerledare. Ingen större överraskning kanske. Vem tar över? Finns det något att ta över?

  Jag tror föresten att jag kan cykla igen. Jag tror det. [19 januari]

Fortfarande lika jävla off banan
  Två dagar jobbade jag. Sen fortsatte jag att vara sjukskriven. Det var jobbigare än jag trodde att jobba med foten i gips. Dels fick jag ont i foten, dels fick jag lite ont i själen också. Jag kände mig grymt handikappad och otillräcklig när jag hasade runt i korridorerna och försökte se ut som att "det här är väl ingenting att bry sig om, jag tänker knappt på att jag har gips längre!".
  På torsdag ska jag ta av gipset, HURRA! Jag är sjukskriven hela denna vecka, sen hoppas jag verkligen att jag kan återgå till jobbet på allvar. Men jag törs inte lova nåt. Stortåleden har blivit stel efter fem veckor i gips, så vi får väl se hur pass duktig jag hinner bli på tre dagar på att gå normalt.

  Avdelningen krypiska meddelanden: Om man en gång har lärt sig att cykla så kan man inte glömma bort det, eller hur? Ni vet hur man brukar säga om saker som man inte gjort på väldigt länge, men som man ändå klarar av; "Det är väl som att cykla - har man en gång lärt sig det så sitter det".
  Well.
  Have I got news for you.
  Förra tisdagen upptäckte jag att jag visst (bildligt talat) hade glömt bort hur man cyklar.
  Men jag håller på och lär mig nu igen...

  Jag har läst de två böcker som följer efter Diana Gabaldons "Främlingen", nämligen "Slända i bärnsten" och "Sjöfararna" del 1 och 2 (den sista är så tjock att den ges ut som två böcker). Ni som följt Claires och Jamies öden och äventyr förstår mig – man vill gärna veta hur det ska gå. Nu vill jag läsa "Trummornas dån" (även där en del 1 och en del 2), men den fanns inte på biblioteket sist. Trist! Två böcker återstår i serien, den femte ska visst komma i år, enligt Diana Gabaldons hemsida.

  Jag vill se Tom Hanks nya film, "Cast Away". Tror att den är jätte, jättebra.

  Håhåjaja. "Var inte så sträng mot dig själv" sa en person till mig i dag. Jaså? Hur bär man sig då? [15 januari]

Back in business
  I dag var jag på jobbet för första gången sedan 11 december! Ujujuj, sicken jobbångest jag hade i helgen. Inte för någon speciell anledning mer än att det kändes oerhört jobbigt att börja jobba igen...Can't help it, it's just the kind of girl I am.

  Gipset är kvar till den 18 januari, villket innebar att jag i dag haltade runt som en 92-årig gumma. Och alla frågar förstås vad som hänt, om man stått på öronen i skidbacken eller så. Jag tror jag ska hänga en skylt om halsen där det står "Jag har opererat bort en knöl på foten, hallux valgus".

  Är inne i en period när jag sover dåligt. Jag är i och för sig i princip aldrig i en period när jag sover extremt bra, men just nu är det extra svårt. Varför är det så svårt att somna när man lagt sig? Herre gud, vad jag önskar att den mentala motorn gick att knäppa av lika lätt som när man stänger av TV:n! Nu ska jag börja öva avslappning med ett band från apoteket, hur sexigt är det? *suck*

  I kväll börjar körövningarna igen. Känns kul men jobbigt också. Jag är så himla trött att det snurrar i skallen. Då är det lite svårt att koncentrerar sig på noter, tonbildning och att använda stödet på ett korrekt sätt.

  Håhåjaja. Suck och stön. Jag är i en period när det känns som att alla andra människor i hela världen är så duktiga och kan så mycket och gör så mycket och hinner så mycket, medan jag är en liten våt fläck som långsamt försöker röra mig framåt. Ynk. Ynk. Ynk.
[8 januari]

God fortsättning
  Jag kunde naturligtvis inte inleda det nya året med det gamla utseendet. Alltså har ingångssidan fått ny form, och i övrigt har jag ändrat färgerna. Rött i all ära, nu vill jag vara lite mer sober...
Ett nytt år börjar man ofta med en massa goda föresatser, så även jag. Jag ska gå ned i vikt och jag ska börja motionera – dock är det svårt att motionera när man har en fot i gips. Men när det är borta, då ni!

  För övrigt är jag rejält trött på att gå med gipsad fot. Den känns allt mer som en boja. På måndag tänker jag i alla fall börja jobba igen, det måste gå. Och gör det inte det får jag väl vara hemma ett tag till.   Men det börjar gå mig på nerverna att vara hemma hela tiden. Känner mig fet, ful, okreativ, seg och dum. Blä. Jag skulle vilja springa, hoppa, skutta! Hålla i gång så att jag blir svettig och röd om kinderna!

  Snart ett år sedan vi var i London. Suck. Jag skulle så gärna vilja åka dit igen, men...dels går det inte när man har foten i gips, dels kostar det ju pengar. Pundet är löjligt dyrt, och vill man bo centralt (dvs inte i Bayswaterghettot) så får man vackert slanta upp.

  Min förhoppning är att vi ska kunna åka på sol- och badsemester i sommar, hela familjen. Inte för att jag är någon soldyrkare, men det är skönt med värme. Man kan ju sitta under parasoll! Barnen skulle tycka att det var kul, och det skulle vara så skönt med en kravlös vecka där man egentligen bara finns till för varandra. Håhåjaja. Vi får väl se hur det går. [5 januari]

Upp igen