Tillbaka igen
  Förra gången jag skrev hade jag bara timmar kvar till min femte semestervecka. Den här gången har jag timmar kvar av min första arbetsdag efter semestern...

  Veckan präglades mycket av den stora sommarfest vi hade i lördags hemma hos oss. Jag gnodde och fejade för att alla rum skulle se så bra ut som möjligt, och vi lagade mängder av mat. Eller vi och vi: Jag bakade kuvertbröd och gjorde tzatziki, medan Lars lagade allt det andra. Vi körde med buffé som bland annat innehöll två olika pajer, potatissallad, kycklingspett och tonfiskpaté.
  Totalt kom 25 vuxna och ungefär lika många barn i skiftande åldrar. Vi hade jättetur med vädret, soligt och varmt, så alla kunde vara ute. Vi satte köksbordet på gräsmattan helt enkelt, men många satt även på altanen samt i vårt inglasade uterum.
  När vi flyttade in i vårt hus för tre år sen hade vi tänkt att ha en inflyttningsfest, men den blev aldrig av. Vi ville göra allt i ordning först. Men att ha en inflyttningsfest tre år för sent kändes fånigt, så i stället firade vi nu det faktum att vi i år bott tio år i stadsdelen Torvalla.
  Det var en jättekul fest, och vi var jättenöjda efteråt både Lars och jag. Det enda som är tråkigt när man bjuder hem så mycket folk är att man inte kan prata med alla så länge som man skulle vilja. Och att man blir så trött dagen efter...

  Eftersom vi hade fest kunde vi inte titta på Haakons och Mette-Marits bröllop i Oslo domkyrka i lördags. Men jag tittade på sammandragen i går, och grät förstås jättemycket. Så vackert! Och villken man prins Haakon är! Hans tal till sin nya hustru var så vackert och innerligt att man knappt trodde det var sant. Jag hoppas verkligen att de två blir lyckliga livet ut.
  Kan inte låta bli att undra om inte Englands prins Charles inspirerades och imponerades av Haakon. Kanske törs han fria till Camilla Parker-Bowles nu?

  I dag är det första skoldagen för eleverna i Östersunds grundskola. Och en av de nya eleverna är Simon! Tänk att vår lille son blivit så stor att han nu ska lära sig läsa och skriva. Och ha rast på skolgården. Och få läxor. Och...ja, listan tar väl egentligen aldrig slut.
  I och med detta har vi inte längre något barn på dagis. En epok är över. Känns väldigt, väldigt underligt. [27 augusti]

Bara timmar kvar...
  ...tills jag får semester igen! ska vara ledig hela nästa vecka, skönt.     Det är Lars sista vecka på hans tre månader långa pappaledighet, och sista veckan innan barnen börjar skolan. På lördagen har vi fest!

  Jag har läst ut I vargars närhet av Nicholas Evans. Om du håller på att läsa eller tänker läsa den, sluta läs NU (på den här sidan alltså!).
  Den slutade lyckligt! Och jag blev så glad , för jag var 100%-igt säker på att en av huvudpersonerna, 18-årige Luke, skulle dö. Hans pappa sköt honom, precis som jag trodde, men han klarade sig, fast det fick man inte veta förrän efter flera sidor.
  I Mannen som kunde tala med hästar dog ju Hjälten på slutet, så jag var helt övertygad om att det skulle bli på samma sätt i den här boken, men tack och lov blev det inte så.
  Om du inte har läst I vargars närhet men fortsatt att läsa denna sida ända hit: Läs boken! Den är jättebra på många sätt. Fascinerande om varghat (som det finns mycket av i skogs- och fjällänet Jämtland...), intressant kärlekshistoria (hon 28, han 18), spännande karaktärer.

  Jag tror föresten att jag mindes fel angående Mannen som kunde tala med hästar (eller Mannen som kunde jonglera med uttrar som vi kallar den här på ÖP), det där jag skrev om sist att jag hört kommentarer om att filmen var bra men boken oläslig. Jag tror att det var Robert James Waller's Broarna i Madison County det gällde. Den som blev en film med Meryl Streep och Clint Eastwood.

  Nu håller jag på att läsa Another city, not my own av Dominick Dunne, denna mästerlige stilist. Handlar om O J Simpson-rättegången och är skriven som en roman. Har inte hunnnit värst långt än, men den känns underbart bra så här långt. Har ni läst nåt av Dunne? Gör det!

  Mycket bra artikel om Ginza i senaste numret av Internetworld. Jag gillar speciellt jämförelserna med skitsajten Boxman, numera nedlagd. [17 augusti]

Ikea here I come
  Vi fick nya Ikea-katalogen i går (sist i Sverige?). Massor av bra! Känns faktiskt som en av de bästa katalogerna de senaste åren. Då syftar jag inte på de tramsiga texterna utan grejerna man kan köpa.   Blev jättesugen på att åka till Ikea i Sundsvall och botanisera. Vill ha:     Småförvaring (alltid lika angeläget), sängkläder, ramar, lampor, gardiner, pallar, mattor...och så är jag väldigt sugen på det stora matbordet Norden! Men för att få plats med det måste vi först slå ut väggen till Märtas gamla rum och det har vi inte gjort än. Stolen Svante är jag också nyfiken på. Nästa vecka kanske? Har semester då.

  Ibland blir jag så sur när saker inte går som jag tänkt. Här hade jag trott att x och så blev det i alla fall y. Tråkigt.

  För nåt år sen såg jag Robert Redfords filmatisering av Nicholas Evans bok Mannen som kunde tala med hästar. Jag höjde på ögonbrynen en aning åt det faktum att filmen egentligen inte handlar särskilt mycket om det som jag trodde var huvudrätten; kärlekshistorien mellan en man och en kvinna. I själva verket var det en film om kärleken mellan en flicka och en häst, en mamma och en dotter, en familj som nästan splittras i efterdyningarna av en tragisk olycka, och en häst som mot alla odds blir frisk igen.
  Jag tyckte filmen var helt okej, men att det som utspelades mellan Redford och Kristin Scott Thomas kändes ointressant.
  Av någon anledning blev jag nyfiken på att läsa boken i somras. Jag har hört flera kommentarer i stil med "Filmen var bra men boken är nästan oläslig, värsta smörjan, olidligt romantisk".
  Det var den alls.
  Den var riktigt bra. Kärlekshistorien som nästan inte finns i filmen hamnar rejält i fokus i boken, och återigen tycker jag att det som handlar om en flicka och hennes häst och olyckan är det intressanta.   Samt, förstås, sättet att behandla hästar.
  Två faktorer gjorde den här boken väldigt lättläst: Nicholas Evans flytande språk samt den lyhörda översättningen.
  Nu har jag börjat med hans andra bok, I vargars närhet. Den är lika effektivt berättad den. Det är lite svårt att sätta fingret på exakt vilken kvalitet Evans har, men hans sätt att skriva gör att historien liksom går rakt in i läsaren. Utan att använda massor av värdeladdade ord. [14 augusti]

Qvilt-Kicki
  Japp, äntligen har det skett: Jag har gjort en lapptäckessida och lagt ut bilder på mina alster.
  Det känns lite futtigt, tyvärr...jag har babblat så mycket här på just nu om mitt lapptäckesintresse att folk kanske tror att jag sytt hundratals täcken, men så är det verkligen inte.
  Ack ja.
  Återstår att se om jag anmäler mig till Lapptäckesringen. Känns inte riktigt som jag platsar än...
  Tack vare länktips från min gamla barndomskamrat Pia (lapptäckesorakel från Ramsele) hittade jag beskrivningen till den intressanta stack-and-slash-metoden (nej, det har ingenting med S&M att göra). Blev så sugen på att testa att jag nästan dreglade när jag läste om det! Har två tygbuntar från Keepsake Quilting i rött och blått som ligger och väntar på att jag ska få en bra idé. Maybe stash'n'slash is it?!

  Ursäkta mig medan jag går till tvättstugan och hänger upp några tyger som ligger i blöt...
  (Elva minuter senare)
  Sådärja.
  Jahaja, hade jag nåt mer att säga om lapptäcken innan vi går vidare till andra ämnen? Nej, jag tror det räcker så.

  Gnutella är fortfarande roligt. Har hämtat hem ett helt gäng låtar med en av mina gamla idoler från 1980-talet, Grace Jones. Hon sjöng faktiskt förbluffande bra - betänk att detta var innan auto-tune var obligatoriskt vid skivinspelningar. Låtar som Private Life, Libertango (I've seen that face before), La vie en rose, Walking in the rain och Pull up to the bumper har egentligen inte åldrats alls, trots att produktionen av discolåtar brukar ha ett bäst-före-datum som påminner om det som gäller för mellanmjölk.
  En annan sak som slår mig är hur vansinnigt bra Abba var redan på sin andra LP, Waterloo. Minns ni låtar som Sitting in the palmtree, King Kong-song och What about Livingstone? Så jävla bra! [12 augusti]

Lappar är mitt liv
  Befinner mig i en lapptäckesperiod igen. Eller igen och igen, det känns som jag aldrig riktigt kommit ur den, även om jag inte sytt så mycket. Men jag har bläddrat i quilt-tidningar och tygkataloger och legat i sängen och planerat och handlat några tyger och gått igenom mina förråd och känt mig allmänt på g.
  Nämnde jag att jag sprang på en fantastisk quiltingaffär när vi var i Trondheim? Hela familjen gick till fots från hotellet Royal Garden till centrum för att shoppa lite. Och på en typ mindre genomfartsgata låg plötsligt en Berninaaffär som dignade av quiltprylar! Massor av vackra täcken i olika tekniker hängde i skyltfönstret och på väggarna. Stum av chocken vandrade jag in i denna helgedom och kände hur jag blev röd om både kinder och öron. Behold paradise.
  Det fanns massor, massor av läckra tyger, men jag nöjde mig med att köpa ett litet set i rosa/lila. Och så kom jag äntligen över en sån där square ruler (metriska mått, not imperial), hurra! Och extra tunna knappnålar, jättebra när man ska nåla samman flera lager tyg.
  Just nu har jag fått pippi på applikationer. Håller på med ett täcke (vet inte hur stort det blir) med hjärtan som kan bli väldigt fint, och så - HURRA! - hittade jag i går (i Östersund, tro det eller ej) äntligen Vlisofix, ett fantastiskt papper med klister som gör att man stryker fast de utklippta tygbitarna på underlaget, och det blir lätt som en plätt att sy runt dem med kantsöm. Jag har ett fint mönster med blommor som jag nu håller på att göra en provplätt av. Och massor av små stuvbitar att ta av.

  Februari, mars, april och maj: Då var jag jätteduktig att träna. Sedan tappade jag totalt lusten (hej, Lovisa) och det blev sommar och semester och jag iddes verkligen inte. Men nu är jag på igen. Sassa, brassa, mandelmassa!
  Det är verkligen fånigt, men jag vet ju allt det där som alla andra också vet: Om man rör på sig regelbundet mår man så mycket bättre i både kropp och själ. Ändå har jag så svårt för att verkligen hålla ut, att inte lägga av. Varför?

  Märta har fyllt 8 år, och en epok är över. Det är nu totalt ute med födelsedagskalas som börjar med att alla sitter runt bordet och äter tårta från Bamse-tallrikar. Nu ska det vara disco och ett bord med massor av förtäring i form av chips, läsk, ostbågar, godis och kakor.
  I lördags var det party på övervåningen mellan 18 och 20.30. Nio tjejer och en kille (Simon). Wow! Det var tävlingar och discodans om vartannat i ett högt tempo. Bästa låten: Romeo med Shebang, för den är ju med i Eva&Adam-filmen (som Märta och bästisen Nichole säkert sett 20 gånger vid det här laget). Rock on. [8 augusti]

Tjena fan
  Hej! Här är jag igen. I ny frisyr och ny klänning. Klänningen är inköpt på rea (150 spänn!) på Åhléns i dag, frisyren är sen i tisdags, ordinarie pris hos min frissa Camilla på Hårgallerian.
  Visst är det skönt att ha en frissa som man är stammis hos? En som vet vilken färg man egentligen har på håret, om stråna är grova eller tunna, om man har lockigt eller spikrakt, om man har mjäll, virvlar eller begynnande flint.
  Själv har jag tjockt hår: Många hårstrån är grova, men framförallt har jag gott om dem, flera strån i varje hårsäck. Det är i och för sig trevligt, men om jag ska låta håret självtorka tar det t-i-m-m-a-r.
  Tanken med nya frissan är att låta mitt självfall komma till sin rätt. Kul - men när jag vaknar ser jag för jävlig ut...håret står åt alla håll.

  Landets bästa stadsfestival, kallar Per Bjurman i Aftonbladet det. Storsjöyran i Östersund alltså. Den ägde rum förra helgen, 26-28 juli, och jag har inte riktigt landat än, tror jag. Men det blir ju så där när man är uppe för länge! Efter fredagen lade jag mig 04.00 och efter lördagen 06.00. Häpp.
  Lyckades i alla fall se fler artister den här Yran än jag nånsin gjort tidigare: Uggla, The Ark, Ledin, Mel C, Shebang, Hellacopters, Lisa Miskowsky (är inte Driving your car en av årets bästa låtar?!? Jag kan höra den tio gånger på raken utan att få nog. Det är bara Kent som klarar av lika tuffa inledningsriff!) och...kanske nån mer (Jag är rädd för att det finns Yror där jag i princip gått direkt till medie-/artistpuben och sen suttit där - struntat i alla uppträdanden och bara gått in för att träffa gamla kolleger, kompisar osv).
  Roligast var att höra lokala artisten Mona Johansson som har en fantastisk röst och gör bra låtar.

Green, green grass of home
  Rubriken stämmer inte riktigt med bilden. För det första är det inte Tom Jones som tittar fram utan Lassegubben, för det andra är det inte gräs utan humle som ringlar sig uppför spaljén utanför vår altan.
  Men visst är det vackert?! Jag vet inte vad jag är stoltast över, Lars eller humlen. Man kan i alla fall säga att båda förknippas med öl (ho ho ho ho!).

  Och skivbranschen trodde att den äntligen kommit till rätta med Napster-problemet.
  Ha! Ha!! Ha!!!
  I och med att vi fick ADSL hemma började jag tanka hem musik via Gnutella-nätverket (Eftersom jag kör Mac använder jag klienten Limewire).
  Tjoho! Här fanns tamejfan allt, visade det sig. När jag insåg det började pulsen slå fortare. Jag släpade fram min gamla kassettlåda som bland annat innehåller alla mina Blandad POP-band från 1976 till 1987 (fast jag höll egentligen bara på och spelade in på allvar fram till 1980 ungefär), drog fram påsar med mina pärmar med avskrifter av GLF:s försäljningslistor som lästes upp i Skivspegeln (Ulf Elfving och Arthur Ringart) cirka 1976-78, Top 30-listor från Melody Maker, New Musical Express och Radio Luxemburg...och allt jag letat efter har jag hittat!
  Det är en fantastisk känsla att lyssna till låtar som jag inte hört sedan de gick på Radio Luxemburg 1977 (You left me just when I needed you most med Randy Vanwarmer till exempel, eller Lowdown med Boz Scaggs).
  Copyright? You bet. Men varför måste jag betala två gånger för samma låtar? Massor av musik som jag köpt på LP tvingas jag ju köpa en gång till om jag vill ha CD-kvalitet. Skivbranschen var jätteupprörd när kassettbandet lanserades en gång i världen, och spådde sin egen undergång, men hur gick det egentligen? Mats Olsson på Expressen skrev en underbar krönika på Feber i vintras om detta. Slutsatsen var: Det finns gott om fattiga artister, men fattiga skivbolagsdirektörer är det ont om!

  Jag kunde inte motstå 1980-talets vulgoparfym Opium (YSL) som numera går att köpa som en liten roll on-penna. Så praktiskt! Och även om jag får flashbacks till skoldanserna på Sporthallen 1981 går det inte att förneka att Opium är en fantastisk doft (Åsa vet i all fall vad jag menar). [3 augusti]

Upp igen