Tillbaka på
banan igen
I går hade jag tänkt gå på jobbet igen,
men när klockan ringde 05.30 höll jag på att svimma av
utmattning, så jag ställde in. Frampå dagen kände
jag mig lite bättre, så strax efter 11 tog jag bilen och for
ned till jobbet trots allt. Jag vet inte hur listigt det var, allt jag
gjorde präglades av nån sorts overklighet.
Jag kände mig svag, bräcklig och hade alla känslor
långt ute på kroppen och tyckte synd om mig själv. Håhåjaja,
vad typiskt mig...
På kvällen kände jag mig lite piggare, och åkte
i väg på - symaskinskurs! Det är nämligen så,
att alla som köper en ny Husqvarna (vilket ju jag gjorde för
inte så länge sedan) får en kurs en under en kväll
om hur maskinen funkar, tips om hur sömmarna ska användas osv.
Det var jättetrevligt! Fast om någon hade sagt till
mig för 15 år sedan att jag skulle sitta och beundra hålsömmar
hade jag gapskrattat. Men det är ju roligt att sy! När vi testade
elastiska sömmar på muddar och sweatshirtmaterial blev jag
jättesugen att sy kläder, kanske åt barnen, kanske en
mysdress åt mig själv? Hur svårt kan det vara? Vem känner
till bra mönster?
Men hur ska man få tiden att räcka till? Jag vill ju
sy lapptäcken också. Nu vill jag sy ett nytt överkast
till Simons säng. Ett med granar, som man syr av trianglar på
rektangelbakgrund (lite svårt att förklara, men lapptäckessömmerskor
förstår säkert).
Åsså vill jag sy små vackra linnehanddukar med
spets och hålsöm...
Kan jag då använda den stundande helgen till att sy?
Mjaäääee. I morgon kväll är det en körkollega
som ska uppvaktas med anledning av 50 fyllda år, och på lördag
åker jag bort på redaktionskonferens. Kommer hem söndag
eftermiddag.
Det är inte klokt vad jobbet är i vägen för
allt man vill göra!
Avdelningen Fruktansvärt Irriterande 1: Att byta olja
och bromsbackar på vår bil (Nissan Primera) kostade 1688 spänn.
Man vill kräkas när man tänker på det.
Avdelningen Fruktansvärt Irriterande 2: Den ena av
våra två nycklar till nyss nämnda Nissan Primera har
kommit bort. Detta uppdagades naturligtvis när jag redan åkt
iväg till jobbet med vår andra bil ("andra" som i
urgammal Saab-häck som i princip bara Lars kör...) utan att
lägga ur min nyckel till Nissan hemma.
Varför fungerar livet alltid så???
Glömde bort Ally McBeal och kom in efter reklamavbrottet,
men eftersom puddingen från förra avsnittet inte var med (bisexuelle
domaren) gjorde det inte så mycket. Jag vet inte, men jag tycker
Ally är lite f-ö-r skruvad. Det blir ändå inte roligare.
Och ni har väl lagt märke till att hon den där blonda med
långa håret, Nelly, har blivit anoreximager också? Jobbigt.
[28 september]
Host&hack&snyt&fräs
Uj, uj, uj. Jag blev riktigt sjuk, jag. I söndags klädde
jag inte ens på mig och mådde eländigt värre. 38
i feber (vojne, vojne). I måndags och i dag marginellt bättre,
men jag orkar i alla fall klä på mig.
Först hade jag grus i halsen som gjorde jätteont varje
gång jag svalde, sedan fick jag snuva som krävde snytning var
30:e sekund och nu har jag fått jobbig hosta.
Det är inte klokt vad det är synd om mig.
Allting blir så jobbigt. Att resa sig och gå in i köket
från vardagsrummet kräver en kraftansträngning. Att gå
uppför trappen till övervåningen kräver nästan
en liten lur efteråt. Och läser jag för mycket svider
det i ögonen. Uff.
Men jag tror jag måste vara medvetslös innan någon
kan hindra mig från att se Cityakuten. Måndagens avsnitt var
mycket bra och spelade över hela känsloregistret - allt från
tokroligt till djup tragiskt. Och vilken cliffhanger på slutet:
Lucy och Carter knivskurna! Hur ska det gå??
Digitalkamera är fortfarande roligt, även fast jag inte
kunnat ta så mycket nu när jag är sjuk. Men så fort
Lars ska utanför dörren skriker jag åt honom att ta med
sig kameran.Den här söta lilla närbilden tog jag av mig
själv i går, i makroläge. Nu har jag den som skrivbordsbild
i datorn, alltså 800 x 600 pixlar stor! Jätteroligt (om man
bortser från de groteska rynkorna under ögonen som tack och
lov inte syns när bilden är så här liten...). [bilden
tyvärr raderad av misstag, anm 2002]
I dag fyller min gamle hjälte Bryan Ferry 55 år.
Tiden går. Happy Birthday, Mr Ferry. Såg ni TV-programmet
om honom i går, föresten? Riktigt trevligt, en glad och avspänd
Ferry som skrattade mycket. [26 september]
Lyckan
är fullkomlig
I fredags gjorde jag det: Jag köpte en digitalkamera! En Canon
Powershot S-10, 2,11 megapixel, USB, 2 x optisk zoom, Photo Stich osv
osv.
Rent kvalitetsmässigt tror jag faktiskt att den är snäppet
bättre än Digital Ixus som jag lånade hem förra helgen.
I och med att den kameran är så himla liten blir ju även
optiken mindre. Powershot S-10 har aningen större ljusinsläpp,
vilket märks när man tar bilder inomhus. Blixten behövs
inte lika ofta.
Nu saknas bara en skrivare (jo, det har vi iofs, men den saknar
USB-ingång) och en CD-brännare...och kanske ett större
minneskort. Men det kan vänta!
Jag har snurrat runt i trädgården och tagit lite bilder
bara för att testa, funderat över hur jag bäst fotar lapptäckena
som ligger på barnens sängar och känt mig lycklig i största
allmänhet...!
Fast säg den glädje som varar för evigt. i går
kväll när jag lade mig märkte jag att jag börjat på
ont i halsen, och i dag känner jag mig riktigt förkyld. Inte
roligt alls. Det river i halsen (modell grav halsbränna) varje gång
jag sväljer, och jag känner mig trött och öm i kroppen.
Blä! Jag vill inte bli sjuk. Har inte tid för sånt.
Vi
har ett litet körsbärsträd i trädgården som
i år fick rätt mycket bär. Gjorde vi något åt
det? Nej. I stället sitter det nu för gamla, skrumpna körsbär
på kvistarna. Känns dumt.
Inte ens digitalkamerans makrofunktion (som användes när
denna bild togs) väger upp förlusten av bären. Bara nästan.
Å andra sidan var vi ganska duktiga förra helgen när
vi plockade svartvinbär. Det blev tre och en halv burk sylt, nam-nam.
Den kan med fördel användas som marmelad på rostad bröd.
Jag har lagt till två nya namn igen i min läslista till
höger. Lena skrev så himla snällt om mitt babytäcke
(bild nedan) så då bara måste jag ju läsa hennes
dagbok regelbundet. Och Eva hade med mig på sin lista, det
visste jag faktiskt inte. Tack!
Funderar mer och mer på att göra en lapptäckesavdelning
till den här hemsidan. Och på att gå med i lapptäckesringen.
Måste nog göra det, för det är ju så kul! Beställde
en amerikansk bok, "Quilts! Quilts!! Quilts!!!" av Diana
McClun och Laura Nownes, som är bland det bästa jag
läst i genren. Ett stort, stort plus för att måttangivelserna
inte bara är i inches och yards, utan även centimeter och meter.
Frågan är bara vad jag ska sy? Märta(till vänster)
blev alldeles förskräckt när jag rensade hennes garderob
härom sistens och ville verkligen inte att jag skulle klippa sönder
hennes klänningar till lapptäckesmaterial. Och nej, det ska
jag inte. I alla fall inte alla. Om ens några. Fast det är
klart, den där blå/skärrutiga är ju verkligen trevlig
i färgerna och skulle nog bli fin i ett lapptäcke. Vi får
väl se. [23 september]
Kolla här då!
Jag har ju nämnt några gånger på den här
sidan att jag syr lapptäcken. Här kommer därför en
bild [raderad av misstag]på det första täcke som jag qviltat
med mellanlägg (polyestervadd): Det här är alltså
ett babytäcke, men det finns ingen baby som ska få det - det
här är allt för mycket ett verk av en nybörjade för
att ges bort. Fast jag tycker det är ganska fint ändå...
Här kommer en närbild av stjärnan i mitten:
Jag berättade om ett hemligt täcke som
jag sydde på för en tid sedan: Det var ett babytäcke till
Johannas flicka Fanny, 1 månad gammal nu! Jag använde
tre olika tyger, varav den ena en gång var en sommarklänning
från Vero Moda. Hade jag haft en digitalkamera hade jag självfallet
smält upp en bild även på det täcket, men...tyvärr.
Och hur ska det gå för Therese Alshammar?!
Simon har skaffat sig ett husdjur hos mormor och morfar i Krångede;
en svart larv som är fem centimeter lång. Den bor i en plastlåda
med höga kanter och blad och mossa på botten. Nu äter
den nästan uteslutande hallonblad, fick jag veta när jag pratade
med mormor Ulla-Britt i dag. Tidigare gillade den lingonblad också,
men inte nu. Och ställer de ut lådan blir larven väldigt
slö - det är nog för kallt för den... Vi har ingen
aning om vad det ska bli av den, men den heter i alla fall Gunnar. Eller
Orvar, det är inte riktigt bestämt ännu.
Men SÅG ni Ally McBeal i går? Den där caféägaren/domaren
som var bisexuell? Quel p-u-d-d-i-n-g!!! Hur kunde Ally rata denna läckerbit?!?
Världen väntar på ett svar. [20 september]
Jomen jag vill, jag vill, jag vill!
Har jag nämnt att jag vill ha en digitalkamera? Att jag har
bestämt mig till 99% vilken modell jag vill ha (Canon Powershot S-10)?
Tyvärr har vi en bil som måste in på verkstad,
och tyvärr så har vi en TV som också måste in på
verkstad (fast inte samma som bilen), och tyvärr så kostar
ju det pengar. Och tyvärr så kostar ju även digitalkameror
pengar.
Suck.
Men en dag s-k-a jag ha den där kameran...
Simning är ju verkligen på tapeten just nu. I morgon
ska visst Therese Alshammar i bassängen, och finns det någon
som inte vet hur stora fötter Ian Thorpe har?
Jag har inte storlek 51, och inte har jag någon divatatuering,
men jag simmar ändå. En 25-meters längd tar cirka 40 sekunder,
så jag kvalade inte in till OS i år. Heller.
Cityakuten har haft säsongspremiär! Jag var lätt
nervös när jag slog mig ned i TV-soffan i går - tänk
om det inte var så bra som jag mindes? Men det var det förstås.
Och vad roligt det var att träffa alla gamla bekanta; doktor Benton,
Rocky Romano (njurstensanfall! rätt åt honom!), nurse Hathaway
osv. Men jag hade faktiskt glömt att Kosovodoktorn var så himla
överjordiskt snygg...
Nu är det mörkt på morgnarna när jag går
upp (05.30). Känns inte roligt, och inte blir det lättare att
gå upp precis. Uj, uj, uj, jag har inte vant mig vid mina nya arbetstider
ännu. Kan man vänja sig vid att kliva upp så tidigt? Eller
ska jag alltid vackla upp ur sängen, chockskadad av väckarklockssignalen?
Jag har lagt till några nya reload-bekanta i listan till
höger; Cilla och Paula. Alltid roligt med ny läsning
.
Föräldramöte på dagis i går, föräldramöte
på skolan i kväll. Tätt på given. Ofta tycker jag
att såna här möten kan bli utdragna och rätt tjatiga;
många föräldrar babblar på om problem som inte är
intressanta för gruppen utan bara för dem osv, och ofta är
personalen så rädd för att stöta sig med föräldrarna
att de nästan inte kan styra mötet: "Ska vi ta fikat nu
i början, eller ska vi börja mötet, och sedan ta fika...?
Eller vad tycker ni? Eller ska vi ta fikat i slutet?"
Men både mötet i går och det i kväll var
bra, konstruktiva och roliga. Skönt! För det är klart att
man som förälder vill vara med. [19 september]
Lite till...
Här kommer lite fler bilder:
Vårt vardagsrum. Lägg märke till härvan av
spelkontroller till Nintendo 64, som ligger på golvet till vänster
i bild...och då fattas den ändå en!
Ah...Lassegubben!
I sina nya, poppiga glasögon. "Nu ser det ju nästan ut
som jag jobbar med reklam", var det inte så du sa i förra
veckan, älskling?
Digitala bilder, vilken fröjd!
Jag har lånat hem en digitalkamera som jag är otroligt
sugen på att köpa - men den kostar en icke föraktlig slant...
Men oj, oj, oj vad roligt det är att använda den! På
bara några minuter tog jag 32 bilder. Några av dem redovisas
här.
Titta,
här sitter ju Kickigumman!
Och här har vi vår lila charmknutte, Simon.
Här käkar bästisarna Nichole och Märta (min
dotter) godis
.
Tokiga
Kicki tar ett självporträtt med Canon Digital Ixus!
...och
sen tankar man bara över den till iBooken, va...
Ack ja, ack ja, ack ja. Vill ha, vill ha, vill ha! Nya bilder läggs
ut i morgon. [16 september]
Nya tider
Den allra första gången jag jobbade som journalist var
i december 1983. Jag hade gått första terminen på journalisthögskolan
i Göteborg och hade en månads jullov. Det tillbringade jag
på Östersunds-Posten, ÖP, min nuvarande arbetsplats.
Redan då jobbade jag kväll. Inte enbart, men bara dagtid
var det inte tal om. Och så fortsatte det; som semestervikarie,
som fast anställd reporter, som redigerare: var fjärde vecka
jobbade jag kväll. I januari 1996 blev jag nattchef, och jobbade
därmed b-a-r-a kvällar.
Och åren gick. Och jag jobbade två helger av fyra,
jobbade fyra kvällar, var ledig fyra, jobbade fyra...
Och i dag har jag börjat mitt nya jobb, som inte innebär
något kvälls- eller helgjobb alls! Som webansvarig på
redaktionen jobbar jag måndag-fredag, 06.30-15.00.
Det känns helt overkligt.
Bara dag, jag? Inga helger? Inga lediga dagar mitt i veckan? Och
alla kvällar hemma hos familjen?!
Det känns konstigt men skönt men jobbigt. Jag har inte
vänt på dygnet än, långt ifrån. Det är
så svårt att lägga sig i tid på kvällen! Jag
vill helst vara uppe till midnatt eller längre. Och sedan sova till
11 eller längre...
Och eftersom jag är en sentimental fjant av oanade proportioner
känns det lite vemodigt att lämna nattchefsjobbet. Det var,
när jag började, det absolut roligaste jag gjort i mitt yrkesliv.
De första månaderna levde jag på kaffe, yoghurt och adrenalin
och gick ned fyra kilo på kuppen.
Det var som en vild förälskelse, och de lediga dagarna
längtade jag faktiskt till jobbet. Men även de hetaste känslor
svalnar till slut, och rutinen infinner sig. Fast det kunde jag aldrig
tro då.
Märkligt ändå. Att ett jobb kan bli så uppslukande.
Jag hoppas att webberiet blir lika kul, men ärligt talat: Arbetstiderna
är inte lika sexiga.
Om ni hör nåt i luften som surrar, är det fotbollsbrasilianskorna
som hurrar. (Apropå OS.)
Jag återkommer till det jag skrev ovan om sentimentalitet:
Jag är löjligt lättrörd. Jag gråter åt
det mesta, faktiskt.
Bra saker, sorgliga saker, storslagna saker, gulliga saker, hemska
saker, häpnadsväckande saker, vardagliga saker...
Det hela började på allvar när jag blev gravid
med Märta (nu 7 år). Kulmen kom när vi tittade på
Fångarna på fortet, och jag grät en skvätt för
att Kjell Bergqvist inte hann ut ur cellen i tid! Fast det var
skrattblandad gråt.
Sen gick det där lättrörda stadiet liksom aldrig
riktigt tillbaka. Tvärtom har det faktiskt tilltagit med åren.
Jag gråter när jag lyssnar på musik, när jag ser
film, när jag läser böcker, när jag lyssnar till någon
som berättar något, när jag ser TV-nyheterna...
Jaja: inte konstant, inte hela tiden, inte jämt, inte varje
sekund, men säkert flera gånger i veckan. Och det är liiiiiite
jobbigt. Man måste huka lite bakom datorskärmen på jobbet
när man sett något speciellt på TV till exempel.
Och ibland är det nästan som att det bara är mina
ögon som reflexmässigt reagerar, utan att jag egentligen tycker
att det finns något att bli rörd över! Droppen (!) var
när jag låg på soffan och läste en bok, medan min
man planlöst zappade mellan TV-kanalerna och fastnade en stund i
"En värsting till syster" med Whoppi Goldberg. Med
ett öra hörde jag hur nunnekören sjöng något
sakralt - och vips, jag fick tårar i ögonen! Weird.
Om jag ångar att jag köpte Telia? Ha ha ha ha ha ha
ha!!!
[13 september]
Armtag och bentag
I dag var jag duktig och var på badhuset igen. Simmade 1000
meter. Förra gången jag var i väg blev det bara 500 meter,
eftersom jag fick sån kramp, eller sendrag, i fötterna! Det
måste bero på slarv med stretching...
Det är skönt att simma. Särskilt när det är
inte är så mycket folk i bassängen. Man ligger där
och kavar runt, runt, räknar längder, tänker nästan
inte på någonting annat än simning och badhus. Jobb,
stress, pengar, städning, förkylda barn, besvärliga personer...inget
av det följer med ned i vattnet.
Observation: I vilken bassäng jag än simmat, har jag
alltid börjat i den grunda änden. Och längderna ifrån
starthållet känns alltid lättare att simma än dem
som går tillbaka. Varför är det så?
I natt när jag kom hem från jobbet (strax efter 01)
satte jag mig och sydde en stund. Manisk, jag?
TV4:s hallåor är jobbiga i överkant. Det ska vara
så mysigt och lite tokigt hela tiden på TV4, har ni märkt
det? Nu har de börjat med någon sorts överlämning
från daghallåan till kvällshallåan. Eller heter
det studiovärd? Skit samma, kan de inte bara tala om vad det blir
för program?! Otroligt irriterande... [8 september]