Just

Här är jag igen!
Jag har varit flitig med att uppdatera den här hösten, men nu blev det visst ett brejk. Jag är ju himla b-u-s-y! Men här är jag nu. Och ser ni vad glad och nöjd och jag ser ut? Jag har köpt ny parfym! Ralph Lauren Romance! Superkvinnlig och fullkomligt underbar doft. Mums. Köpte den fort som fan när lönen gått in på kontot. Det dröjer ju inte många timmar innan allt gått iväg till räkningar och autogiron och fondspar, så det gäller att passa på...

Jag som inte gillar dokusåpor har blivit hooked på Big Brother i femman. Herre gud! Både jag och Lassegubben tittar. Och så analyserar vi:
– Jamen det är klart att man blir jävligt knäpp av att leva i ett hus med en massa människor man annars aldrig skulle välja att umgås med...men varför känns det som att när en vuxen karl gråter så är han på väg att bryta samman, men när en kvinna gör det är det helt okej? ...och Anna är så tråkig....men tänk att Johan, denna stenhårda macho nu allvarligt överväger att lämna huset för att han längtar så efter sin flickvän!

Märta har varit sjuk. Först förkyld och sedan öroninflammation på det. I onsdags var det meningen att hon för tredje gången i sitt liv skulle få rör insatta i öronen, men på grund av den akuta öroninflammationen gick inte det. Den blev penicillin i stället.
Så just nu hör Märta jättedåligt! Det blir nämligen vätska bakom trumhinnorna när man har öroninflammation, och i Märtas fall stannar den kvar, även sedan inflammationen läkt ut. Det är därför man sätter in rör i öronen, för då uppstår inte den situationen.

Och vem har vi här då? Min mamma! Margit Rasmundson! Kvinnan som får familjen Gustafssons liv att gå ihop!
Bilden togs i vår tvättstuga i kväll. Hon var hit för att lämna den tvätt som hon fixat åt oss tidigare i dag, och g-i-v-e-t-v-i-s passade hon då på att inspektera smutstvättlådorna för att se om det det samlats mera tvätt att ta hand om.
När min mamma tvättar kläder är det en ren vetenskap. Hon tvättar kläder på ett sätt som snart ingen längre kommer att kunna! Hon är förvaltare av en utdöende kunskap. Jag tror inte det finns en enda fläck som hon inte rår på.
Och ni skulle se lakanen efer att min mamma manglat dem! 100 procent släta, inte en skrynkla.
Och när min mamma viker lakan – jag fattar faktiskt inte hur hon gör det. De ligger i slanka, eleganta buntar utan minsta lilla veck. Ett konstnärsskap, varken mer eller mindre!
Nu när Märta har varit sjuk har mamma ryckt in som barnvakt. Och när jag har jobbat över så fixar hon förstås att hämta på dagis också (Simon).
Vad skulle vi göra utan Margit? Puss lilla mamma! Du har ingen dator så du kan inte läsa det här, men jag vill gärna berätta för världen om vilken fantastisk människa du är. [27 oktober]

En bild av dagsläget
Det har tagits på tok för litet bilder med min kära digitalkamera på slutet. Jag är ofta för trött när jag kommit hem från jobbet och har fixat det som måste fixas i hemmet (bädda, städa, diska, bla bla bla). Man känner sig inte direkt kreativ när man sjunker ned i TV-soffan och väntar på att någon ska bära en i säng...
Här kommer i alla fall en liten bild på mina kära barn, Märta och Simon! Märta är i en period när hon mest vill vara glad och söt och helst lite popstjärnetuff framför kameran, medan Simon bara vill vara crazy, göra grimaser och spela pajas. Men visst är de söta?!

Mindre söt är bilden till vänster, men den är garanterat dokumentär. Läsare med barn i dagis- och småskoleåldern känner nog igen motivet: Smutsiga strumpor!
Man sätter på kidsen rena strumpor på morgonen, och efter några korta timmar är detta resultatet. Ibland undrar jag om inte Märta helt enkelt struntar i att ta på sig skorna när hon går ut på rasten!
Vad gör då en vanlig, dubbelarbetande tvåbarnsmamma i 37-årsåldern för att pigga upp sig och fly vardagen?
Hon slänger ut sina surt förvärvade slantar på högglansiga, totalt onödiga tidningar förstås! Allure här till höger [bilden raderad av misstag] är en amerikansk bibel för utseende- och kosmetikaintresserade. Här behandlas plockning av ögonbryn som en exakt vetenskap, här dissikeras mascaror och här lär man sig i vilket ljus man bör sminka sig i om man ska:
1) Vara med på TV
2) Gå på galatillställning i stil med Oscarsutdelningen där det förekommer horder av pressfotografer, och
3) Äta en romantisk middag på svindyr restaurang där handstöpta ljus är enda ljuskälla.
Oumbärlig information!

Snart är vi de enda människorna i hela Sverige som ännu inte sett Moodyssons Tillsammans.

Landet ser ut att bli några IT-miljonärer färre. I dag rasade det mesta på börsen, mest av allt IT och telecom. Håhåjaja. Jag får nog avbeställa den där Ferrarin...
Men i dag vann jag 25 spänn på en Trisslott! Det blir en ny lott i morgon. Spänningen är olidlig. [18 oktober]

*Gäsp*
En ganska slö och skön helg närmar sig sitt slut. Jag har inte varit lika duktig som min man, som både satt upp snörasskydd på garagetaket och krattat löv i hela trädgården, men jag har i allafall rensat bort ogräs i trädgårdslandet OCH gjort mitt premiepensionsval!
Det sistnämnda var faktiskt inte så svårt eller ångestfyllt som jag fruktat. Tvärtom tyckte jag att de fanns en begränsning i att bara få välja fem fonder. Eftersom det är några år kvar tills min pensionering blev det aktiefonder för hela slanten. Generation, Sverige, USA, Asien och läkemedel blev det för min del.

Jag sov till 11 både i går och i dag. Skönt när man kliver upp 05.30 i vanliga fall, men samtidigt försvinner en ganska stor del av dagen. Nåja.

Var det inte både sorgligt och lite vackert när RobinsonUlrika blev hemröstad i lördags? Det är alltid rörande när vuxna män gråter (Johan). Och vad toppade då Aftonbladet med i dag? Jo, att denna spröda lilla älva fått ihop det med flåsige Robban från förra årets tävling! Jag citerar min man:
- Jag ger dem högst en månad...

Jag som var så duktig och gick och simmade två gånger i veckan har tyvärr helt kommit ur rytm. Först blev jag brakförkyld och sedan blev det så hektiskt med jobbet att jag helt enkelt inte har hunnit. Typiskt. Så fort man börjar en bra vana bryts den. Får försöka att återuppta den så snart jag kan. [15 oktober]

Men det är ju KUL att jobba!
Det intensiva jobbandet har fortsatt, men nu börjar saker och ting att falla på plats. Och nu börjar allt att kännas himla roligt!
Jobbet just nu är alltså ÖP:s nya hemsida, www.op.se. Snygg, eller hur? Och fiffig!

I går var jag på jobbet 06.15, i dag 06.10...Egentligen slutar jag 15.00, men i dag hade jag gett mig den på att inte gå hem förrän alla lösa trådändar var avklippta (ohmygod, vilket bildspråk), vilket innebar att jag inte klev innanför dörren hemma förrän 17.00.
Vilken tur att man har sin mamma att ringa då!
När jag kom hem hade hon inte bara varit barnvakt åt Märta utan även agerat städhjälp: dammsugit, diskat, bäddat...
Alla barnfamiljer borde ha en egen Margit att tillgå.
Bara en sak till om jobbet: när det är så där riktigt, riktigt kul, när allting händer hela tiden och när inte ens 19 koppar kaffe om dagen tar kål på magen – då är det härligt! När man går omkring ocn nästan känner sig fjantigt förälskad...I love it!

"Black coffee" med All Saints är fortfarande jättebäst.
"I wouldn't wanna take everything out on you,
though I know I do, everytime I fall".

Lena (i spalten till höger) undrade härom dagen om jag grät när Billy i Ally McBeal dog i onsdags. Tja, visst blev jag våt i ögonen, men grina, snyfta, hulka? Nej. Ally McBeal är för teatralisk för mig. För tillgjord. För lite äkta känsla. För mycket overkill. Bara en sån sak som att Billy visade sig för Ally bara timmar efter det att han hade dött...puh-leeeze! Han var väl ändå inte Jesus?

Världen bästa Ärtan-Snärtan-Märtan är 7 år gammal men uppför sig ibland som en 14-åring. Roligt och jobbigt på samma gång med andra ord.
– 'amen hallå! börjar hon varenda mening, och då menar jag bokstavligen _varje_.
– 'amen hallå, ska inte jag få mera mjölk?
– 'amen hallå, i dag när vi hade matte så gjorde jag ut min bok!
– 'amen hallå, när börjar Sikta mot stjärnorna?

Och världens bästa Simon-Simpan är hos mormor och morfar. Förkyld! 38,9 i feber. Visserligen är det bra att han blir väl omhändertagen, men varför känns det alltid så knepigt tomt när något av barnen är borta? Det känns rent fysiskt att en säng står tom... [13 oktober]

Jobba, jobba, jobba
Utan att gå in på några detaljer och för att göra en lång historia kort: Just nu befinner jag mig en jättetornado av jobb, jobb och jobb. Mycket övertid. Det sista jag tänker på innan jag somnar har med jobbet att göra, och det första jag tänker på när jag slår upp ögonen är jobbet.
Jobbigt!
Utan en förstående man och utan min mamma skulle det aldrig gå.
Och i dag har mamma och moster Ulla-Britt putsat alla fönster i hela vårt hus! *djup suck av tacksamhet*
Önskelista: Sömn. Sovmorgnar till 12. Låååånga lediga kvällar. Ha tråkigt för att inget finns att göra.
Inte för att jag vet om de kollar det här, men på förekommen anledning skulle jag vilja klargöra att det finns en C och en T i min närhet.
Sådeså.
Och de är oumbärliga! [10 oktober]

En lördag i Östersund, oktober
Ibland blir jag sådär alldeles totaltokig i en viss låt så att jag bara måste ha den. För tillfället är det All Saints singel "Black coffee" som jag helt enkelt bara var tvungen att slanta upp för.

[Bild av misstag raderad] Just nu sitter jag i mitt favorithörn i vardagsrummet i vår Lamino-fåtölj (för övrigt vald till Århundradets Svenska Möbel av Sköna Hems läsare). Datorn är alltid parkerad på fotpallen när den inte används (för då ligger den i knät). Hyllan till höger är en Pilaster (så fick jag det sagt) och tavlan bredvid hyllan är en illustration som Kerstin Thorvall gjort (sådärja).
I hörlurarna lyssnar jag (stenhögt) på All Saints, sippar emellanåt lite vin, i soffan ligger maken och slötittar på kvalet till fotbolls-VM (dessförinnan spöade jag honom storstilat i Mario Kart – jag var Bowser och han Donkey Kong), Märta är hon bästisten Nichole där hon ska sova över i natt och Simon leker på sitt rum med kompisen Emil.
"I wouldn't wanna be anywhere else but here, wouldn't wanna change anything at all" sjunger All Saints i hörlurarna.
How true!

Kollade i veckan Adam Alsings Big Brother för första gången. Vi har zappat in på Big Brother ibland men aldrig kollat särskilt länge. I går var det så premiär för Sikta mot stjärnorna, och ikväll är det dags för Robinson. Dokusåpor och program där vanliga människor spelar huvudrollerna (alltså inte skådespelare eller kändisar) är verkligen en helt big enorm grej just nu.
Vi pratade lite om det där, maken och jag. Jag är kluven. Till 90 procent gillar jag inte dokusåpor, jag förstår inte varför man är med, varför man ställer upp på offentlig förnedring.
Men till 10 procent tycker jag det är ganska...uppfriskande.
Uppenbarligen är det så att vanliga, riktiga människor och deras agernade i mångas ögon är långt mer lockande än påhittade filmer och TV-serier. Det spelar ingen roll om det är töntigt, mesigt, äckligt, generande eller tråkigt, men det är ändå "på riktigt".
Och vad är egentligen denna massrörelse som jag själv tillhör, dagboks-reload-skrivarna? Jag är inte en sådan som fläker ut det mest privata, men lik förbannat sitter jag här och visar bilder ur mitt liv för människor som jag inte har en aning om vilka de är, och gläds när besöksantalet för den här sidan stiger.
På internet spelar vi alla huvudrollen i vår egen lilla dokusåpa.

Mitt livs älskade, Lassegubben, har en kommentar till det jag skrev tidigare om vår nya bil, Golfen (som jag frilagt så tjusigt här intill). Den f-å-r honom att känna sig som 18 år igen.
Grattis Lars!
G olf GTI-älskare kan förena sig på GTI-klubbens hemsida.

Är det inte fantastiskt med händelseutvecklingen i Jugoslavien? En helt fredlig revolution som hittills inte verkar ha krävt någon blodsspillan. Dock vägrar visst den nye presidenten att lämna ut krigsförbrytaren Milosevic.
Hoppas bara att det här nu håller. Ser man tillbaka på Balkans komplicerade historia verkar ju lugn och ro bara vara något högst temporärt.

För övrigt har jag namnsdag i dag: Birgitta. Det är visserligen bara mitt andranamn, men i alla fall. Grattis alla Birgittor runt om i landet! [7 oktober]

Jag visste väl det!
Det är klart att andra gråter – läs några reaktioner i min gästbok, till exempel. Tack ska ni ha!
Och Annica i Borås skickade ett jätteroligt mail som jag fått lov att citera:

Det är ärftligt, mamma gråter, jag gråter och dottern Jessica (8 år) gråter
Jag är INTE lättrörd - jag har bara ytliga tårkanaler...
Även jag avundsjuk på alla som kan sitta och låta tårarna rulla lite vackert.... själv blir jag rödögd, svullen och allmänt oaptitlig.
Irriterar mig på maken som ALLTID tittar upp lite menande när han tror att jag skall börja böla - han har dessutom ALLTID rätt.
Skulle aldrig någonsin tänka mig att gå på sorglig bio - jag VET hur jag är - det blir på video hemma istället. Undviker de allra sorgligaste filmerna när jag är förkyld - höll på att kvävas när jag var förkyld under Broarna i Madison County - fick pausa videon för att låta nässprayet verka.... totalblockerad :-)

Det är härligt, Annica! [6 oktober]

Att gråta tårar
Mänskan på bilden här intill är jag. I lördags, närmare bestämt, strax innan jag begav mig till Britt-Maries 50-årskalas.
Visst ser jag väl ganska normal ut? Jag menar, det första som slår en kanske inte är "den här kvinnan måste vara spritt språngande galen"?
Men hur förklarar man då att jag blir så tagen av en TV-serie att jag gråter tills jag ser ut som en svullen gris?
I går var det alltså Cityakuten, och herre gud vilket avsnitt det var. Ett obarmhärtigt tempo hela tiden med hjärtskärande scener i parti och minut. Det var nästan så att reklamavbrotten var välkomna så att man kunde pusta ut.
Och hur slutade det hela? Med att Lucy dog!! Ja, jag vet, hon finns inte på riktigt, hela Cityakuten är bara ett enda stort påhitt, men ...men...det är ju så bra!!!
Efter att Lucy dött och eftertexterna började rulla var jag tvungen att gå och tvätta mig med kallt vatten samt sitta uppe en stund för att den värsta svullnaden runt ögonen skulle lägga sig innan jag gick och la mig...
När jag och svägerskan Lena gick på bio och såg Titanic var vi tvungna att sitta kvar en stund i fåtöljerna och "eftergråta" innan vi klarade av att resa oss och gå ut!
Tyvärr hör jag inte till dem som gråter så där som på film, så där så att ögonen skimrar vackert när tårarna rinner utan att för den skull bli röda eller svullna. Not me. Jag reagerar nästan allergiskt mot min egen gråt, och hur kul är det när man tillhör den lättrörda typen?
Men jag misstänker att jag inte är ensam om problemet. När jag i förra månaden berättade om min lättrördhet fick jag många kommentarer i gästbok och i mail. Så, kom igen nu! Erkänn att ni satt framför TV:n och hulkade ni med i går!

Lassegubben har skaffat ny bil, har jag sagt det? Ajöss med gamla Saabhäcken, hej svejs Golf GIT modell 1987! Plötsligt känns inte vintern lika hotfull längre. Och Lars påstår att han känner sig som 18 år igen (eller var det bara att du ville ha en sån där bil när du var 18...?). Den är liten, snabb och svart och jag har inte ens kört den ännu.

Vi har fått våra valblanketter till premiepensionsvalet. Jisses. Jag lutar åt att välja fem fonder: en global, en generation, en läkemedelsfond...och nåt annat. Men hur ska man veta vilket fondbolag som är bäst? [3 oktober]

Madre Mia...
Just hemkommen från körövning med Octava och känner mig som en trasa. Körsång kan vara otroligt fysiskt utmattande, samt oerhört mentalt krävande – i alla fall när man har fem höga c att pricka! Just det: fyra höga c.
Det är Misereri Mei i tonsättning av Gregorio Allegri, ett mycket välkänt och faktiskt mytomspunnet sakralt verk. När höga c sjungs av en gossopran är det så vackert att jag blir rörd till tårar, men när en 37-årig tvåbarnsmamma (jag) spänner stämbanden är de tårar jag alstrar snarare av karaktären kallsvett...*uuuäääck*

Det känns som om allting går i 480 knyck just nu. Helgen ägnades åt redaktionskonferens, kul, men herre gud så trött man blir efteråt! Åsså är det vanliga jobbet och hemmet och huset och barnen och dammsugaren och Märtas danskurs och hinner jag byta lakan och är det inte bara för jävla typiskt att mensen måste komma just precis NU???

Världens bästa tjejringsmoster Marina (länk i spalten till höger) har lagt ned Tjejringslistan i sin nuvarande form efter att fått spott och spe bakom sin rygg för att hon råkade tala om – på sin egen lista! – att hon drabbats av cancer. Så nu har Marina lagt ned listan!! Way to go, babe! Och måtte alla jubelpuckon som befolkar mailinglistorna drabbas av elaka datorvirus.
Nu måste jag hinna lägga ut det här innan det är dags för världens bästa TV-serie: Cityakuten. Puss! [2 oktober]

Upp igen